Vill påminna dig om att du är en otroligt stark människa som tar dig igenom detta så bra. Jag beundrar verkligen dig, du verkar så harmonsk. Är du inte arg? Jag har svårt att föreställa mig hur det skulle kännas om min mamma dog, men rent spontant tror jag att jag skulle fyllas av hat och bli bitter. Jag blir arg bara av att tänka på att din mamma dog. Du måste ha en sån otrolig drivkraft och tro på livets godhet som inte låter ilskan över orättvisan äta upp dig.

---

Jag vill bara tacka så mycket för din fina kommentar! Och dina tidigare otroligt varma ord. Tusen tack, det betyder grymt mycket för mig.

Jag är väldigt arg och jag är ännu mer bitter, men jag håller det mellan mina fyra väggar. Jag lämnar det där innan jag går ut. Vill inte låta det påverka min syn på livet eller mänskligheten för den delen. Min mamma fick utstå en hel del orättvisa i sitt liv pga. själviska människor. Känslokalla sådana. Ska jag vara ärlig blir jag bara bitter av att se äldre människor med sina vuxna barn och deras barnbarn. Jag avundas deras leenden och att deras mormor eller till och med gammelmormor kan hålla om deras barn, på ett sätt min mamma aldrig kommer att kunna göra. Någonting mina barn aldrig kommer att uppleva.

Häromdagen blev jag bitter på en äldre man på gymmet för att han sprang på löpbandet som en 20-åring fastän han såg ut att vara runt 80 år gammal. Min mamma kunde inte ens skratta utan att det resulterade i att hon vred sig i smärtor - redan vid 40 års åldern. Men det är ingenting jag visar utåt, det är demoner jag försöker hålla dämpade vartenda jävla dag. Hela tiden. För att det aldrig har varit min karaktär att vara bitter eller avundsjuk. Att jag änvärre är avundsjuk på lyckliga och friska människor som kan leva sitt liv dubbelt så länge än vad hon kunde. Jag känner mig hemsk inombords, som får upp sådana tankar. Kan inte ens beskriva i ord hur hemsk jag känner mig. Att jag ens tillåter sådana tankar att befläcka min hjärna, även om så i sekunder.

Men jag tror på livets godhet. Jag gör verkligen det, och det är nog därför jag -utåt sett- handskas med den här situationen väldigt bra. Jag vill aldrig önska människor någonting ont, även om jag numera avundas dem. Någonting jag tidigare hade väldigt svårt för att göra. Jag hade ju min mamma hos mig, den vackraste människan på jorden. Den mest änglalika - någonting de inte hade. Hur klyschigt det än låter. När hon togs ifrån mig blev det för mycket utrymme kvar. Tror att min avundsjuka tog den platsen.

Jag bär på så många tankar i min ensamhet. Om min omgivning bara visste vad jag tänkte, hade jag med all förmodan placerats i behandlingshem. Jag är inte längre frisk i skallen, men så länge mitt hjärta är friskt så skiter jag i allt annat. Jag tror på en godhet som är bortom all den här elakheten. Mamma hade det vackraste hjärtat jag skådat i en människa. Om det är någonting jag önskar mig ärva eller önskar att jag faktiskt har ärvt så är det hennes rena hjärta. Jag kan inte tillåta mig själv fyllas av någonting jag aldrig tidigare upplevt - hat. Det är inte rättvist mot hennes uppfostran. Bara av att se någon annan smärtas, gör det ont i hela kroppen. Spelar ingen roll om det är i en disney-film eller om det är i verkligheten. Jag hoppas att jag förblir en människa utan hat, trots att jag förlorat det absolut enda som gett mig trygghet i mitt liv.

Skit händer. Det finns värre saker i livet, även om man många gånger tror att man upplever det värsta. Någongång måste jag lära mig att stå på mina egna ben. Det gjorde jag - trodde jag. Jag hade en egen lägenhet, betalade för min egna mat, skötte mina egna räkningar, betalade för mina egna kläder och nöjen osv. redan vid 18 års åldern, tänkte jag. Men när hon gick bort insåg jag att hon var mina stödhjul på cykeln jag åkte. I vilka fall som helst; hade jag hellre velat att hon led mellan fyra tomma väggar, i flera år till? Hon är så mycket mer än så. Hon är så mycket mer än smärta och ilska. En klok person sa att min mamma lever genom mig, och att det bästa sättet att hedra henne på är att fortsätta bära upp hennes vackra personlighetsdrag som gjorde henne till den hon var.

Helt ärligt så låter jag mig själv gråta så mycket jag vill mellan mina väggar. Någonting jag tidigare i princip aldrig gjorde. Grät aldrig över "egen" smärta, eller egna bekymmer. Men efter mammas bortgång gråter jag minst 30 ggr om dagen. Okontrollerat - så länge jag är ensam i mitt hem. Är det någon annan i närheten kan jag inte göra det. Ska jag vara helt ärlig, är det dessutom så jävla befriande att få göra det. Sörja henne genom tårar jag sällan tillät mig själv att uppleva tidigare. Det visar bara på att hon var den enda som jag ansåg och idag anser förtjäna mina tårar.