Jag har vägrat besöka min mammas grav sedan dagen vi tvingande ner henne under jorden, dvs. 1.5 år sedan. Jag vet inte varför det är så, men jag vågar inte. Jag är bara så himla rädd för att gå dit. Men efter många misslyckade försök att ta sig dit men halvvägs slås av panik och vända tillbaka, har jag nu bestämt att jag ska kväva den paniken.

Jag ska dit.

Jag har packat ned en solstol, som världens finaste bloggläsare rådde mig att göra, för att sitta och prata med henne hela dagen lång. Jag har även packat ned mat och dryck samt varma kläder. Jag menar, det är det närmaste hennes fysiska kropp jag kan komma, right? Vad är det värsta som kan hända?

Jag ska dit.

Jag ska strax iväg till närmaste blomsterhandel för att införskaffa nya blommor att plantera på hennes grav. Ska välja alla hennes favoriter i precis de färgerna hon älskar. Hon var minst lika pedantisk som jag, så det ska bli superorganiserat och fint. Jag börjar bli pirrig i magen nu när jag skriver detta. Men jag får inte vika undan.



Jag ska dit för det där underbara leendet.

Fan vad det hade underlättat om himlen hade någon form av nätverk. Kan inte 3G gå och terrorisera folk däruppe och tvinga på min mamma en telefon? Drygfan. Somliga dagar är man verkligen i behov av att sms:a eller ringa dit.

Såg just massa bröllopsvideon och kom på mig själv med tårar rinnandes nedför kinderna. Jag såg hur mödrarna log sådär innerligt. Hur de höll om sina barn, pussade och kramade. Dansade och sjöng. Det slog mig allt hårdare - min mamma kommer inte närvara på mitt bröllop. Ingen mamma som hjälper mig med att välja ut min klänning. Ingen mamma som pussar mig på pannan och säger att jag är vacker på min stora dag. Som håller om min man och viskar att hon ska älska honom som sina egna. Ingen mamma som är helt lyrisk över att hennes enda dotter gifter sig. Ingen mamma som håller mig i handen och med ett leende bekräftar att jag valt rätt människa att tillbringa resten av mitt liv med. Som dansar, klappar och gör det klassiskt arabiska "kililili":et. Den hon gjorde i självaste skolan, då jag tog studenten. Så sorgligt egentligen. Det som gör det värre är att jag inte kommer ha någon annan som kan ta mammas plats. Inga nära kvinnliga familjevänner, inga kvinnliga släktingar.

Det är lite jobbigt att jag faktiskt har upplevt min mammas glädje när hon "lämnade över" hennes yngsta bror för bara två år sedan. Allt det ovanstående såg jag i henne den dagen och allt jag kunde tänka på var: Om hon är såhär lycklig för honom, hur kommer hon då vara under min och mina bröders bröllopsdag? Jag minns hur mycket jag längtade. Nu med facit i hand önskar jag att jag aldrig såg hur underbar hon var när hon gifte bort hennes bror. Att jag aldrig såg den lyckan i hennes ögon.

Jag är rädd att min bröllopsdag kommer vara en av dem lyckligaste och olyckligaste dagarna i mitt liv. Jag är så rädd för att känna mig ensam just då. För jag vet att jag kommer göra det. Och jag vet att jag kommer gråta och förstöra sminket flera gånger om. Jag bara vet det. Vågar inte ens föreställa mig hur jag hade känt då jag ser min man uppleva allt det ovanstående med sin mamma medan jag sitter bredvid. Tänk om man faktiskt upplever avundsjuka. Och det efterföljande dåliga samvetet över det. Jag menar, tanken av att man "måste" glädjas åt honom men istället sitter och önskar att sin egen mamma var där. Det gör mig galen.



Önskar att du kunde se ut på det viset igen
- men på mitt bröllop istället.

I swear I'll do my best, mom. Make you
proud and reach success, mom. You
didn't raise no fool. I'll be back to you!

Gamalik gamal mish 3adi. Kalamik kalam mish 3adi. Leendet som kännetecknade dig som person. Aldrig fick man se någonting annat än ett leende på dina läppar. Till och med de läkare som -tog ditt liv- skänkte du ett leende och ett tack innan du hann ta dina sista andetag. Samma leende som mördade en del av oss istället. Vore det inte för det leendet hade du kanske fått den hjälp du förtjänade. 


Jag vet inte om du ser vad jag gör när jag sitter i min ensamhet. Jag vet inte om du ser breven jag skriver och gömmer i min låda. Breven till kroppen jag är medveten om saknar funktionella sinnen. Breven till anden jag hoppas överhuvudtaget besitter en funktion. De har nått flera hundra sidor nu. Jag önskar att du kunde läsa dem. Men utifall din ande inte kan göra det, läser jag upp det jag skriver högt. För kanske, bara kanske är din hörsel ännu befintlig. Komiskt, va? Men jag vet inte, jag hoppas väl bara. 

Jag tror på människor som du. Du är inte som någon annan jag stött på. Jag önskar att du kunde vara vid liv, döende på sjukhussängen igen. Jag hade hållt dig i handen, sett dig i ögonen och bett dig lova att inga fler löften ska brytas. För i och med ditt sista andetag, bröt du alla löften du någonsin givit mig.

Det har gått för långt. Det har blivit nästintill läskigt för andra att upptäcka. Du vet, min besatthet av dig. Det faktum att jag samlat alla hårstrån jag hittat på dina tröjor och sparat dem i en låda. Att jag inte vill lukta för mycket på din favorittröja du fick av mig, för att jag räds att din doft kommer försvinna. Att jag till och med sover med den, när ingen ser.

 Jag är inte dum, även om folk ser mig som det, vad gäller dig. Min egen familj. Mina egna vänner. Men helt ärligt, jag har kommit till insikt om att du är omöjlig för mig att jaga numer. Jag vet det. Men, mamma, om du bara visste hur gärna jag vill ha dig i mitt fångeskap. Jag hade bundit dina händer runt mina. Aldrig släppt dig. För du lyckades fånga hela min existens med dina händer bundna bakom ryggen. Varför skulle inte jag få göra detsamma?

 
Jag lovade ju dig att jag skulle
 hinna lämna livet före dig. Vad hände? 

Det enda jag kan vara öppen om i min blogg är hur jag kände för min mamma och hur hon var som människa. För mig som aldrig i mitt liv pratat om "egna erfarenheter" eller mina känslor i helhet, är detta i sig stort. Att jag kan skriva sådana inlägg inför så många okända människor. Men det är terapi för mig att läsa allt det här ju längre tiden går. Jag känner det varje gång jag klickar mig in på denna kategori.

Samuel sa någonting om att man måste utmana sig själv och skriva om jobbiga saker för en. Jag börjar och stannar här. Känn absolut inte att ni måste kommentera dessa inlägg, med handen på hjärtat ni är världens finaste. Det här gör jag helt för mig själv.  

Det jag älskar med den här bilden är inte det faktum att det är jag och hon på bilden. Det är det faktum att både hon och jag blundar sådär innerligt utan att vara medvetna om att den andra gör det. För det var precis så det alltid var. Ni vet den där lycklig känslan då man upptäcker att man ler på bussen? Bara blundar, håller upp huvudet mot solen och ler. Det är precis den känslan ni ser på bild. Det är ingen pose, det är 100% genuint. Min trygghet.

Det är i tider som sådana jag saknar dig som mest. Då jag behöver dig som mest. Det jobbiga med att mista det enda man har och haft är att man kan känna sig som den enda på jorden trots att man har 6 miljarder andra regelbundna andetag runt sig. Jag ska inte ljuga, ibland vill man ge upp. Släppa allt som har med livet att göra, men det är inte jag. Ni vet, när livet efter döden blir mer efterlängtad än jordelivet, då är de kommande andetagen inte alls lika spännande.

Allt jag gjorde när hon levde var att planera min framtid. Jag levde i nutiden för framtiden. Längtade efter hur hon skulle läsa hennes fantastiska godnattsagor för mina barn. Efter hennes reaktion då jag tar examen i mina utbildningar. Efter att åldras med henne, ta hand om henne som hon tagit hand om mig. Ni vet, kunna vara 50 år gammal och presentera min mamma för andra som om jag vore 12 på nytt. Nu är det bortblåst utan mitt godkännande. Framtiden jag skrev in är ofrivilligt raderad, för även om jag inte hade henne inskriven som mitt mål, hade jag henne inskriven som min drivkraft till målen. Vi planerade för guds skull att jag skulle flytta till en villa med min familj och att hon skulle få undervåningen för sig själv.

När livet kändes tungt var hon 10 mobilknapp ifrån, det var skönt att höra hennes lugnande röst i andra sidan änden. Vi kunde ha varandra i telefon och bara höra varandra andas om nätterna. Tills en av oss somnade och man kunde lägga sig med sinnesro. För jag försöker vara positiv till min framtid, men i all ärlighet längtar jag inte längre. Jag lever numera för dagen och inte till det positiva. Jag lever denna dag för att stryka bort ännu en dag från kalendern. För det är vad jag bokstavligen gör. Jag river av en del av pappret för varje dag som går - "snart där". Jag är den sista människan på jorden som skulle skada mig själv, missförstå mig rätt. Jag är alldeles för förälskad i vad livet har att erbjuda rent filosofiskt, för att få stopp på det. Jag tycker att all existens i livet är minst lika vackert, om inte vackrare. Men vad livet har att erbjuda mig i framtiden är inte... längre intressant?

Jag satt med min bästa vän och åt middag på en restaurang, vi skrattade och hade det mysigt. Från tomma intet sitter jag där och gråter helt plötsligt. Förklarar hur 30 sekunder med henne igen hade räckt för mig för att bota min hjärtesorg. Förstår ni hur det är att leva sådär? Att kunna gråta när du minst anar det. Att stå i kassan till ICA, se någon som bär din mammas jacka och bara bryta ihop. Att se en dotter och mamma hålla varandra i handen. Att se en kvinna som råkar ha din mammas leende eller din mammas sätt att andas på. Jag minns särskilt hur en kvinna satt på tåget framför mig och inhalerade luft lika svårt som min mamma gjorde. Det rispade. Hon kunde inte ta djupa andetag, jag såg det. Jag tog tag i hennes händer och det bara rann tårar ur ögonen på mig. Hur dum jag än verkade inför alla andra just då. Kanske ska tillägga att det visade sig att kvinnan var en alkoholist som rökt under hela sitt liv, varför hon andades som hon gjorde. Det känns - och det är inte en vacker känsla. Som tio synliga knivslag mot bröstkorgen.

Ni vill inte ens veta hur det är att mitt ute i ingenstans, luta sig mot en vägg och orkelöst glida ner för det, för att senare sitta på ett kallt golv med benen uppdragna mot bröstkorgen och ett nedgrävt huvud mot knäna för att du ännu en gång okontrollerat bryter ihop. Helt för dig själv, inför tiotal främlingar som kommer fram, går observerande förbi dig, stirrar på dig som om du vore herrelös. För en person som alltid vägrat, i vuxen ålder, gråta över egna problem är det tungt att gråta offentligt oberäkneligt. Känslan av att du just då är svagast på jorden, skörast i världen - och alla råkar stå inför dig och titta på.

You changed my whole life cus' you don't know what
your love is doing to me. You are my sweetest downfall.

Det är så jävla utmattande, mamma. Allt jag ber om är en paus ur din värld. Låt mig glömma dig under någon dag. Några timmar. Till och med några minuter duger. Jag är trött på att -varje jävla natt- drömma om dig. Hur du återigen dör och lämnar mig i förtvivlan. Lämnar mig skakandes på golvet som ett barn som just insett att världen  bara är en uppdiktad fantasi. Låt mig få minnas dig i de vackra minnesbilderna vi delade. Låt mig ha normala drömmar. Jag saknar det ordet - normal. Det klingar så fint numera. Jag älskar de drömmar där jag får spendera tid med dig, för det känns ända in i skinnet. Det gör hela min dag. Av 245 möjliga nätter, har du gett mig en endaste natt där jag fått vakna upp lycklig i drömmen med dig.

Vartenda natt drömmer jag att jag spenderar tid med dig. Du är alltid olycklig, medan jag gör allt i världen för att återuppväcka vartenda sinne du bär på. Vartenda andetag och hudparti du äger. Drömmen slutar dock alltid upp i att du ligger döende i ett mörkt rum i någon lägenhet. Under alla dessa drömmar ställer jag dig ständigt frågor innan du lämnar mig för andra världen. Frågor jag delvis inte hann ställa i verkligheten. Därefter dör du. Samtidigt kurar jag mig och gråter ut mitt liv i drömmarna. Alltid samma mönster. Tro fan att det känns lika verkligt varje jävla gång.

Under denna nattsdröm låg du själv i andra rummet och viskade med svag röst: "Du ville att jag skulle säga till...". Det här hörde jag ända till andra rummet och någonstans känns det som att mitt medvetande vaknade till i drömmen. Kröp in på egen hand. Varför jag säger det är för att det är det jag dagligen säger "till" min mamma efter hennes bortgång är: "Varför sa du inte att du var döende?" Det lämnade mig med så många ord och löften som lämnades osagda. I drömmen sprang jag till rummet du låg i och såg dig. Ditt ansikte såg precis ut som i sjukhuset. Samma gråvita uråldrade färg. Jag la dina händer över mitt ansikte och grät, liksom i verkligheten innan du gick bort. I drömmen ställde jag frågorna som om jag var tidsbegränsad, vilket jag var, men ännu en gång - mitt medvetande var närvarande i drömmen, då det kändes som att jag upplevde att detta var min andra chans. För det är den känslan drömmarna ger mig, att jag är medveten om att du kommer gå bort även i denna dröm och att jag bör se det som en andra chans.

Det enda jag i denna dröm sa var: "Förlåt för allt ont jag någonsin sagt dig, om jag någonsin sårat dig. Du är min inspirationskälla, tro ingenting annat. Var med mig i ditt andliga tillstånd, håll mig hårt om ryggen och bli inte besviken på mig om du ser saker du inte förväntat dig. Älskar du mig? Vill du att jag går med i politiken? Vad vill du att jag ska göra? Vad du vill, mamma!" -  När jag bad dig om ursäkt för saker jag kan ha sagt i min uppväxt som har sårat dig, fick jag ett lugn då du nickade sådär underbart som du alltid gjorde. Tänka sig att ett nickande kan bringa ett sånt lugn. Det var hennes sätt att säga "jag älskar dig i alla tillstånd, jag förstår". Innan frågorna besvarades går hon oftast bort. Sedan var det att återigen kura sig på golvet och gråta till sista tårdroppen.

"Jag tänker på dig ibland. Jag tror inte du har insett hur många bitar av dig som finns kvar här för mig att desperat försöka undvika. Jag tänker på dig och hur du var en del av mig som jag aldrig öppet erkände för dig. Vi sa det i dessa kodade verser, i dem lugna hörnen som vår sort alltid känt sig bekväm i."

- Samuel

Hittade min gamla usb som var fullproppad med bilder på min ängel! Gissa om jag var överlycklig. Tänk om man fick se ut som henne när man blev äldre, och SOM jag önskar att mina barn ska få mormors ögon!

45 år på bilden och inte en enda rynka. Du fick vakna och somna till mina ord om hur vacker du är. Det här är beviset. Hur lyckas man kombinera en sådan skönhet med ett hjärta OCH hjärna som få? Min inspirationskälla!

Eid mubarak, allihop! Hoppas ni får en underbar dag med er familj. Är ni som jag och inte får den chansen så önskar jag er en underbar dag i er ensamhet (fan, vad vi behöver kärlek, haha...) och glöm inte att ringa eller smsa familjen ett 'eid mubarak'. Varje familjemedlem!

Minns att mamma alltid brukade säga att vi skulle be (tahmid, tahlil och takbir) extra under dessa dagar. Att Guds nådighet och uppskattning är som störst då. Hon brukade aldrig säga att vi ska vara "extra goda", hon tyckte att det blev så fel. Hon poängterade att godhet ska återfinna sig i varje andetag vi tar. Inte för att det är en 'speciell' dag. Däremot skulle vi donera mer under dessa dagar. Familjen brukade alltid (förlåt alla djurvänner som ogillar detta som jag) slakta ett lamm och skänka köttet till fattiga i Iraks gator. De ringde till släkten i Irak som fick hyra in någon som gjorde det på rätt sätt.

Jag har vaknat till bön och somnat till bön dessa dagar. Ibland skrattar jag åt mig själv. Jag är en sådan förvirrad själ. Jag vet utan tvekan vad min agnostiska tro står för, men samtidigt har jag en så otroligt stor koppling till islam, som inte går att blunda för. Tror att den kopplingen blivit större å mammas vägar sedan hon avled. Hur som helst har alla mina böner gått till henne och familjen. Men jag ljuger om jag säger att de övriga familjemedlemmarna fått lika många tankar donerade till sig under bönen som mamma fått. Hon är någonting eget den kvinnan. Allah yer7amha.   

Jag har letat efter en moské i Örebro hur länge som helst nu, men hittar ingenting. Jag hittar olika hemsidor där det står att det ska finnas moskéer här, men ingenting om vart de är lokaliserade. Hade varit mer än underbart att åka dit en dag som denna. Få en abstrakt garanti på att hon får det bra där hon befinner sig. Kanske existerar ingenting av allt detta men kanske gör det det. Tänk om...



Jag gråter jämt när jag ser hennes händer. Helt galet. Jag klarar av att se hennes ansikte på bilder, inte alltid, men jag vet att jag klarar av det. Men händerna... Jag minns i detalj hur de kändes mot min hud. Godheten definierad.

Skin som den sol du är. Låt hela världen se ditt vackra leende. Lys som den stjärna du är. Du lyser upp mitt mörker och jag känner att du är med. Hur du rör mig, talar, sättet du ser på mig. Tack mitt hjärta för alla stunder du gett mig. Sitter här på tåget och ser hur meter blir till mil. Saknar din doft och din vackra profil. För det bara blev så, vet att du kan förstå. Tror att det finns en högre plan för oss två. Känner det när vi ser på varann. Hur du håller i min hand.

Nu är vi långt isär. Värme som sätter mig i brand, kan vara mörkret där ljuset kommer sen. Svårt att ta farväl, svårt att vara isär. Önskar mitt hjärta, jag önskar att du vore här. Försöker förklara, jag försöker berätta, - hur du lyfter mig, får en tung man att lätta. Försöker sätta ihop det, fast det inte riktigt går. Värmen och kärleken läker mina sår.

Tack för att du håller i mig när jag ostadigt står. Känner att du förstår vad jag genomgår. Tills vi möts igen sitter jag och räknar dagar. Du är speciell, för mig helt underbar. Jag står kvar, - to my inspiration and my shining star.


- Rascricket

Du älskade när jag höll dig i händerna och dansade som om världen var skapad för bara oss till den här låten. Bara vårt dansgolv. Jag lät dig göra piruetter och du kände dig som en prinsessa. Du brukade säga att du älskade det faktum att det var med mig du fick göra piruetter och inte med någon gentleman. Eller gentaman, som du brukade säga. 

Jag sjöng den jämt för dig då jag saknade dig, då jag ville se dig le sådär innerligt som bara du kan. Du brukade vara ett samtal ifrån  när jag låg här ensam på sängen i Örebro och ville dela den med dig. Sängen jag och du sov i tillsammans, varje dag. För jag ville måla hela världen för dig. Jag köpte ju till och med dina favoritfärger. Vi valde ju ut canvas-tavlor tillsammans som jag skulle måla vad du än ville på. Du älskade att jag målade. Du älskade att jag hade "kreativa fingrar", som du kallade det. Du brukade påpeka att jag kunde göra om världen till en helt ny plats med de kreativa fingrarna. Du skröt om det. Att din dotter var estetisk. Att din dotter målade. Att din dotter spelade piano inför publikmassor, men att hon är så otroligt korkad som lämnat det nu. Det var inte meningen att inte hinna måla hela världen på den tavlan åt dig. Det var inte meningen att hoppa av mina privatlektioner i piano. Jag hann inte. Jag prioriterade så fel. Jag var så blind. "Skolan kommer före allt". Det var sånt man kunde säga när du fortfarande stod på dina egna ben. Hade gjort vad som helst för att kunna ringa upp dig nu och sjunga den med dig dig.

Jag älskar att du alltid tårades när jag satte på den på högsta volym på sjukhuset. Som om ingen annan var där. Och för att vara så blyga som jag och du egentligen är, är det rätt sjukt att vi inte tänkte på någon annan just då. Vi höjde och struntade i hela världen. Vi sjöng helhjärtat. Som om det bara var jag och du med våran tondövhet. Vi pussades mellan refrängen. Kramades mellan verserna. Och vet du vad jag älskar mest? Att du sjöng halva texten fel utan att någonsin veta. Jag sjöng den på ditt sätt. Med dina grammatiska fel och ditt söta obrydda leende.

"Färgerna är många och de räcker till" - tänk att de inte räcker till längre. Helvete, vad jag saknar dig.

Pray God you can cope. I'll stand outside. I know you've got a litte life in you yet. I know you've got a lot of strength left.

This woman's work
This woman's worth

I should be crying, but I just can't let it show. I should be hoping, but I can't stop thinking; all the things we should've said that we never said; all the things we should've done, that we never did; all the things we should've given but we didn't. Oh, darling. Make it go away.

This woman's work
This woman's worth

Give me these moments. Give them back to me. Give me a little kiss. Give me your hand. Give me your pretty hand. Oh my, your love child. Whatever you need.

Make it go away. Just make it go away now...

Om 2 dagar har det passerat 4 månader. Sorgen har inte försvunnit. Faktum är att den faktiskt växer sig starkare för varje dag. För varje plats jag ser som du hade älskat. För varje låt jag hör som vi har delat. För varje ord du sagt som jag har tagit lärdom av. Jag har däremot lärt mig att leva med sorgen. Vare sig det varit med torra eller våta kinder. Mina fyra väggar är inte längre det enda sällskapet jag har.

Vad jag hade gett världen en ny puts om jag fick ha dig i min famn igen. Den hade fått skina som aldrig förr. Min fantasi och mina dagdrömmar har aldrig plågat mig som de gör nu.

Det här är ett foto på min ängel då hon var mörkhårig. Ingen likhet utseendemässigt, va? Förutom leendet (inkl. ögonen och kinderna), så brukar jag sällan få höra att jag liknar henne. Men jag brukar faktiskt ofta få höra att jag påminner om henne i sättet. Hur vi pratar med människor, ser på människor osv. Fick höra det som mest under minnesstunden då jag faktiskt fick träffa alla vänner hon hade som jag tidigare inte träffat.

Morsdag snart. Då blir det att tända ljus och köpa blommor vid dina bilder här!