Perfektion. Jag svävar när jag hör den här låten.

Ciara, du är supertight and all  men that's not vackert god damn it!? Vart är the front of the sko?! Hahaha. Behöver smälta detta.

---

Update: wow, det där kan seriöst vara de absolut fulaste skorna jag sett i modern tid. Jag flyr planeten om dessa blir trendiga och sprider sig över allas fötter. Epidemi, de där skorna är en smittsam sjukdom.

 

Till alla, men särskilt mina unga läsare, snälla - tänk på hur ni beter er mot de runt omkring er. Jag riktar mig främst mot er för att ni kan vara en faktor som kan styra om personen i fråga kommer bli socialt tillbakadragen i dennes framtid eller ej. Många av dessa unga personer som utesluts går in i den rollen de tilldelats och blir obekvämt bekväma i den; det blir det enda de vet om. Den här rollen tar de ofta med sig oavsett vart de socialiseras - även om det i själva verket inte överensstämmer med deras identitet.

 

Ni som exempelvis arbetar eller läser på universitet, visst har vi också personer i våra klasser eller arbetsplatser som påminner om de personer som var ensamma under tonårstiden vi hade - dessa har i många fall bildat den rollen sedan ung ålder. Ni som fortfarande läser på högstadiet: förstår ni hur mycket makt ni har? NI kan redan nu hindra att dessa personer blir ensamma i vår ålder, vi som gått ut skolan.

 

Om ni ser att någon är ensam på rasten - be han/hon följa med och sätta sig med ert kompisgäng. Om dina vänner blir irriterade på dig för att han/hon är "tråkig" eller annat ytligt, förklara för dem varför du gör det. Fråga dem hur det har känts för dem när ni i kompisgänget inte har varit närvarande i skolan, hur ensamma de har känt sig i just det ögonblicket. Förklara att det är sådär, om inte värre, den här "tråkiga" personen känner sig precis varje dag. För er är det en person extra bland många andra, för denne är ni många extra bland inga andra. Det är denne persons bästa skoldag, något denne glatt kommer berätta om där hemma.

 

Tänk på att aldrig kalla någon för ful, fet, äcklig eller annat nedvärderande. Säg det varken bakom ryggen på personen eller till denne. För helt ärligt, tänk själv: när du har fått 10 komplimanger men en negativ kommentar - är det inte den som fastnar; i flera dagar, veckor eller månader?

 

Vi människor är så lika rent emotionellt att det enda vi egentligen behöver göra är att tänka oss in i situationen. Vad hade vi velat att någon gjorde för att underlätta för oss? Jag vet att många av er, om inte alla, bevittnat någon ensam i dessa sociala platser, men ändock passerat personen i fråga - trots att ni kände smärta och empati inombords. Ni har förlamat de känslorna för att ni kanske skäms eller är rädda för att bli avvisade av den personen.

 

Men vad är det värsta som kan hända? Jag har fått tusentals "nej" av personer i liknande lägen, men jag renade mitt samvete i alla fall. Jag kunde sova med att veta att denne faktiskt trivs bättre i att vara med någon annan eller helt enkelt att vara själv. Det hindrade mig dock inte från att hälsa på dessa personer varje dag, eller att fråga vad denne har gjort under helgen och dylikt. Ibland säger somliga nej för att de är rädda att man gör det som "välgörenhet", inte genuint. Andra säger nej för att de är rädda att de kommer vara i vägen.

 

Either way - försök. Ni kommer inse att dessa personer har så mycket intressant bakom den negativa stämpeln de har fått. Ibland gör vi saker vi skäms över. Vi behandlar folk på ett sätt vi inte själva vill bli behandlade på. Men vet ni vad? Det är aldrig försent att korrigera sådana negativa handlingar. Det är aldrig försent att be om ursäkt för någon man sårat på det viset, någon man utsatt för en känsla av ensamhet. Det är heller aldrig försent att börja ändra på sig själv; behöver vi verkligen utesluta någon för att denne är "äcklig"? Behöver vi verkligen diskutera hur ful den där tjejen är, i vårt tjejgäng? Eller poängtera hur fet hon är och granska minsta lilla matbit hon stoppar i munnen? - Nej.

 

Jag vill inte vara en moralkärring eller predika, jag tror att jag skriver detta i fel blogg för det ni, min underbara läsare, har visat mig är raka motsatsen till mobbningstendenser. Ni känns alltför godhjärtade för det - men sedan har jag heller inte pratat med alla er som läser. Jag hoppas att du som kanske känner att du kan vara skyldig till att ha tillåtit någon känna sig ensam i sin arbetsplats, skolplats eller annat ställe där man socialiseras med andra, kan se det med andra ögon.

Jag personligen hade hoppats på en mer jordnära och realistisk bild av syrianska bröllop utan att ta med just ytterligheterna och det som är avvikande. För handen på hjärtat; hur många av oss har varit på syrianska bröllop där brudgummen beställer sex limousiner till kyrkan? Eller 14 000 rosor? Eller som stövlar in som gubben i lådan hem hos fästmön och i närvaron av hennes systrar och kusiner tar fram en diamantring som han skänker platoniskt och utan någon närmare anledning? Dessutom har man lyckats med konststycket att plocka in en kebabkock som ska berätta för svenska folket om hur det är att vara syrian på bruten svenska.

Bara språkbruket i sig är löjeväckande med ”mussolini” istället för ”limousin”, ”24 kvadrat” istället för ”24 karat” och ”svenska flocken” istället för ”svenska folket”. Det här är inget annat än genant måste jag personligen tillstå med tanke på att vi araméer/syrianer har varit bosatta i Sverige i över 30 år nu. Frågan är hur vi ska marknadsföra araméer/syrianer och det ädla arameiska/syrianska arvet efter det här? Kanske blir vi nödsakade att radera bort syrian och syrianska från CV:t för att få en chans till ett arbete i framtiden?

Visst är syrianska bröllop pampiga och ståtliga. Visst tillhör vi en gruppcentrerad kultur där vi är många som delar sorg och glädje med varandra. Men i programmet går man till överdrift och likställer det arameiska/syrianska folket med fest, lyx, flärd och yta. Det saknas intelligens och en bakgrund till hur det har varit och vart vi är på väg.

I en artikelserie för ett år sedan berättade vi på Bahro.nu om hur det var att fira arameiska/syrianska bröllop då och nu och unga par fick chansen att berätta hur de tror att våra bröllop kommer att se ut i framtiden. Vi vet alla att syrianska bröllop var betydligt mer spartanska och sparsamma än vad de är idag och jag tror att vi är på väg bort från det materiella till det mer personliga. I och med det här programmet har vi tatuerat in bilden av syrianska bröllop i var och varannan svensk sinnebild som kommer att ta lång tid att radera bort.

En annan detalj som är irriterande är när programmet så lättvindigt beskriver att bröllopen är så påkostade men knappast ger svar på hur de finansieras och varför araméer/syrianer spenderar så mycket pengar på bröllop. Här vill jag upplysa alla och envar om att en vigsel för en syrian är en av livets viktigaste milstolpar och därför lägger vi ner både tid och pengar för att fira den absolut viktigaste dagen i våra liv. I sammanhanget måste jag också tillägga att många får arbeta hårt för att finansiera ett bröllop och att en stor del av bröllopet de fakto finansieras av någon annan än brudgummen själv. Brudparet får oftast pengar i kuvert som bröllopsgåva och med över 400 inbjudna gäster blir det därför en anseenlig summa. Det är alltså de inbjudna släktingarna som tillsammans finansierar stora delar av bröllopet för ett arameiskt/syrianskt par och inte brudgummen själv. Det här kan inte en oinvigd känna till och i de snabba klippen får tittarna en minst sagt skev bild av hur det verkligen är.

”Mitt stora feta syrianska bröllop” är enligt min mening inget annat än ett antopologiskt menageri där man exponerar en etnisk folkgrupp på ett komiskt och orealistiskt sätt. Det är klipp och uttalanden som kablas ut utan något sammanhang eller analys. Dessutom irriterar jag mig på att man skildrar deltagarna på ett minst sagt inkonsekvent sätt och här borde faktiskt deltagarna själva ha sagt ifrån och tänkt på detaljer kring sina uttalanden. De skyltar med att de är kristna och kristna symboler är legio i programmet. Men det kristna och det andliga är tyvärr bara ett tomt skal. Istället är det utseende, fest och glamour med paljetter och guldglitter som bestämmer tonen i serien. Inkonsekvensen kommer naturligtvis av att den kristna tron ska samsas med det självupptagna förhållningssättet som deltagarna skyltar med vilket är en ekvation som inte går ihop.

Det var tydligen Agyness Deyn som pratade!

Är det bara jag som tycker att det är helt löjligt attraktivt med "Jesus"-looken på killar? Jag syftar på kontrasten där 'mycket skägg möter långt hår'.

Jag älskar när någonting ser halvdant ut. Ni vet, när killen ser ut att just ha vaknat? Kanske är det därför jag har svårt för killar som ser väldigt "clean" ut. Det där metrosexuella har aldrig gått hem hos mig. Problemet är väl mest det faktum att det typ är 1/1000 som lyckas pull that thoughtless Jesus-look together, haha.

 

 

- förlåt dem i alla fall.

Ge inte upp för att någonting inte gick bra. Ge upp för att
du försökt ditt bästa, men att ingenting gjorde det bättre.

Vet ni? Idag ska vi skratta tills våra magmuskler spänns. Tills våra kinder stelnar och skapar en nästintill krampliknande känsla. Vi ska skratta tills skrattet förlorar sitt ljud. Tills enbart våra ryckande axlar indikerar på att vi inte håller oss om magen av smärta, utan bara åtnjuter varje sekund av vårt leende. För vi ska skratta tills skrattet blir sådär behagligt obehagligt.

Och ni vet när man skrattat så länge att salivet inte längre kan smörja in tänderna och tandköttet, så att läpparna fastnar lite för högt upp, lite för länge och får dig att se lite för läskig ut? Tills du måste låta tungan glida över tänderna så att du kan börja gapskratta igen - och ändå försöka se lite gullig ut. Om inte för dig, för motparten.

Fick höra att det skulle vara helt otroliga stjärnfall lördagen, den 8:e oktober. Personen ifråga menade på att det är en sådan företeelse som sker enbart en gång om året. Jag som älskar att se på sådant blev självklart intresserad.

Just lördag kväll var vi tre personer som var ute och umgicks; jätten, dvärgen och den normala - jag. Senare mot kvällen lämnade dvärgen oss, så jag och jätten kom att minnas stjärnfallet efter ett samtal från hans mamma där hon spontant började prata om det. Så vi beslöt oss för att läsa på mer grundligt om detta fenomen.

Stjärnfallet kallades tydligen för draconiderna och skulle vara från kl. 19-22. Astronomer hade gått ut med att det skulle vara den mest spännande astronomiska händelsen för året. Kometen som finns bakom draconiderna ska ha genomgått enorma utbrott från tidiga 1900-talet till sena 80-talet, vilket resulterat i stoftmoln som jorden just igår skulle ha passerat.

Med andra ord var det svaret på varför stjärnorna skulle falla samtidigt. För att få den ultimata upplevelsen skulle man, enligt astronomerna, leta upp ett ljusfattigt område och se dit himlen var som mörkast för att sedan invänta en himmel som regnade stjärnor.

2. Gå förbi huvudkontoret för ÖBO (min bostad) och hämta ut en del blanketter för att (äntligen!) kunna byta min lägenhet.

3. Gå förbi den hemlösa kvinnan som fångade mitt hjärta igår. Ska göra i ordning mat åt henne i matlådor, ta med kläder och diverse plagg som kan värma henne i kylan. Önskar att vi kunde kommunicera på ett verbalt sätt, hade så gärna velat hålla henne sällskap. Det där är någons dotter, kan vara någons mamma, någons syster. Men hon ligger där i kylan. Ensam. Tigger pengar. Fryser. I ett land hon inte känner till med ett språk hon inte behärskar. Sättet hon kramade mig på igår kväll gjorde hål i hjärtat på mig. Att människor överhuvudtaget får leva med den livskvalitén i ett land som Sverige är hjärtskärande i sig.

4. Gå förbi spelbutiken för att dubbelkolla att jag får hem Modern Warfare 3 samma dag som releasedatumet. Känns som att jag gjort någonting jättefel vid förhandsbokningen.

5. Gå förbi Travellink och kolla om vår resa går att boka lite tidigare. SOM jag längtar! Världens mest underbara sällskap i kombination med världens mysigaste stad/städer.

Jag hade ba: "...och det här kallar jag en box".

Kom just hem efter en heldag med min ängel. Vi var just och såg Planet of the apes efter många uppmaningar från olika vänner. "Det är verkligen din typ av film, du måste se den!" - men titeln kändes så "Star Wars" att jag dragit ut på det i jagvetintehurlänge. Helt spontant drog vi förbi biosalongen efter shoppingen och käket - så det fick bli den.

Mina fina vänner, ni känner verkligen mig. Den här filmen är bland de bästa jag sett. Sjukt välgjord och igenomtänkt in i minsta lilla detalj. Helt fantastisk. Kan verkligen inte klaga. Det enda jag egentligen kan kritisera är slutet. Hajade inte? Vad var grejen där? Aja, ska inte spoila filmen för er. Men se den! Ni kommer inte ångra er för fem öre. Och ja, jag grinade drygt en miljard gånger. Vad är det med apor och att få mig helt överemotionell? Så pinsamt.

Förörigt är det helt otroligt att jag är fullkomligt attraherad av en schimpans. Lite pinsamt egentligen men jag skulle lätt ha dejtat honom. Honestly. I love you, Cesar. I want to kiss your brain. Tänk att en intellektuell apa är lika attraktiv som en intellektuell människa för mig. Säger kanske mycket om hur sexigt det är med kunskap för mig, haha.

 

Många av er har undrat om jag slutat träna, men jag tränar på som vanligt - väljer att inte skriva om det bara. Så fort jag börjar skriva om mina träningspass omvandlas nämligen bloggen till någon kost- och träningsblogg; vilket den inte alls syftar till att vara. 

 

Jag har en hel del favoriter vars videobloggar jag följer (Larissa Reis - jättefavoriten) men den jag helst vill visa upp för er är en ung, svensk tjej på 19 år som jag personligen tycker är helt fantastisk. Man kan relatera till henne. Påminn mig att att länka till mina inspirationskällor vad gäller träning.

 

I vilka fall som helst, det jag vill komma fram till är att you either wake up feeling sore tomorrow or you wake up feeling sorry tomorrow - så, det är bara att hit the gym! Handlar om att göra det till en del av vardagen, mina favoriter. Men för gamla tiders skull, såhär ser dagens träning ut:

---

---

Jag har en grej för bra speechers och det här är en av de vackraste talen jag hört. Inte nog med det, är det dessutom mer lättillämpat i dagens livsordning än någonsin. Jag blir tårögd precis varje gång jag hör det, särskilt mot slutet när hans röstläge börjar stiga.

Men det som imponerar mig mest med videon ovanför är just Charlie Chaplin. Vi snackar om en skådespelare som är känd för att vara fadern av komedi; för att agera oseriös i sina roller. Här bevisar han dock på en variation i hans skådespelartalanger - och FAN vad han visar det bra.