Hur kan man vara så säker på att att någonting är rätt,
när någonting inte ens tagit start?

Har suttit i telefon med pappa i drygt 4 h nu. Han försöker inta mammas roll som min andra skvallerkärring nu. Vi har uppdaterat varandra om alla skandaler, problem och händelser vi missat under de här 3 veckorna. Grabbens liv är ta mig fan mer händelserikt än mitt, och mitt är ändå rätt händelserikt. Det börjar med att han messar mig och skriver att han kommer lägga in 5 000:- på mitt konto om jag inte svarar på telefonen (historik: jag svarar aldrig på min telefon och jag HATAR tanken av att någon skulle "försörja" mig, inkl. min familj). Said and done. Han messar att han lagt in pengarna, så nu är jag alltså TVUNGEN att gå upp, gå in på mitt konto för att sen ringa honom och be han skicka sitt kontonummer. Hahaha, han är så vidrigt listig. 

Min pappa är en av de smartaste människorna jag känner. Jag förklarade för han att jag fortfarande är blyg av mig i vissa situationer. Att jag inte vill "störa" människor, så jag undviker att ta kontakt med dem överhuvudtaget. Hur gärna jag än vill. Jag vill inte vara "den där" jobbiga typen. Utöver det har jag en tendens att se ner på min egen förmåga. Jag förutspår att jag inte klarar av någonting innan jag påbörjat det. Se bara den senaste tentan jag gjorde. Jag var 100% säker på att jag inte skulle klara den, då jag inte ens hade öppnat böckerna. När jag senare sätter mig ner ger jag dock allt, för jag hatar misslyckanden. Jag fick det högsta betyg man kan få i det. Jag ger mitt allt när jag är i själva processen och får väldigt bra utdelning, men att ge mig IN i processen - det är där problemet sitter för mig.

Det faktum att misslyckanden skrämmer mig så mycket - gällande allt i livet; relationer, studier, yrken - får mig många gånger att försöka undvika situationen i sig för att därmed undvika misslyckandet. Så i mitt liv har det många ggr varit som så att jag tackat nej till stora erbjudanden, för att undvika stora misslyckanden. Även om framgången kan vara 20 ggr större. Det kan gälla helt olika saker. Exempelvis att skriva för en tidning, erbjudanden om att modella/fotograferas/bära upp kläder, sitta i större 'positioner' för föreningar, jobberbjudanden osv. På senare tid har jag dock försökt fokusera på framgången istället för misslyckanden.

Hela vårt liv kan efterliknas med ett enda stort tåg. Alla vi är passagerare. Alla vi är påväg mot ett mål, men påvägen dit kommer det alltid finnas någon som hoppar av tåget. Någon som ger upp och nöjer sig med en tidigare station i livet. En mer lättsam station. Se till att vara den sista på tåget. Den som åker till slutstation. När du nått fram dit, är du lokföraren som styr tåget dit du vill. Plockar upp alla människor som hoppat av. DU plockar upp dem. DU kan välja att öppna dörren. DU kan välja att stänga den. DU kan välja att ropa ut i högtalarna då någon beter sig fel.

Pappa sa en sak till mig. Han sa: Ingen håller dig i handen här i livet. Ingen förutom MÖJLIGTVIS din mamma och pappa. Du lyfter din egen arm och låter dina egna ben bära dig. Jag satt tyst. Knäpptyst. Lyssnade bara. Och helvete vad jag behövde höra det där. Jag ska vara den som plockar upp allt och alla som jag känner för det, men jag måste sitta kvar på tåget. Jag måste undvika frestelserna som visar sig utanför tågfönstret. Jag ska inte gå av vid tidigare stationer för att det är bekvämast för mig. Han sa att allt handlar om hur man tar sig upp, inte hur man faller. För att första slaget kommer alltid vara det hårdaste, men att slag #10 kommer kännas som en bedövning. Oh, jag älskar min pappa. Även om hans ord är simpla så får de verkligen igång MITT hjärnkontor, haha.

Idag ska jag se sista SAW-filmen i 3D. Fan, jag insåg just att jag inte kommer kunna ha mina glasögon. Vi kommer ju ha 3D-glasögonen. Hoppas att du har valt platser som är tillräckligt nära skärmen, fatty.

Innan dess blir det käk på mitt favorithak här i Örebro (3 buffér i 1 - how YOU doin'). Det blir nog en bra kväll. Jag har bra sällskap, en bra film OCH någon som följer mig hela vägen hem. Det lönar sig att bo i samma port som den man ska ut med, haha! Är det förövrigt komiskt att den sista filmen jag och mitt sällskap såg ihop - för drygt 4 år sen - var SAW 4? Kan lämna mitt lila-färgade överfallslarm hemma (true story, den är lila... lite fashion sådär innan man blir attackerad). Nu ska jag iväg och läsa lite i min bok! :) Ha en UNDERBAR kväll, mina stjärnor.

Skin som den sol du är. Låt hela världen se ditt vackra leende. Lys som den stjärna du är. Du lyser upp mitt mörker och jag känner att du är med. Hur du rör mig, talar, sättet du ser på mig. Tack mitt hjärta för alla stunder du gett mig. Sitter här på tåget och ser hur meter blir till mil. Saknar din doft och din vackra profil. För det bara blev så, vet att du kan förstå. Tror att det finns en högre plan för oss två. Känner det när vi ser på varann. Hur du håller i min hand.

Nu är vi långt isär. Värme som sätter mig i brand, kan vara mörkret där ljuset kommer sen. Svårt att ta farväl, svårt att vara isär. Önskar mitt hjärta, jag önskar att du vore här. Försöker förklara, jag försöker berätta, - hur du lyfter mig, får en tung man att lätta. Försöker sätta ihop det, fast det inte riktigt går. Värmen och kärleken läker mina sår.

Tack för att du håller i mig när jag ostadigt står. Känner att du förstår vad jag genomgår. Tills vi möts igen sitter jag och räknar dagar. Du är speciell, för mig helt underbar. Jag står kvar, - to my inspiration and my shining star.


- Rascricket

When life hits you hard, don't complain.
Cry out loud, curse - but don't complain.
You are not a victim.

- / Paulo Cuelho


******


Det här är någonting jag ständigt har i bakhuvudet vid svåra livsperioder. Jag klagar aldrig på min tillvaro. Aldrig någonsin. Den enda gången jag gjort det har varit då min mamma gick bort och det var för min bästa vän. Han är den enda som faktiskt har sett mig som skörast. Då jag satt allt ansvar och all skuld på mig själv. Då jag har skakat i hela kroppen och förlorade all livslust låg han precis bredvid mig och delade mina tårar. Ingen har någonsin sett mig så skör - inte ens på min mammas begravning. Han är en pärla.

Det jag skulle säga var att det absolut värsta jag vet är när människor klagar på sin livstillvaro. Och då menar jag inte på en "vanlig" nivå, utan på en nivå där de börjar se sig själva som offer. De tar sig an den rollen och börjar ganska snart tycka synd om sig själva. Vi är inte offer, så vad har du att tycka synd om? Jag tror på lösningar och tacksamhet. Livet är så mycket mer än bara en förlust, separation eller nedslag. Även om jag har förlorat min mamma, vet jag om människor som växt upp föräldralösa. Även om du växte upp med fem olika sjukdomar när dina övriga vänner är helt friska, finns det de som föddes utan kroppsdelar. Och även om vi har ekonomiska svårigheter och kämpar med hyran, finns det de som lever utan tak över huvudet. Någon du till och med kanske känner. Det finns alltid någonting bakom nedslagen att sätta ljuset på och vara tacksam över. 

Livet handlar inte om att klaga. Du kommer aldrig komma ifrån det. Du har 10 saker att glädjas över, men 1 sak knuffar lite på dig och du kastar dig på marken och viftar med den vita flaggan? Ser inte logiken i det. Prioritera problemen i ditt liv. Värdera dem och värdesätt dem. Vilka är värda att gråta över och vilka bör man lämna i hörnet? Hur tunga problem har du i jämförelse med hur många glädjefaktorer du har i ditt liv? Och då är inte syftet att jag ska låta som en livscoach, utan jag talar även för mig själv. Repeterar det här på daglig basis. När jag sitter på tåget, i skolan, ligger på sängen.

När det kommer till kritan tror jag inte på att man ska jämföra problem i verkliga livet. Även om jag själv gjort det med en person när jag varit som mest ilsken över mammas död. En person som förlorat sin mamma kan uppleva samma grad av "smärta" som någon som förlorat sin hund. Allt sitter egentligen i hur pass härdad du är som människa och vad för typ av problemhantering du format i ditt liv. Vissa hanterar problem och kan förebygga/reducera smärta på bättre sätt. Smärta ska aldrig jämföras med smärta. Det finns många osynliga faktorer till varför en person gråter lika mycket över sin hund, som en annan gör över sin mamma.

Det jag egentligen vill komma fram till är tacksamheten, inte smärtan. En tonåring som förlorar sin mamma har förlorat en viktigare roll i sitt liv än en person som förlorar sin hund. Den sistnämnde har mer att vara tacksam över just då. Det är inte smärtan i sig som bör jämföras. Utan hur man förhåller sig till tacksmheten efter förlusten. Den ena har förlorat en mindre roll i sitt liv än vad den andra har (förutsatt att personen har haft en 'frisk' relation till sin mamma). Därav bör tacksamheten visas på en annan nivå.

Älskling, du har tagit dig vatten över huvudet. Du bär inte mer än rollen ’ingenting’ i manuset av mitt liv och även om du bar rollen ’någonting’ hade jag inte velat ha dig där. Mest för att du på heltid bär rollen ’halvdan’ och du förstår - jag är ute efter ’fulländad’. Jag har varit med alldeles för många halvdana-typer och i all ärlighet gör ni mig spyfärdig. Er nonchalans. Er självupptagenhet. Ert begränsade sinne för artighet.

Ni lever i ett fyrkantigt glashus där sprickorna sitter på insidan, och dina råkar dessvärre vara markerade i UV-färg. Omöjliga för ögat att bevittna i ljuset, men ack så uppenbara när strålkastarna släckts. Strålkastarna som naiva flickor genom alla tider placerat er under och senare bländat er med. Jag vägrar vara den naiva flickan, älskling. Jag är flickan som närmar dig med en tändsticka. Rustad att släckas när du minst anar det.

Du får chansen att tänka efter nu; vad vet du egentligen om mig? Min favoritplats är där vatten sällskapar mig. Mitt favoritdjur är haj trots att jag har fiskfobi. Jag föredrar rödmjölk men dricker blå. Min favoritfilosof är Jean-Paul Sartre och jag tror på existentialism. Även om min favoritblomma är Gladiolus, gillar jag inte att få blommor. Visste du det? Självklart inte. För du har inte mer än en sminkad version av mig i din näve och vet du vad? Jag önskar att jag upplevde detsamma av dig. För du ser helt ärligt förjävlig ut osminkad.  

Du fick mig att flirta med lögner för att blunda för kärleksaffären jag hade med din sanning och verklighet. Jag gav dig gåvor fyllda av smakfulla osanningar, eleganta överdrifter som du kunde hänföra mig med. Färdiga bruksansvisningar på hur du kan få mig på fall. Men du var alldeles för trånghuvad för att inse att de var mer åtråvärda än dina smaklösa sanningar. Jag antar att jag ville se dig agera roller du inte klarar av. För jag menar, det är nog alldeles för ansträngande att hålla upp dörren när vi passerar en, än mer låta mig passera före. Det måste vara otroligt krävande att se mig i ögonen när jag pratar med dig. Och ack så besvärligt att fråga någonting om mig för omväxlighetens skull, än mindre lyssna klart på mina ord utan att avbryta mitt i.

Jag är trött på att höra att jag borde sluta behaga människor som du. Jag är trött på att höra att jag ödslar min tid och trött på att höra att jag förtjänar bättre. Framförallt är jag trött på att det stämmer - jag förtjänar bättre än någon som du.

Imorgon väntar mig en grym föreläsning. Jag ska nämligen på en två timmars-lång föreläsning med Lars Vilks under namnet "Varför en rondellhund?". Det lämnas 40 minuters utrymme för enbart frågor och diskussion - and that's exactly what I'm looking forward to!

Har nog aldrig sett fram emot en föreläsning som jag ser fram emot denna. Jag har precis varit inne på utrikespolitiska föreningens hemsida och skapat medlemskap. Väntar bara på att de ska skicka mig fakturan så att jag kan betala avgifterna för medlemskapet. Woho, ska bli sjukt intressant! Glöm inte de fantastiska argumenten och frågorna hemma ;) 

"En person som väljer att umgås med en sådan som jag,
har jag inget som helst förtroende för."

Stressreflexer och tankefällor, skriven av Staffan Garpebring. Ut och köp boken! Om inte, så gå till biblioteket och låna den. Fantastisk bok. Den är hur tunn och lättförståelig som helst, så ni behöver inte få ångest över att det kan vara en tjock bok, haha!

Ni kommer förstå er på er kropp så mycket mer. Alla tankar, känslor och psykisk stress ni haft som påverkat er fysiskt - medvetet eller omedvetet. Ni kommer bli så mycket mer upplysta efter den här boken. Jag lånade den för b-uppsatsen som skrivs nu, men jag ska absolut läsa ut hela boken för personligt bruk. Ska helt klart köpa den och alltid ha den i väskan.

Den kommer förmodligen hjälpa mig ur min nervositet och oro inför att redovisa inför stora grupper. Det är egentligen ingen bland "åskådarmassan" som är medveten om att jag är nervös, men jag upplever helt galna grejer i kroppen när jag väl gör det. Med tanke på hur ofta jag kommer redovisa, måste jag ta tag i det nu.

I won't support your lie no more. I won't even try no more. I won't be compromised no more. I just don't sympathize no more. Because now I understand - you just wanna use me.

See, what you see is what you get and you ain't seen nothin' yet. Oh, I don't care if you're upset. I could care less if you're upset. See, it don't change the truth and your hurt feeling's no excuse to keep me in this box with psychological locks.

I don't respect your system
I won't protect your system
When you talk I won't listen

Nu ska jag till varldens finaste syster! Ar sa otroligt stolt over henne. En riktig kvinna! Hon har kopt sig en lagenhet i stan. Det dar kallar vi for an independent woman. Slitit for pengarna. Behover inte racka fram handerna till ngn for att fa hjalp. She got her own back.

Det blir en hel kvall av skvaller om vara egna liv. Vi ar sadana som inte har tid att snacka om andra, men nar det kommer till vara egna liv glappar vara kaftar som fan. Finns sa javla mycket att snacka om! Jag ska sova over och aka ivag till Orebro imorgon. Tar med allt nu med andra ord.

Forvantar mig att hon somnar runt midnatt. Kom ihag att jag sa det! Formodligen mitt i mitt snack dessutom. Ha det underbart allihop. Ta hand om er. Kram!

Har har ni skapelser fran annu en av mina favoritdesigners - Haider Ackermann. Ett javla geni ar vad han ar. Ni ska bara se kollektionen for 2011. Vidrig perfektion. Det kittlas i hela min kropp nar jag ser kollektionen.

Nej, nu orkar jag inte mer. Kan tiden ga liiite fortare?! Vill sa garna veta vem som blir nobelpristagaren i littertur i ar. Inte sa manga minuter kvar tills det tillkannages! Har suttit och raknat ned timmarna sedan jag vaknade imorse. Egentligen sedan ett par dagar tillbaka, men ja... Lite mer extremt nar det ar samma dag.

Jag har tre favoriter bland de ''storre'' forfattarna som kommer att narvara. Hariko Murakami, inte bara en av mina favoriter utan aven en av dem som jag tippar pa far nobelpriset i litteratur. Han ar en otroligt stor forfattare i Japan. Sedan har vi aven en annan av mina favoriter Joyce Carol Oates, tror dock inte att hon tar hem priset - hur garna jag an vill det. Hennes satt att formulera meningar och forklara saker och ting pa faller inte alla i smaken.

Den tredje favoriten ar den afrikanska forfattaren Ngugi wa Thiongo (ni vill inte ens veta hur jag lyckades memorisera hans namn med tiden). Han skriver mycket om hur det sag ut i hans hemland, Kenya. All diktatur och dylikt. Han fangslades (sjalvklart) och vet ni vad han gjorde i cellen? Han skrev noveller pa toalettpapper. Forstar ni?! Det finns sa otroligt mycket att beratta om den har manniskan. Av alla forfattare jag gillar, ar han och hans historia en av de jag mest uppskattar och beundrar. For att inte tala om - fascineras av.

En annan person jag sa otroligt garna vill se mer av i litteratur-varlden ar Etel Adnan. En arab-amerikan. Sattet hon skriver pa. Samspelet mellan olika objekt, subjekt, platser och sprak. Hon fortjanar att vara sa mycket storre an vad hon nu ar! Sattet denna kvinna skriver saker i kontraster pa. Pa arabiska, om krig och fred. Pa engelska. Hon skriver bocker, poesi.. allt man kan tanka sig! En blivande stjarna.

Jag ar medveten om att poeter i princip aldrig (manga ar sedan sist) far nobelpriset i litteratur (ogilla starkt), men jag masta ta upp Adonis. Det ar arabernas stolthet. Jag forstar egentligen inte varfor det spekuleras sa mycket kring att han kommer fa nobelpriset. Det var 14 ar sedan en poet sist fick priset. Poesin pa arabiska ar bland det vackraste nar man val fatt saker och ting oversatt, haha. Pa arabiska kan det namligen vara otroligt svarbegripligt far nagon som inte beharskar spraket flackfritt.   

Jag minns hur glad jag blev nar Doris Lessing (en av mina absoluta favoriter) vann nobelpriset i litteratur. Det tog ett javla bra tag, men till slut fick hon vad hon fortjanade! Tror att det kommer vara likadant for Oates. Sa jag har inte tappat hoppet an.

Ursakta mina standiga uppdateringar, men ar lite nervos. Maste bara tillagga att jag skulle bli DJUPT besviken om Cormac McCarthy far nobelpriset. Otroligt besviken. Vill inte att annu a rich guy ska fa 10 miljoner. Vill se en forfattare som inte har det lika bra stallt som nobelpristagare. 4 minuter kvar tills vi far veta...

Tydligen är detta saker killar tänker på när man varit på en eller flera dejter med dem.

---

1. Vilken bröststorlek du har.

2. Dina läppar. Vad du kan göra med dem och hur de känns.

3. Ditt hår.

4. Din rumpa och hur den skulle se ut med honom bakom.

5. Hur välvårdade dina naglar är.

6. Dina ben.

7. Hur du skulle vara i sängen.

8. Vilka du har legat med/hur många.

9. Vad du tänker på.

10. Vilken färg du har på dina underkläder.

11. Vad för typ av underkläder.

12. Om du har gott om pengar och kan betala för dig.

13. Om du är dyr i drift.

14. Ditt leende.

15. Hur dina tänder ser ut.

16. Om din mamma är en MILF.

17. Hur ni skulle se ut som ett par.

Äntligen klar med hemtentan från helvetet. Tror att vartenda en i klassen kan konstatera hur vidrig denna tenta varit. Nu bär det alltså tillbaks till Öret ;) Kram!