Personligen anser jag att man ska tillåta alla att ha sin tro, utan att prata "ned" till dem. Du tycker en sak, jag en annan, hon en fjärde, han en femte. Så länge man inte skadar andra med sina handlingar, bör man få tycka som man vill, utan att behöva dumförklara den religiöse, den agnostiska eller den ateistiska. Same people, different names. Klyschigt? - Absolut. Sant? - Definitivt.

Jag sympatiserar således inte alla gånger med hans åsikter, men ingen kan förneka att han är en fantastisk poet. Gillar hans genre, sättet han låter musik möta poesi möta religion möta tal. Texten och metaforerna nedanför är bortom denna värld. Förövrigt påminner han en del om K'NAAN när han rappar.




Let me take a moment to show some kindness to the folks who blindness was a disease that effected the eyes alone. I promise I won't judge you, I barely know how to love you. And like fools we preach rules, but we don't even follow our own.

Everybody needs comfort. Some people find it in this; some people find it in that and some people just don't find it at all. But this world is full of signs - from the moon to the stars in the sky. From the bees and the bugs, like a seed in your blood. Like a feen to a drug, makes you need to look up and questions what's up, why you deal with this stuff? When your spirits are crushed and you trek through the rough but like thunder it struck, said "Be" and it was.

All the signs that were sent, they finally make sense. You feel the torment, so you need to repent when your heart is cement, it's hard as a brick cause your soul is worth more than the dollars and cents. All the money in the world couldn't buy you happiness cause "verily, it is in the remembrance of Allah, that hearts do find rest". And do not get it confused. I'm not a scholar or a preacher. I'm just a regular dude, who makes mistakes too but we are reflections true, so I cant talk about me without talking about you.

And who knew? We would end up in a place so confused. Where little boys wanna be like little girls and little girls just wanna be abused. Where the terrorize the truth, mentally arrest the youth even though there is no law but Allahs' and momma didn't raise no fool. And who knew? That expecting the world to treat you fairy because you think you're a good person eould be a little like expecting a bull not to attack you because you're a vegetarian.

You can't begin to learn what you think you already know. In mans own ignorance we forgot that women once watched us grow and before that you were a tiny ball of flesh without any bones. And before that you were just unknown, and now look behold you have the arrogance to assume that you just made it on your own? But what were you but a chewed piece of clot, before the grew. And who knew you would trace you ancestry back to a zoo? You must have really come from apes with your monkey point of views. Even the devil believes in God, so what does that make you?

And it's true, sometimes I feel like Noah preaching to a packed empty room. Nobody wanna listen until we start rolling out two by two. I'm a big fan of Abraham; never break-up from Jacob. Joseph had the kind of beauty that you couldn't find in makeup
Moses was to Pharaoh what stones are to arrows. And David to Goliath was truth is to silence following Solomon I'd get down too.
Contrary to popular belief, Jesus is my homeboy too. So peace be upon the whole crew who came to teach what we never knew. Even though few caught the groove, the never turned blue. Never confused what was true even if it was a taboo. Never came for fame or praise but to praise who the prayed too.

And who knew? That an unlettered man from the middle of the desert would change the whole world from darkness into heaven- You may have every title, every big shot degree but you still can't explain: Alif-Lam-Meem. And who knew? There would be so many views and way to explain that he's closer to you than your jugular vein so if you complain that God must be cruel. can you give Allah, all that he gives to you? From the breath that you breath, to the trees that you feed. From the eyes that you see, to the sea that you eat. If I cut you, you bleed, than you heal magically Were the illest machines, manufactured for means.

The concepts extreme but this world is a dream. It's not what it seems filled with lies and deceit. The truth is serene so wake up smell the deen. Praises be to He, His Oneness, Supreme, Totally unique, in no need of sleep, Not like you or me. His greatness complete no partners, no mates, no father, no sons, no discount 3 in 1, just Allah Azwa Jal. Even the birds sing his name. The Lord of all the worlds. Glory be to He and to Allah is our return.

Så löjligt vackert! Glugg mellan framtänderna ger så jäkla mycket karaktär. Rätt typiskt att jag inte kunde få morsans glugg, utan slutade upp med kanintänderna instead, haha. 

I vilka fall som helst får ni med glugg absolut inte skämmas över det. Det är bland det charmigaste, vad gäller utseendet, enligt mitt tycke. Le stort och stolt! Begriper mig inte på hur vissa kan vilja fylla ut deras glugg i 'skönhets"-syfte. 

I'm in peace.
You set me free.
Lift me off my feet.

Beauty queen.

- I'm just as scared as you are, but I'm
right here and our time is right now!

- Oh yea, but what about before?!

- I'm a guy, since when do we get
anything right the first time?

- Well, I'm a realist and I know
what love does to people...




Jag älskar den här scenen i Hitch. Förövrigt kan jag fortfarande inte begripa mig på det faktum att jag ofta blir jämförd med Eva Mendez!? Den enda likheten jag kan se är möjligtvis våra androgyna drag. Det är någonting med hennes utseende som jag verkligen är svag för men samtidigt någonting som gör mig svag åt motsatt håll, haha. Som inte alls går under min smak. Kan inte sätta fingret på det!

Men tillbaka till scenen. Är det någonsin försent? tänker jag. Jag menar, att ta tillbaka någonting man självmant lämnade och tillät bli lämnad av. Där man själv uppmanade till ett gemensamt 'hejdå'. Många av oss har nog varit i den sitsen minst en gång i våra liv. Vissa människor går helt enkelt inte att släppa. Vare sig det är vänskapliga relationer eller mer. Somliga lyckas man lämna med fysiken men inte med tankeverksamheten.

...det uppkommit forskning som påvisar att  hjärnan bl.a. åldras i förtid när man ljuger? Den brukar nämligen fler neuroner, som är nervsystemets mest grundläggande enhet. Dessa neuroner ansvarar för mottagandet och överförandet av nervimpulser. Ljuger man krävs det närmare bestämt fler sådana.

"You big old tall Ludacris-looking motherf*cker"

"Are you a virgin? - Yes. - Good, keep it that way"

"Have you made love to a man? - No. - Do you want to? - No, sir"

Vad kul att läsa lite mer om er! Ni är precis så intressanta som jag trodde att ni skulle vara :) Var lite mer aktiva vad gäller er själva här på bloggen. Vill så gärna veta mer om de karaktärer ni har.

Tänkte bara säga att jag inte längre är i Örebro, åkte iväg. Stötte på x antal fascinerande människor påvägen därifrån igår. Wow, that's all I'm saying, haha. Det här med att skryta är fantastiskt avtändande. Trodde att alla var överens om det, men tydligen inte. Det värsta måste nog vara att en av dem faktiskt avrundade allt skryt med att han är "väldigt jordnära" - moder Teresa vänder sig i graven efter det påståendet.

Hoppas ni har det helt underbart och att ni inte låter solhelvetet lura er, som den lyckades lura mig imorse. Jag gick iväg och kollade på en fotbollsmatch - mina fötter kände sig lika mörbultad som fotbollen. Det var nog inte dags för Converse ändå... Men nu ska jag göra i ordning här sen så ska jag kila vidare. Ha det bäst, snyggingar! Puss.

Jag fascineras jämt av er läsare. Det känns som att alla de jag klickar med är samlade på ett och samma ställe. Jag har kontakt med många av mina läsare via olika kommunikationsmedel. Över mail och kommentarer har jag varit lite seg på svar på sistone, men så fort jag hinner svara skriver jag gärna mycket och länge med er.

Det är jättetrevligt då jag upplevt er som otroligt intressanta. Många av er brukar säga att ni önskar att ni kände mig i verkliga livet och jag lovar att det är så ömsesidigt som det bara kan bli. Jag känner verkligen att jag klickar till fullo med många av er.

Så det jag tänkte kolla är om ni har lust att berätta lite om er själva? Kanske besvara några frågor lite kort. Ni kan självklart vara anonyma. Även ni som redan kommenterar då och då får mer än gärna svara på de frågorna.

Ni får gärna berätta lite mer om ni har annat att tillägga. Skulle verkligen uppskatta om ni tog er tiden att besvara dessa. Jag vill ha en lite mer familjär känsla i den här bloggen. Det är så kul när vi alla diskuterar och "pratar" med varandra över kommentarsfälten. Ni läsare med varandra och jag med er! :)

Tavlan är förövrigt bara påbörjad. Tänkt experim-
entera lite med den nämligen. Olika material.

Tentan är på +- 360 minuter. Jag har på
min höjd +- 95 minuters inlärd kunskap.



Jag är scared as hell nu. Snälla, ha mig och min tenta i era böner idag. Igår var jag lugn och likgiltig, men nu slog det mig att jag bara vill bli av med skiten. Jag har nämligen haft en psykisk utmaning sedan jag påbörjade utbildningen; aldrig behöva göra en omtenta. Om jag måste göra det denna gång ska jag seriöst dunka huvudet i väggen, så korkad jag är som skitit i att plugga i tid eller åtminstone ha närvarat på föreläsningarna.

Jag vaknade nu för att förbereda mig mentalt, fysiskt och intellektuellt. Ska gå igenom allt igen runt 07. Jag citerar Fatima "it's the final countdown..." *tunununuuuu tununututuuu*. Okej, wish me luck, mina favoriter! Puss på er :) Ska förövrigt besvara vartenda underbara kommentar jag fått när detta helvete är över. Ni är guld!

Jag minns den där veckan. Veckan då jag steg in i ännu ett iskallt och blekt sjukhusrum de placerat dig likt en döing i. Jag begrep det aldrig. Du skulle ju leva, varför behandlades du på det viset? Jag gjorde som jag alltid gjort; hemlighöll att jag var på besök. Det var egentligen mest det där chockade leendet jag skapade ett beroende av. Jag visste bara inte att jag redan hade sett ditt sista leende. Denna gång var du överhuvudtaget inte intresserad av att jag stod där inför dig. Väggen var ditt nya barn och dina ögon var enbart riktade mot henne. Jag var, just då, inte mer fascinerande än den föråldrade inredningen i rummet du avskydde. Hur mycket jag än försökte ta kontakt med dig, dansade dina ögonfransar inte längre mot min riktning. Du och väggen inför dig hade kommit att skapa ett band jag inte fick ta del av.

Jag satte mig jämte dig och vilade min panna över din skakande hand. De händer du tidigare dagligen fick komplimanger för såg nu blåslagna och undernärda ut. Jag kramade åt din hand i syfte att få dig att smärtas, för kanske skulle jag då se dig känna. Reagera. Jag klämde åt ännu hårdare. Jag ville se dig skrika i smärta pga. någonting -jag- gjort. Jag började uppleva mig själv som en svartsjuk flickvän, vars partner funnit en ny älskarinna. Jag fick ingen reaktion, väggen var din nyfunna kärlek och jag var inte mer än ett förtorkat minne. Egentligen var du redan död den dagen. För vet du? Hade man kunnat dödsförklara en själ, hade din förklarats död vid den tidpunkten, mamma. Den hade redan lämnat din kropp åt sitt öde. Du andades bara på kommando av dina kvarlevor.

Jag minns hur arg jag blev över att jag inte längre betydde någonting. För det var så det kändes. Jag hade åkt några dagar innan min stora juridiktenta, enbart för att överraska dig. Du kunde inte ens låtsas vara överraskad. Jag visste varför, men jag ville inte acceptera det. Du vet, det är lättare att vara arg på någon man vet ska lämna en, än att förstå varför denne ska göra det. Förståelse är vägen till acceptans och acceptans var inte någontingt jag åstundade. Att lämna mig var således inte ett alternativ jag tilldelade dig.

Hur kunde jag inte se att du var påväg att skapa det alternativet ändå? Du skrek i smärta. Ditt ansikte hade, med tiden i sjukhuset, förvandlats till någonting jag inte längre var bekant med. Din tidigare så omtalade värme var kyligare än någonsin. Din alltid så observanta blick var numera ett ekande tomrum. Stel av alla morfinfyllda sprutor du skrek i bedrövelse efter. Du tillät de skapa en narkoman av dig. Göra ett beroende attraktivt. De fick dig att paralyseras för att slippa handskas med dina problem. Dränkte allt vad symptom kunde heta, för de visste vad deras misstag hade lett till. Det var nämligen lättare att erbjuda dig en enkelbiljett till andra sidan. För du vet, de hade redan slängt bort hoppet om dig, när vi hade det fastspänt likt en boja runt våra fotleder. Än idag undrar jag om du visste det eller om du, så godtroget som alltid, antog att de gav dig sprutorna i syfte att lindra din plåga. De ville döva sitt misstag med de sprutorna. Inte din smärta, mamma.

Ingen av läkarna berättade att du var döende. Jag ringde dagligen och krävde information som fanns, men inte gjorde sig synlig. Krävde en begriplig förklaring på ditt obegripliga tillstånd. Igår var du instabil, idag var du bättre, imorgon var du återigen svag. Informationen höll inte måttet. De undanhöll någonting från just mig. De uppmärksammade att de övriga i familjen blev lika paralyserade som du efter att ha vistats vid din sida dagarna ut. De utmattades och tappade snart fästet om vad som var rätt eller fel. Missade signaler en utomstående kunde detektera. Detta var en dröm för läkarna och deras förnekade tjänstefel. Jag var i en annan stad och såg inte misären de bäddade ned er bekvämt i. Jag var nämligen inte åtkomlig för manipulation. Jag var inte önskad där och det upplevde jag i samband med varje krav jag ställde. Efter varje lag jag lade fram om dina rättigheter och efter varje behandling jag krävde därefter.

Läkaren kom in i rummet. Tittade raskt omkring sig, ställde sig framför dig och frågade med en kallsinnig och monoton röst: "Det var inget du behövde? - Nepp, men då går jag vidare. Ha det fint". Bägaren hade officiellt runnit över för mig och skapade en tsunamiliknande översvämning i rummet. Jag ställde mig upp och förtydligade att han inte skulle lämna rummet förrän han förklarat läget -precis- som det var, varpå han svarar att han har andra patienter han måste närvara hos. Tänka sig att jag sket fullständigt i andra människors hälsa just då. Jag svarade: "även om det så vore cancerpatienter, kunde det inte betyda mindre för mig. Min mamma är den enda prioriteten, främst för det faktum att cancerpatienterna fick sitt dödliga tillstånd, medan min mamma tilldelades sitt av er. Ni placerade henne i ett rum med en kvinna som bar på över 200 infektioner, trots de immunförsvarsnedbrytande mediciner ni medvetet gav henne. Medicinerna som skulle få hennes kropp att acceptera de nya, främmande lungorna men som dödade allt vad immun hette. Och det var bara ett av alla fel ni gjorde. Vore det inte för er hade min mamma haft ett värdigt liv, inte livet av en laboratorieråtta vars syfte är att utsättas för diverse experiment".

Likt den lågbegåvade idiot han är, höjde han rösten i sjukhusrummet och förlorade allt grepp om vad professionalitet var, varpå pappa kastar ut honom ur rummet och förklarar att man inte skriker på barnen till den sjuka patienten inför denne själv. I synnerhet i ett läge som denna där du var paralyserad och inte förmådde vara den moder du önskade dig vara. Svorord som aldrig gjort sig bekväma i mina läppar, kände sig mer hemma än någonsin. Det var alla läkares fel, men han råkade vara den åtkomliga och i all ärlighet var det hans likgiltighet som skapade uppror inom mig. Hur kunde detta inte meddelas för mig tidigare? Han förklarade att han hade viktigare patienter att disponera tiden på. Det var då min bror slog näven genom väggen, precis vid hans ansikte. Tre brutna knogar och en uttrycklig rädsla jag suktat efter att se i något av dessa känslolösa ansikten. Men för första gången fick jag veta att du skulle lämna mig. Du var döende och du hade, enligt honom, 1 månad kvar på dig att leva.

Jag minns hur jag efter denna information stirrade ut ur fönstret, minst lika ointresserad av dig som du var av mig. Jag fantiserade om din själ och om vad den möjligen kunde ha flytt till. Din kropp var inte längre av värde för mig i ditt tillsynes levande tillstånd. Den var inte mer än en fåfänglig gåva från någonting andra benämnde Gud. Min Gud lånade inte ut någonting. Han gav det och förlitade sig på att du skulle behandla det med försiktighet. Du förstår, jag rörde dig inte, för jag hade ingenting att röra. Du hade kommit att bli en del av inredningen för mig med. Min mamma var inte där. Det var bara någon som hade reserverat kroppen hon lånat. För i min värld hade du redan svikit mig, jag tog bara ut min smärta över dig. Tog ut den i vad jag trodde var en månad för tidigt. Jag kramade dig inte hejdå när jag lämnade sjukhuset den dagen. För vet du? Det kändes som att min själ hade promenerat iväg med din just då. Jag var inte mer än kött och ben till ännu en förlorad skapelse. Vi båda dog inombords den dagen. Levande döda.

Samma natt hade jag satt mig i hörnet av mitt rum med benen uppdragna under hakan och huvudet nedgrävt i tomrummet emellan. Jag fick en obehaglig känsla, för trots att du skulle dö en månad framöver, kändes någonting väldigt fel med även den informationen. Jag grät utan uppehåll, på ett innerligt sätt jag aldrig gråtit ut på. Det kändes som att jag grät ut vartenda fungerande organ jag hade. Klockan var 04.50 och jag krävde att pappa skulle ta bilen och åka ut till dig. Varför, visste jag inte då. Allt jag visste var att någonting var väldigt fel och att jag inte kunde vara den som gjorde det rätt. Han gjorde motstånd och förklarade att det är normalt att känna så, att det bara är oro. Men det var aldrig oro. Det var instinkt.

Runt 09-tiden var det en inre drift, någonting reflexartat jag inte kunde kontrollera, som lyfte telefonen och beställde en omedelbar taxi till sjukhuset. I Stockholm väljer jag bara bussar eller tåg, ändock var det taxin denna okontrollerade reflex fick mig att ringa efter. Det var som att den visste någonting jag ännu inte hade kännedom i. Väl i taxin började jag gråta, återigen okontrollerat, varpå taxichauffören poängterar att han ska försöka öka hastigheten så att jag kan ta mig till akuten. Jag förklarade att det inte var fel på mig, utan att min mamma hade dött. Han beklagade någonting som ännu inte inträffat. Någonting jag själv inte förstod att jag vid stunden så otvivelaktigt sa. Som om hennes själ och min själ hade bosatt sig inom mig och förklarade läget - en gång för alla. Jag lovade att föralltid spara kvittot till taxiresan.

Min äldsta bror stod utanför sjukhuset och pratade i telefon medan han gick fram och tillbaka. Hans kroppsspråk borde ha ingivit mig tryggheten av att hon inte hade gått bort men den reflexartade delen inom mig valde att inte gå till hennes sjukhussal, utan springa. Jag sprang hysteriskt medan omgivningen granskade mig som om jag vore en mentalsjuk. Så fort jag steg in i din avdelning sköljdes jag av en stor våg av mörker. I all ärlighet kändes det som att det, vid den tidpunkten, var Satan som skulle ta emot mig när jag föll. Jag hörde min pappa gråta och såg hur han stod med ryggen vänd mot rummet och ansiktet riktat ut mot fönstret. Han grät på ett sätt jag aldrig tidigare hört eller sett. Det lät mörbultat och ömt.

Då såg jag dig. Du bara låg där, som på film. Livlös. Jag föll ned på golvet och kände hur hela mitt liv tvärbromsade i en hastig E4. Domedagen var inte 2012, det var den 21a mars, 2010. Vad ingen av oss egentligen visste var att golvet skulle komma att bli den destruktiva vännen du, vid liv, alltid varnade mig för. De var tvungna att ta ut mig ur rummet. Jag hade tydligen syrebrist och behövde luft. Var det så det kändes för dig under så många år? Jag föraktade syre, för den föraktade dig. Du förstår, din fiende var aldrig min vän, så jag gjorde motstånd; fysisk, psykisk och mental sådan. Dina läppar var blå och din kropp svullen. Och trots att du såg ut att sova ut din sista dvala, var du vackrare än jag någonsin sett dig under de senaste månaderna. Så fridfull hade jag inte sett dig på länge. Sist du sov på det viset, var du inte på sjukhuset, du var på min och din säng, sovandes i min famn. Och just då sa jag till din själ i rummet: det är okej. Det är okej att du lämnade mig, för du behövde den sömnen.

Din kropp blev allt kallare och för varje fallande grad, grät jag allt mer hysteriskt. Det var som att reaktionen av din död blev mer obestridlig ju kallare du blev. Jag krävde varma filtar, trots att sjuksköterskorna förklarade att det inte skulle göra dig varmare. Jag vägrade lyssna. Jag stoppade om dig och värnade om minsta lilla värme jag kunde rädda, tills jag själv insåg att det inte hjälpte. Jag kom till insikt om att det var sista gången jag skulle få känna på dig, så jag placerade försiktigt fingret på dina blåslagna läppar. Lät mitt finger följa konturerna. Klämde åt dina mjuka överarmar som jag älskade att göra. Smekte dig över ögonlocken och kände för sista gången hur dina naglar var formade. Hur långa dina ögonfransar var och hur tovigt ditt hår alltid blev vid nacken. Jag kände på dina vackra nyckelben och på dina gosiga lår. De lår du tidigare tyckte var för tjocka, var nu magra. Jag vilade mitt huvud på din bröstkorg för sista gången och grät ut det sista hoppet jag hade om att allt bara skulle vara en dröm. Jag upptäckte tystnaden i din bröstkorg och insåg att jag denna gång inte kunde viska: "jag hör ditt hjärta slå" och höra dig fråga: "slår det fort?". Problemet var inte längre att det slog snabbt, det var att det inte alls slog, mamma. Istället började jag nynna vår låt åt dig. Jag ska måla hela världen, lilla mamma. Full av solsken varje dag. Att det regnar och är grått det gör detsamma, du ska solsken i ditt fönster ändå ha. Jag kan inte längre lova solsken i ditt fönster, men varje dag ber jag att någon målar hela din nyfunna värld åt dig, lilla mamma. Och jag hoppas att det är starkare färger än någonsin.

Allt jag ville göra var att lägga mig i sängen bredvid dig. Känna att allt var precis som för några månader sedan bara. Du och jag i vår säng. Skrattandes och kramandes. För gudarna vet att jag var villig att gå vart ditt finger än pekade. Innebar det att promenera mot döden, hade jag burit dig och sprungit mot ljuset i slutet av tunneln. In i en annan värld, där du och jag fick vara själva. I en värld där du inte behövde kvävas av att dina lungor strejkar mot syre. Där du kunde lukta på blommor och le mot livets skapelser, precis som den livsälskande och uppskattande ängel du alltid varit. Där vi kunde sitta på en gräsäng med picknick och beundra fåglarna tillsammans med alla andra skapelser. Du vet, som vi alltid gjorde när du var vid liv. Du var nämligen den enda som delade det intresset med mig. Men just då kändes det som att det enda som hade en puls var mina tårar. Mina organ hade upphört parallellt med dina. Enda skillnaden var att mina upphörde temporärt medan dina gjorde det permanent. Du förstår, denna saga slutade aldrig i att de levde lyckliga i alla sina dagar. Den bara slutade.


2010, 21/3, kl. 09.37 kom du att bli den första som någonsin lyckats krossa mitt hjärta. Jag fick inte ens den månaden på mig att förklara hur mycket du skulle komma att förändra mitt liv. Istället missade jag din död med 5 minuter. Min bror förklarade att du hade kunnat hålla ut lite till, men att han såg att du gav upp ditt liv för att inte göra det inför mig. Det lät väldigt mycket som du, mamma. Allah yer7am ro7ech el nadif, ya omi.

Jag tror inte ni förstår hur pass chockad jag är. Jag har funnit min hunds long lost twin. Den här hunden beter sig PRECIS som Amor. Bokstavligen vartenda rörelse är som taget ur hennes beteende i det läget.
Saknar min lilla håriga prinsessa!

Jag har verkligen inte lust/ork/vilja att plugga inför denna tenta. Har drygt 3 dagar kvar på mig att plugga och vad gör jag? - Skiter i att plugga. Om jag klarar denna tenta ändå, blir jag fan medlem i någon sekt.

Så jävla irriterande att den förra terminen
 fick ta med böckerna in, men inte vi.

Motivationsbrist.

Den här bilden tog en dykare som specialiserat sig på att finna ovanliga hajar. Hammarhajen är en av de hajarter man sällan skådar numer, just på grund av människors bristande hänsyn till deras allt snabbare minskande antal.

På bilden ovanför hade dykaren varit hos en familj i El Salvador för att spåra hammarhajar. En dag kom den lokala fiskaren hem med en väldigt stor hammarhaj. Tydligen var denna , så han skar upp livmodern på den för att få ut fostren. Dessa används nämligen i havsmatssallader som en delikatess.

Det går mig att reflektera kring det etiska dilemmat dykaren sätts i. Jag menar, hur säger man till urfattiga människor att de inte borde göra vad de gjort i generationer? Hur säger man att de måste sluta fiska upp hajar och äta fostren innan de hunnit föröka sig eller överhuvudtaget växa? Och hur förklarar man följderna av handlandet? Särskilt då detta är vad som drar in pengar för dem. Vad som faktiskt får dem att överleva.

"Vem var det som fucking snöa?!"

Salstenta i psykologi om några dagar och jag har fortfarande inte satt mig ned och pluggat inför den. Har bara gjort mindmaps och shit that I still haven't used. Lite så jag är; måste ha allt, bokstavligen allt, organiserat runt omkring mig, men är en total oreda jag själv. Den psykodynamiska teorin hade menat att jag försöker kompensera för mina inre farhågor. Freud you asshole, hjälp mig på tentan.

Jag brukar aldrig skjuta upp saker och ting - aldrig. Men när det kommer till salstentor är jag den där idioten som pluggar någon dag innan. Det komiska är ju det faktum att jag inte ens gått på föreläsningarna, haha. Ni kan ju förstå hur stressad jag blir av övriga i klassen som berättar att de pluggat sen kursstart och närvarat på alla föreläsningar. Jag får lust att blunda, hålla för öronen och skrika "LALALALA!" i en sann barnanda, så fort någon yttrar sig om tentan.

Nu när ni ändå är på g med min aktuella situation, kan ni väl passa på att önska mig lycka till om prick 1 h. Jag ska nämligen prata i 45 minuter inför klassen. Män som utövar våld i nära relationer. Fantastiskt. Särskilt när man valt att inte gå igenom sitt arbete i sin helhet, innan man ska ta livet av resterande klasskamrater med en utdragen och monoton röst om en utdragen och monoton verksamhet. Förstår ni hur tråkig den här dagen kommer vara? Drygt 30 pers som gör precis detsamma - torterar klasskamraterna med projektarbeten man själv torterats av. 



This is no good. No good at all.

Vet inte vad jag ska säga förutom att jag dör lite. Hahaha. En kompis publicerade en av hans videon på facebook and I was hooked about directly! Jag kan helt ärligt citera alla videon, för vartenda kommentar är PERFEKTION.


"If you got no ass, we can't really get it poppin'. We can't talk or
get to know each other. I don't even want to know your name"

"She got a cute face, her booty on place but Barney don't chase"

Min kusin är ju från Avatar-släktet!?

"Av frukten, känner man trädet"


Matteus 12:23

http://nyheter24.se/nyheter/utrikes/538313-hon-driver-arabvarldens-enda-sexshop


Så jävla bad ass, haha.
Bondage-kit, piskor and all.

SD poängterar ideligen att Sverige har drygt 100 000
 människor som invandrar till Sverige varje år.



Dessa människor inbegriper:

- 20 000 EU-medborgare

- 20 000 arbetare

- 14 000 studenter

- 14 000 svenskar som flyttar tillbaka till Sverige

- 20 000 anhöriga till EU-medborgarna och studenterna

sol r bäst säger:
hello habibi
fan hur mår du? du är borta

R / säger:
Hej, min favoritkille!
Förlåt att jag inte kunnat ringa upp, jag har snart tenta, så jag är mest i skolan

sol r bäst säger:
du ska bli stats minister?

R / säger:
Akta så jag inte hoppar av, för jag kan fortfarande bli bartender :) Är du hemma?

sol r bäst säger:
nä i skolan men ledig (han jobbar som gymnasielärare)
vad händer?

R / säger:
Varför är du i skolan då?

sol r bäst säger:
för att jag får betallt kompis
hehe

R / säger:
Haha, helt rätt! Vem är den snygga killen på bilden? Presentera mig (bild på pappa)

sol r bäst säger:
hahha ja juste du har glömt bort honom
ring mig ikväll det är viktigt pls???? 2 min wallahy
ser du min nya flick vän? (han ändrar visningsbild till en bild på mig)

R / säger:
Du säger alltid 2 min, sen snackar vi i 2 h
Shit, hur fick DU henne?!

sol r bäst säger:
jag är som chocklad hahha
hon vill inte träffas
jag jager henne i 3 månader

R / säger:
Den som väntar på någonting gott, väntar aldrig för länge

sol r bäst säger:
wallahy 3 månader är länge för henne
ok habibti ska till rektor snart har utvecklingssamtal
ha det baby

R / säger:
Förlåt att jag svarat segt, papsi. Jag ringer ikväll, lycka till! Ciao bello

"What did I do to deserve a girl like you?"





- You obviously didn't do a damn shit :)

Åh, kan människor sluta whine:a till Aftonbladet om hur hajar "äter upp" folk till höger och vänster. Det har aldrig rapporterats att en haj "ätit upp" en människa. De biter (smakar) och spottar ut; vi står inte på deras födolista. Jag antar att de flesta redan vet detta, varför jag inte förklarar mer djupgående. Vissa tar upp hajincidenten i Egypten, där många skadats av hajbett i turistorterna, som argument. Antagligen blir det så?! I dessa turistorter matar man hajarna från båtarna som en "turistattraktion". Klart som fan hajarna betingar båtarna till föda då. Så badar dessa människor i vattnet, sprattlar och skapar mycket aktivitet på havsytan. Vad äter hajar? - Jo, sälar. Vad gör en frisk säl? - Rör sig graciöst utan att skapa bubblor eller liv i vattnet. Blir nästan omöjliga för hajarna att äta med deras böjliga natur. Vad gör en skadad säl? - Sprattlar och skapar aktivitet i vattnet (likt de simmande människorna) och blir möjliga för hajarna att äta. 
Skadad säl = hajföda.

Vi dödar flera hajar bara av att lura in de i dödliga nät - för att skydda våra högfärdiga arslen när vi semestrar på "deras" mark, i deras hem. Vad hade vi sagt om exempelvis utomjordingar hade kommit och planterat dödliga fällor runt vårt hem, för att hålla oss borta när de känner för att åka på semester hit? Min syn på livet är att alla med någon form av puls har lika mycket rätt till den här planeten som vi har. Det här är samma varelser som existerade 150 miljoner år innan dinosaurierna. Samma varelser som gjort att alla andra arter i vattnet tvingats utveckla sig, medan de själva har förblivit oförändrade i över 400 miljoner år. Samma varelser som bidragit till vår utveckling, med andra ord.

Jag har förståelse för jakt och fiske (ex. då det gäller att få viktig föda), men det minsta man kan göra är att förhålla sig till den mest nödvändiga jakten och åtminstone använda sig av allt som går att använda hos djuret. Men när det kommer till den nivån att varelsen faktiskt utrotningshotas eller dödas på ett inhumant och lidligt sätt - ja, där går gränsen. För vårt eget bästa, om inte annat. För vad, främst, gör att vi överlever? - Jo, syre. Och vart får vi mest syre ifrån? - Jo, 80% från havet. Och vem skapar tillförseln? - Jo, hajarna med deras huvudroll i ekosystemet. Så vem är vi beroende av för att överleva? - Jo, hajar. Enkel matte.

Vi människor är inte ensamma på planeten. Somliga menar på att vi är det smartaste däggdjuret och att detta är orsak nog till att skriva planeten under vårt namn. Låt mig poängtera att vi inte hade varit någonting utan dessa påståeligt oreflekterande varelser. Vi hade överhuvudtaget inte haft tillgång till den intelligens vi kommit att skapa, utan dem. Detta är djur som framställs som människoätande, vildsinta och aggressiva. Hajar är otroligt skygga! De har ett sinne som kan känna andra arters hjärtslag, till följd därav undviker de all puls som kan uppfattas som "skrämmande" för dem.

Sedan förundras jag över hur människor resonerar när de argumenterar för deras vilja av hajars utrotning? De ÄR redan utrotningshotade pga. oss. Hur mycket längre kan vi gå? Hajar har en nyckelroll i ekosystemet - skulle de utrotas, skulle vi påverkas till en extrem grad. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv främst. I synnerhet de människor som livnär sig på havsmat, i form av export och föda överlag. Vi är alla överens om att det är en hel drös av länder som lever på havet och dess "buffé".


Rovdjur vs. mördare.

Vältande läskautomater dödar fler människor per år, än vad hajar gör. Vad sägs om att utrota denna dödliga utveckling med? Eller vad sägs om att kapa nötterna av kokospalmer, de dödar ju också fler människor då de faller ner från träden? Tycker att dessa exempel talar lite för sig själva om hur pass "hotade" vi är av dessa sk. monsterfiskar. De är viktiga rovdjur, inga monster. 75-100 miljoner hajar dödar vi ohotat och medvetet varje år. Vad gör detta oss då? Vi är värre rovdjur än vad hajar någonsin kommer vara, men jag ser inte att vi förtjänar att dö eller utrotningshotas för det. Se bara hur många hajar det är som tas upp på fiskebåtar, får sin fena avskuren för att senare kastas i vattnet igen - levande döda. Dessa mördare fiskare har inte ens lite "människa" i sig till att döda hajarna helt. De använder inte ens sig av hela hajen, utan ger en hel varelse en långsam död för EN fena. Nej, istället kastar man in de döda hajarna in i vattnet igen för att få mer plats för ytterligare hajar att döda.

Denna vrickade debatt fick ytterligare liv när en kvinna blev av med sina armar då hon simmade rakt in i en hajhonas 'förlossning'. Hon började flaxa hysteriskt med armar och ben, förde oväsen och agerade precis så som en människa agerar då den är i panik. Fullt förståeligt. Det som är mindre förståeligt är hur dessa förespråkare av utrotning av hajar, gör detta till ett argument för deras sak. Ponera att du är en mamma och är mitt uppe i att föda de barn du burit på i x antal månader. Ett rovdjur kommer in i ditt hem och för oväsen, flaxar hysteriskt med armar och ben runt dig och ditt barn. Samtidigt agerar det här rovdjuret, vad du uppfattar som, väldigt hotfullt. Vid dig har du ett redskap som du kan skydda er med. Kan du säga att du inte hade använt dig av det redskapet för att skydda dig och dina barn då? - Klart du hade. Fullt förståeligt. Det jag menar är att båda agerade instinktivt på sin naturs -förståeliga- reaktionsgång. Så varför hamnar då hajen i elektriska stolen?

Kanske är det dags att låta verkligheten örfila en och inse att vi är beroende av varandra, varför vi bör värna om varandra. Människa som haj, växtrike som djurrike. Så intelligenta som vi gärna uttalar oss om att vi människor är, borde vi vara medvetna om det faktum att utrotar vi någon form av existens i dess område, hotar vi allra störst vår egen existens i vårt område.

I swear I'll do my best, mom. Make you
proud and reach success, mom. You
didn't raise no fool. I'll be back to you!

anna r ang. Viktigt att lära sig, tjejer
eh? skärp dig jag är så trött på tjejer som inte fattar att akademiska poäng inte betyder ett skit egentligen. ja känner folk som inte är låågutbildade som tjänar mer, är lyckligare och har bättre förhållande än högutbildade. fattar att de kanske e på skämt lite men jag har kolat in din blogg lite på sista tiden å de känns ju som att du lägger för stor vikt vid dig själv och tycker att du är så himla bra för att du pluggar å allt. Ja pluggar också på en utbildning som förmodligen är svårare att ta sig in på än din och jag leker inte viktigt för de!!

Med tanke på att jag aldrig använt ord som "viktig, bra, högutbildad" för att beskriva mig själv, måste jag väl tacka för din vinkling. Jag älskar förövrigt hur du kollat in min blogg "LITE", hur det "KÄNNS" som att jag lägger för stort vikt vid mig (i det jag trodde var min blogg, hehe) samt att du "FÖRMODLIGEN" läser en utbildning som är svårare att bli antagen i än min. Som om det vore av betydelse. Och ännu bättre är att du efter detta -redan- bildat dig uppfattningen att jag leker viktig och tycker att jag är så himla bra för att jag pluggar. När det är enbart du som belyser utbildningen på det viset du kritiserar.

Haha, lite småcharmigt att du gör det till någon slags oberopad tävling, men förhåller dig ändå till att JAG tror bra om mig själv för att jag pluggar. Utifrån den meningen är det snarare du än jag som lägger större vikt vid vad som är högutbildad och lågutbildad, tycker du inte? 

Jag är den sista som skulle säga att högutbildade är viktigare än andra. Har farföräldrar som är analfabeter och var båda lyckligare och hade bättre ekonomiska förhållanden än många andra högutbildade. Utbildning är inte för alla, det vet vilken bildad och outbildad människa som helst. Men utbildning är för mig och det är någonting som ger mig mening i livet. Så, varför kan inte jag få uppskatta utbildning utan att jag "leker viktig", för det?

Min vänstra hand har blivit småfläckig, ser lite brunare ut på olika spots. Förmodligen bara någonting jag kan se. Jag gissar på att en högre makt försöker be mig gå till solariet.


Till och med de har ledsnat.

I wish I knew then what I know now. I wouldn' have let you go. I swear I would have make this love grow, spent a lot of time and a lot of dough. I was hopin' we could find a way to have what we had again today. Though it's been some time since you and I, it wouldn't hurt to try to find our love.

I wish that I would've known the treasures I'd found. I didn't know until you left. And I loved your smile. Just the other day, your girls said that you can't stand me. I know you don't mean that, so can't we just slow down a minute and talk it out?

I've been through my share of love since then. Don't know about what you've been through but nothing compares to what we had. All I know is I need you back. Baby, let's try again to find our love.

I can't forget the times we shared. Didn't know love until love was gone, til' I moved on and now I'm right back to square one again.

"Efter ytterligare några veckor börjar man ofta må sämre, eftersom chocken och avstängningen släpper och man börjar konfronteras med alla aspekterna, inte minst de känslomässiga, av förlusten. Många blir rädda då de tror att sorgen håller på att göra dem sjuka eller personlighetsförändrade.

Att de ökade känslorna av tomhet, saknad och förtvivlan är ett tecken på att sörjandet framskrider på ett naturligt sätt har man i detta skede svårt att förstå. Man "känner inte igen sig själv" och många gånger blir man då både rädd och skamsen över sina symptom, tankar och känslor."


- / Claes-Otto Hammarlund

Hahahaha, helt obrytt sådär.

Det vinröda läppstiftet inskaffades. Det glömde jag säga! Även om bilden inte ger färgen rättvisa. Den är otroligt mycket mörkare i verkliga livet.

Vill bara ta hans huvud och pussa på honom. Så jävla söt! Helt klart kurd.