Back to Örebro då. Fick frågan hur jag ska fira nyår; det blir ett firande precis i min smak - med den person som mest funnits där för mig under detta år då jag behövt någon. 2010 ska släckas med honom och 2011 ska tändas med honom. Min bästa vän. Det hela börjar med en middag som sedan avrundas med att avnjuta den vackra, enårliga utsikten. Inga krångligheter, ingen stress - just simplicity.

Tycker att nyår har förlorat den charm man växte upp med. Charmen av att avsluta och påbörja åren med enbart de som betyder allra mest för en. När den glittrande himlen var det vackraste man sett och raketerna var det mest förbjudna lyckoruset som kunde påbjudas. Där dåtidens systembolag var den plats raketerna såldes. Får en återblick av hur man gjorde allt för att få någon att 'köpa ut' raketer åt en och hur det viktigaste att få utköpt idag är alkohol. Ofta ett kortvarigt lyckorus som slutar upp i ett långvarigt ångestrus under nyår. 

Känn ingen press att nyår måste firas med utgång och en miljard kompisar. De finaste människorna du kan fira nyår med är de som sitter under samma tak som dig just i detta ögonblick eller den sista som faktiskt ringde upp dig och fick ditt hjärta att le. Den vackra himlen är för dig och dem. Utgång, bekanta, alkohol och den perfekta klänningen är en fis i rymden jämfört med att inleda det absolut första andetaget med de som står dig närmast om hjärtat. Låt inte mamma, pappa, syskonen eller den som funnits där som mest för dig fira nyår med någon annan än du. 

Death is nothing at all.
I have only slipped away to the next room.
I am I and you are you.
Whatever we were to each other,
That, we still are.

Call me by my old familiar name.
Speak to me in the easy way
which you always used.
Put no difference into your tone.
Wear no forced air of solemnity or sorrow.

Laugh as we always laughed
at the little jokes we enjoyed together.
Play, smile, think of me. Pray for me.
Let my name be ever the household word
that it always was.
Let it be spoken without effect.
Without the trace of a shadow on it.

Life means all that it ever meant.
It is the same that it ever was.
There is absolute unbroken continuity.
Why should I be out of mind
because I am out of sight?

I am but waiting for you.
For an interval.
Somewhere. Very near.
Just around the corner.

All is well.

Mellandagsrean, sätt på dig skyddshjälm för du kommer snart få möta mig och brorsan; två vältränade shoppingfreaks.

- Plånboken är full.
- Lätta kläder att ta av är på.
- Bekväma skor på fötterna.
- Skippar den tunga halsduken, ytterkläder
och väskan; måste ha plats med alla påsar.



...LET'S DO THIS!!!

Utstyrsel #2, #3 eller #4

Vart kan jag få tag i liknande strumpor? Lårhöga fotbollsstrumpor i svart eller vitt med ränder upptill (helst vita med röda ränder). Är desperat. Ni anar inte hur länge jag varit på jakt efter dessa.

Har bara funnit sådana på utländska hemsidor och om det är någonting jag lärt mig av mina misstag så är det att inte beställa från sådana hemsidor.

Ni vet förmodligen redan hur mycket jag älskar livets existens. Allt som har med det att göra. Någonting som fascinerar mig sjukligt mycket är just människokroppen. Den är så paradoxalt komplex. Saknar en egentlig sammanhängande helhet trots att hela dess uppenbarelse är en enda logisk drömsyn.

Vi kan ta ett fascinerande exempel: Faecala kräkningar. När det uppstår ett stopp längre ned i tunntarmen blir man förstoppad. Är man förstoppad alldeles för länge tvingar kroppen ut avföringen ur andra utväg; munnen. Människor som lider av tarmvred får inte sällan utstå detta. Man kräks alltså sin egen avföring. Hur obegripligt men samtidigt läskigt begripligt är inte det? Det allra mest ofattbara måste ändå vara att 1 av 10 personer upplever sådana fekala kräkningar under livsloppet. Visserligen är det hemskt för den som genomgår det, men hur kroppen hanterar sådana nödlägen? - Wow.

Livet är underbart nervkittlande. Vill aldrig dö för just den anledningen. Vill veta mer, mer och mer. Vill söka efter en sanning som jag är helt hundra på är obefintlig. Ouppnåelig. Men bara för att.

Jag kanske har gjort någonting dumt... Jag kanske har färgat håret igen. Jag kanske färgade det ljust. Kanske i färgen "Blond, #700". Jag kanske färgade mina ögonbryn för första gången på samma gång. Jag kanske är orangehårig just nu. Jag kanske inte vågar föna och platta håret för att se resultatet. Jag kanske avskyr att jag inte passar i mörkt hår. Och kanske, men bara kanske, vill jag avrätta ordet 'kanske' just nu.


Men min finaste Faw kommer till Stockholm och sooom jag längtar! :) För er som inte är bekanta med Faw så är det en av mina närmaste vänner - och KAAANSKE bor i Umeå.

Moster verkar inte helt hundra på sin läggning...

Har betat av alla mina räkningar. Hyran ska fantastiskt nog höjas med ytterligare 2,25%. Nu: hufvudstaden i en vecka, mån tro? En tripp dit den 23e december är dock bekräftad. Damn, I've missed Stocktown. Den hysteriska miljön. Alla miljarder restauranger. Tusentals butiker.

Pengar skall brännas, mina kära.

”På grund av sydkoreanernas tanklösa krigspolitik är inte frågan om det blir krig eller fred på Koreahalvön, utan när kriget bryter ut. Om krig bryter ut, kommer det att leda till nukleär krigföring som inte begränsas till Koreahalvön.”

- Urminzokkiri

I walk alone cuz' I was born alone.
I never ever walk her home.
I never ever call her phone.
I chirps her just for fun.
I leave her in the club.



Älskar förövrigt french hiphop. Sassy!

En av de absolut bästa på att fotografera, tycker jag personligen, är franska Patrick Demalchier. Jag vet inte vart jag ska ta vägen varje gång jag får syn på bilder tagna av honom. Han borde fotografera mycket mer än vad han annars gör. Fantastisk!

Proportionalitetsprincipiellt -
Europols statistik över terrordåd i Europa 2006-2009:


Total number: 1770

Right Wing Ethno-Nationalist and Separatist: 1596 (90.17%)

.........Left Wing: 106 (5.99%)

Other/Not Specified: 62 (3.50%)

Islamic: 6 (0.34%)

Suttit och kladdat lite med kol, jag är så JÄVLA uttråkad.
Sömn, jag behöver dig...

There's so many good men right next to me, 
still I'm wasting my time on you

Det enda jag kan vara öppen om i min blogg är hur jag kände för min mamma och hur hon var som människa. För mig som aldrig i mitt liv pratat om "egna erfarenheter" eller mina känslor i helhet, är detta i sig stort. Att jag kan skriva sådana inlägg inför så många okända människor. Men det är terapi för mig att läsa allt det här ju längre tiden går. Jag känner det varje gång jag klickar mig in på denna kategori.

Samuel sa någonting om att man måste utmana sig själv och skriva om jobbiga saker för en. Jag börjar och stannar här. Känn absolut inte att ni måste kommentera dessa inlägg, med handen på hjärtat ni är världens finaste. Det här gör jag helt för mig själv.  

Det jag älskar med den här bilden är inte det faktum att det är jag och hon på bilden. Det är det faktum att både hon och jag blundar sådär innerligt utan att vara medvetna om att den andra gör det. För det var precis så det alltid var. Ni vet den där lycklig känslan då man upptäcker att man ler på bussen? Bara blundar, håller upp huvudet mot solen och ler. Det är precis den känslan ni ser på bild. Det är ingen pose, det är 100% genuint. Min trygghet.

Det är i tider som sådana jag saknar dig som mest. Då jag behöver dig som mest. Det jobbiga med att mista det enda man har och haft är att man kan känna sig som den enda på jorden trots att man har 6 miljarder andra regelbundna andetag runt sig. Jag ska inte ljuga, ibland vill man ge upp. Släppa allt som har med livet att göra, men det är inte jag. Ni vet, när livet efter döden blir mer efterlängtad än jordelivet, då är de kommande andetagen inte alls lika spännande.

Allt jag gjorde när hon levde var att planera min framtid. Jag levde i nutiden för framtiden. Längtade efter hur hon skulle läsa hennes fantastiska godnattsagor för mina barn. Efter hennes reaktion då jag tar examen i mina utbildningar. Efter att åldras med henne, ta hand om henne som hon tagit hand om mig. Ni vet, kunna vara 50 år gammal och presentera min mamma för andra som om jag vore 12 på nytt. Nu är det bortblåst utan mitt godkännande. Framtiden jag skrev in är ofrivilligt raderad, för även om jag inte hade henne inskriven som mitt mål, hade jag henne inskriven som min drivkraft till målen. Vi planerade för guds skull att jag skulle flytta till en villa med min familj och att hon skulle få undervåningen för sig själv.

När livet kändes tungt var hon 10 mobilknapp ifrån, det var skönt att höra hennes lugnande röst i andra sidan änden. Vi kunde ha varandra i telefon och bara höra varandra andas om nätterna. Tills en av oss somnade och man kunde lägga sig med sinnesro. För jag försöker vara positiv till min framtid, men i all ärlighet längtar jag inte längre. Jag lever numera för dagen och inte till det positiva. Jag lever denna dag för att stryka bort ännu en dag från kalendern. För det är vad jag bokstavligen gör. Jag river av en del av pappret för varje dag som går - "snart där". Jag är den sista människan på jorden som skulle skada mig själv, missförstå mig rätt. Jag är alldeles för förälskad i vad livet har att erbjuda rent filosofiskt, för att få stopp på det. Jag tycker att all existens i livet är minst lika vackert, om inte vackrare. Men vad livet har att erbjuda mig i framtiden är inte... längre intressant?

Jag satt med min bästa vän och åt middag på en restaurang, vi skrattade och hade det mysigt. Från tomma intet sitter jag där och gråter helt plötsligt. Förklarar hur 30 sekunder med henne igen hade räckt för mig för att bota min hjärtesorg. Förstår ni hur det är att leva sådär? Att kunna gråta när du minst anar det. Att stå i kassan till ICA, se någon som bär din mammas jacka och bara bryta ihop. Att se en dotter och mamma hålla varandra i handen. Att se en kvinna som råkar ha din mammas leende eller din mammas sätt att andas på. Jag minns särskilt hur en kvinna satt på tåget framför mig och inhalerade luft lika svårt som min mamma gjorde. Det rispade. Hon kunde inte ta djupa andetag, jag såg det. Jag tog tag i hennes händer och det bara rann tårar ur ögonen på mig. Hur dum jag än verkade inför alla andra just då. Kanske ska tillägga att det visade sig att kvinnan var en alkoholist som rökt under hela sitt liv, varför hon andades som hon gjorde. Det känns - och det är inte en vacker känsla. Som tio synliga knivslag mot bröstkorgen.

Ni vill inte ens veta hur det är att mitt ute i ingenstans, luta sig mot en vägg och orkelöst glida ner för det, för att senare sitta på ett kallt golv med benen uppdragna mot bröstkorgen och ett nedgrävt huvud mot knäna för att du ännu en gång okontrollerat bryter ihop. Helt för dig själv, inför tiotal främlingar som kommer fram, går observerande förbi dig, stirrar på dig som om du vore herrelös. För en person som alltid vägrat, i vuxen ålder, gråta över egna problem är det tungt att gråta offentligt oberäkneligt. Känslan av att du just då är svagast på jorden, skörast i världen - och alla råkar stå inför dig och titta på.

You changed my whole life cus' you don't know what
your love is doing to me. You are my sweetest downfall.

En cremefärgad scarf på det and we're off on a date

För dig som undrade: det var en conch-piercing som
blev av denna gång. Jag har dock en ring, inte en plupp :)

Varje gång är som den första gång vi sågs, även om det är över nu. Allting har förändrats men du finns kvar, allt var svävande men nu så ser jag klart. Gått så lång tid, så länge sen. Decennier tillbaks, men jag minns det så väl. Varför kärleken brunnit utav olika skäl. Varför jag aldrig släppt det och aldrig gett upp, trots att min väg vart lång och kantats med gupp.

 Minns alla ord, varje rad jag skrivit, en längtan så stor, minns varje dag jag lidit. Har gått genom livet med en övetygelse att jag satt något spår som har haft betydelse. Aldrig besvarad, aldrig tillmötes. En kärlek så varm utan den, vilket öde. Hjärtan som slår, vi står där vi stod. Minns det som igår, första gången du log. Som om jag snubblade pladask på marken och bara dog. Blev hjälplöst förälskat, obeskrivligt tagen. Som om jag låg ner på marken och blev slagen.

Betraktade ditt hår när det fångades av vinden, som att svimma på en bergstopp utav svindeln. Sen den stunden satt jag fast i ett nät, förtrollad, bunden, tappa hjärtat i knät. Kunde inte tänka logiskt eller sunt, och för varje sekund som du inte fanns där blev det tungt. Du hade inte fastnat än, inte fattat än, vilken kärlek som fanns att bara hämta hem. Men efter ett tag, det började korresponderas, mina förhoppningar de väcktes, för att sedan raseras. Du flyttade utomlands någon annanstans, gav bort din hand till en annan man. Och breven som skrevs, dom kom aldrig fram. Men mitt hjärta det brann och min åtrå var sann.

Nu står du där på gatan, sargad av tiden. Vill säga någonting, men jag kan inte tänka klart. Känslor bubblar upp, utan att tänka tillbaks. Trevar mig fram för att etablera kontakt, tar tag i din hand, vi brister ut i ett skratt. Det var så länge sen men det finns där än, för passionen vi kände kommer alltid igen. Och drömmar i mitt liv har jag aldrig förlagt. Aldrig nått fram så jag älskar på avstånd, nu är de mitt tåg och dags för avgång. Stiga på aldrig tveka en minut, för att allt som flyger upp måste landa tillslut. Kan inte titta tillbaks trots min vilja är stark, vi vandrar iväg utan att vidröra mark. Varje gång är som den första gång vi sågs, även om det är över nu. Allting har förändrats men du finns kvar, allt var svävande men nu så ser jag klart.

Ibland blir vi så pass inskränkta mellan de fyra väggar somliga placerar oss i, att de till och med får oss att börja avnjuta lukten av deras skit. Älska smaken av deras lögner och svek. Kombinationen av sårbarhet, desperation, godtrogenhet och manipulativa taktiker ger dessa resultat, mina vänner. Se bortom vänliga leenden och omfamningar. Somliga kramar en enbart för att komma åt ryggen denne senare ska hugga en i.

Jag lovar er - ni syns. Ni må klä er i en kamouflerad fasad, men även kamouflerade varelser går att urskilja efter en tydligare anblick. Och ni vet hur det slutar? När man väl har upptäckt den kamouflerade varelsen och denne rör sig emot en, ryggar man tillbaka. Man ser efter vart man placerar foten påvägen därifrån för att inte riskera att komma i närheten av ännu en. Vi rör oss, ni står still.

Vem är denna fantastiska människa som jag fått blommor levererat vid dörren ifrån? Vilken underbar överraskning. Jag stod nere och pratade med shisko i porten och förklarade att det står blommor vid min portdörr och skämtade om att jag skulle sno med mig dem. Slumpvis kom han upp och tittade på dem och ser att det står att det är leverans till - ja, mitt namn och min adress då. Vore det inte för att han kollade hade blommorna förmodligen stått kvar där.

Underbara människa. Det värmde min själ! Det du skrev i pappret med. Du är utan tvekan någon som läser bloggen då du citerade en mening från min blogg som betydde mycket för mig. Men till nästa gång - KÖP INTE SÅDANT ÅT MIG! Det där såg svindyrt ut!? Det hade räckt med ett gulligt brev, mongo. Även om jag just nu inte kommer på vem du är är du faktiskt ett mongo som köpte någonting så dyrt åt någon som är så billig som jag är (rent presentmässigt, haha!).  

Tack för sådana gester. Jag blir så glad när jag vet att det finns så osjälviska människor där ute. Så himla vacker människa. Jag är en Amaryllis rikare och om jag kommer på vem du är kommer du vara en miljard pussar rikare. Fantastiska varelse.

Många menar att vi lever i samma värld, men besitter olika personligheter. Frågar ni mig skulle jag säga att vi människor inte alls lever i samma värld. Våra tankar, upplevelser och synsätt separerar oss från varandra till den mån att vi inte längre enbart skiljer oss personlighets- och beteendemässigt utan även världsligt. Vi må ha fötterna på samma jord, men sättet vi upplever världen är totalt olika. Du lever i din världsfilm och jag i min. Inte någonstans interagerar våra världar. Däremot interagerar våra beteenden, önskemål, förhoppningar osv. 

För inte så länge sedan var jag i moskén här ute i Örebro, efter vistelsen gick jag ut med en vän som hade sällskap med sig. En kvinna går raskt förbi oss, sneglar oroat mot oss och fortsätter oupphörligt kolla maniskt omkring sig. Hon verkade otroligt paranoid och neurotisk i sättet. Som om hon flydde ifrån någonting, trots att området både var ljust och aktivt vid tillfället. Min väns sällskap förklarar att hon är områdets 'speciella' kvinna. Att hon -bara- är "konstig och dum i huvudet som tror att saker förföljer henne hela tiden". Men vänta en sekund... är hon verkligen dum i huvudet som tittar bakom sig för att hon tror att någonting förföljer henne? Det är här jag menar att vi lever i helt olika världar, men på en och samma planet. Låt oss kliva ett steg ut ur VÅR värld och kliva in i HENNES för en sekund. Om du upplever att någon förföljer dig vart du än går, hade inte du blivit paranoid och oupphörligen kollat omkring dig? Okej, det hade du alltså. Så, säg mig nu igen, är hon verkligen dum i huvudet eller är du alldeles för inskränkt mellan väggarna till din egen värld?

Vi människor har så svårt för att inse att världen är så mycket större än det bara vi upplever. Det vi ser och vet om. Vi har en tendens att döma allt utanför vår värld utifrån vår värld. Vi förstår andra mot bakgrund av våra egna upplevelser och tankar, för att inte tala om historiken vi haft som människor. Hur korrekt blir det då? Återigen, vi lever inte i samma värld - därav denna bristande förståelse vi människor har för varandra. När din tjejkompis berättar att hennes pojkvän dumpade henne, utgår du automatiskt från hur DU kände när din pojkvän dumpade dig. Du tar ut dina känslor, ur din värld och försöker skruva ner dem i hennes. Men vem säger att hon mår dåligt av att han dumpade henne? "Alla mår väl dåligt om de blir dumpade!" - gör de verkligen det eller gör de det för att DU gör det? Vi måste bära en större självmedvetenhet och aldrig försumma det faktum att vi inte lever i samma världsfilm. 

Ett annat exempel är då en kille behandlar sin flickvän fel och alla andra ser ned på henne för att hon återvänder till honom. "Hon får skylla sig själv som litar på ett svin" - i hennes värld råkar det här svinet vara hennes enda chans till kärlek. Den enda som kan falla för henne, för hon är övertygad om att hon inte är tillräckligt vacker/smart/rolig för att någon annan ska älska henne. Så, nu kliver vi ut ur vår värld igen och in i hennes; om du var övertygad om att det bara finns EN enda kille som kan älska dig och överhuvudtaget vill vara med dig för resten av ditt liv, kommer du inte hålla fast vid honom trots att du är medveten om att du stundvis blir felbehandlad? Tvivlar på att du själv hade dumpat det svinet så hastigt och valt att leva i ensamhet för resten av ditt liv. För det är så det ser ut i hennes värld. Hon är övertygad om att hennes öde ser ut på det viset utan honom.

Den här (ofta felaktiga) förförståelsen vi har av våra medmänniskor resulterar i alla fördomar och främlingsfientligheten vi har gentemot varandra. Då menar jag inte bara till hudfärgen utan till allt som inte interagerar som oss. Som den paranoida kvinnan; vi skapar oss en egen förförståelse av henne. "Hon är dum i huvudet". Så fort vi satte oss in i hennes meningskontext, hennes världsuppfattning, delade vi hennes upplevelser. Vi kunde ta vår förförståelse ett steg närmre förståelse. 

Vore det verkligen så att det enda som skiljde oss ifrån varandra var beteendet och personligheten hade vi kunnat se på varandra så som vi faktiskt är. Vi vet dock att så är inte fallet; ingen kan se en annan människa för den den faktiskt är. Du ser på mig så som DU upplever att jag är, utifrån din egen förförståelse. Så som du TROR att jag är. När man väl kommer till insikt om detta, kan förförståelsen hinna ikapp förståelsen i en snabbare takt.

Jag bär själv på en miljard fördomar, men varje gång de örfilar mig, örfilar jag dem tillbaks med frågorna - Hur, vad och varför? Varje gång du tycker någonting "negativt" om någon/något, bl.a. ett annat folkslag, ställ dig då de frågorna! Jag säger inte att du aldrig har rätt i att tycka någonting negativt. Men när man ställer sig frågorna 'varför beter de sig såhär, vad utgår de ifrån, hur ser deras historik ut?' kan man skala av sig sin värld och kliva in i den andres. Alla mina fördomar har inte försvunnit per automatik bara för att jag undersökt svaren bakom de frågorna, men jag lovar att jag är allt närmre en förståelse för det jag är fördomsfull mot. Det är inte fel att ha fördomar, det är att vara människa.


Det finns en orsak bakom allt handlande. Jag säger inte att orsakerna rättfärdigar alla handlingar, men de förklarar dem. Och bara det tar oss halva vägen fram till en lösning.

Äntligen debatteras det i riksdagen om huruvida Barnkonventionen ska inkorporeras i lagstiftningen samt om en ny akohollag ska införas eller ej. Jag ser både en viss problematik men även stora fördelar i att Barnkonventionen inkorporeras i lagen. Folkpartiet, Kristdemokraterna, Socialdemokraterna (S resonerar bäst kring det här; blundar ej för problematiken men låter fördelarna överväga) och Vänsterpartiet vet jag är helt överens om att det ska genomföras, Moderaterna däremot vill inte att detta ska gå igenom utan vill hellre addera skollagar. Jag ser logiken i det, men är inte helt såld på deras argument ändå.

Självklart kan detta leda till många omfattande och svåra tolkningsfrågor i domstolen, då barnkonventionen fungerar mer som riktlinjer än raka "lagar". Just nu ser jag dock helst att Barnkonventionen inkorporeras i den svenska lagstiftningen. Då blir det alltså artikel 28 och 29 som lagstiftas (handlar om barnens rätt till utbildning samt hur undervisningen ska se ut). I min utbildning är Barnkonventionen med oss överallt i princip. Det ska genomsyra hela vår utbildning och framöver även yrket.

Till och med FN:s barnrättskommitté i Genève har poängterat Sveriges sätt att sköta det här med utbildningsfrågorna. De har visat oro kring utbildningsmöjligheterna för de barn som vistas illegalt i Sverige (vanligtvis gömda barn) och menar på att vi borde ordna så att alla barn i landet får utbildas. Jag är glad att FN har gett sin åsikt, direkt riktat mot Sverige. Förhoppningsvis når detta fram till resten av Alliansen på ett lite vassare sätt. Barnkonventionen som lagstiftning har fungerat bra i Danmark - vårt grannland. Så det är inte en helt långsökt jämförelse.

Äh, vet ni vad vi gör? Jag skriver ett helt inlägg om varför jag tycker att det bör lagstiftas när jag hinner! Nu blir det så halvdant annars. Finns ganska mycket att ta upp inom det här ämnet. Barn är ett känsligt ämne för mig, står ganska nära om hjärtat. Det är ett så pass kontroversiellt ämne det här. Många känner ju inte att det gör någon skillnad om det lagstiftas eller ej, vilket jag inte alls kan sympatisera med.