När? NÄR ska jag lyfta på mina feta fingrar och svara på era kommentarer!? Vill så gärna skylla på plugget och tentan... men NÄÄÄÄR? Hatar när ni kommenterar utan att jag svarar. Känner mig så ...elak

Jag vet inte om jag älskar eller hatar ordet ecstatic. Är det det här man kallar hatkärlek? Jag är förvirrad. Vet inte vad jag vill.

"Open coding utilizing a line-by-line analysis yielded initial categories. These categories were then aggregated using a constant comparative method into salient themes. Further analysis of themes resulted in theoretical constructs that provided an over-arching theme, as well as sub-themes that encompassed the essential aspects of the data."


...QUE?

Du vill att jag ska älska med någon som bara älskar sitt, men ska jag älska, ska det älskas fritt. Hur ska du veta om ingen lärt dig hur? Hur ska du våga chansa, du som aldrig där haft tur? Du vill att jag ska känna för någonting som aldrig känns som mitt. 

Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd? Hur högt ska jag skrika varje gång jag vill bli hörd? Du vill att jag ska falla mot någonting som du har gjort till ditt, men ska jag falla, då ska det finnas plats till att falla fritt.

Nej. Helvete. Jag måste ha något sött. Nu klär jag på mig och promenerar till ICA. Det blir kladdkaka med mandel, glass, en stor godispåse, chokladkex, naturgodis, nötter och läsk. 


Dagens motion:
 Jag tar iaf inte bussen dit.

Nu ska jag se till att artikelskrivandet upphör. Senast till ikväll, för imorgon borde jag korrekturläsa dem. Få dem att skina :) Hahah. Därefter kastas tentan på mig. När den är klar, kastas b-uppsatsen.

Jag är en idiot som slappat för mycket denna termin. Det är nu jag börjat plugga på riktigt. Har inte gjort a jack shit sedan denna kurs tog sin start. Plugghästen Rafel, vad hände? Det är lite skrämmande att jag varit så nonchalant. Samtidigt är det ganska så rätt åt mig att det är så mycket på en gång. Hade jag varit mig själv, hade jag skrivit klart artiklarna redan första dagen jag fick dem.

Aja, nu är vi på rätt spår igen. Ena artikeln är iaf klar för korrläsningen till imorgon. Har bara den andra nu. Efter det ska jag ta mig fan NJUTA av livet. Ska gå ut då. Överallt. Bara för att. Ska sjunga på "oh happy day" och älska livet.

Detta ar omradet jag bor i idag, i Stockholm. Sahar rostade man alltsa har.
 


Sedan har vi det omrade jag vaxte upp i och flyttade till direkt, da jag var en nyanland invandrare i Sverige. Sahar rostade de.




Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka om denna statistik. Far en aning obehaglig kansla som jag inte riktigt kan satta fingret pa. Att det kan skilja sig sa starkt framtradande mellan tva olika omraden ar for mig ganska sinnessjukt. Vilka sakfragor ar det som lockar en grupp men inte en annan? Och vad ar det som skapar grogrund for att den ena gruppen har behov av vissa specifika sakfragor, som den andra inte har? Da snackar vi anda om tva omraden som ar placerade i samma linje, men enbart olika centralt i staden. Spannande statistik ar det i vilka fall som helst. I synnerhet da jag kan relatera till bada.

Ar det forovrigt intressant eller ironiskt att det pa det mer invandrartata omradet befinner sig runt 3,7% SD-anhangare och pa den ovre 'enbart' 1,9%?

Oh, jag blir sa javla irriterad pa mig sjalv. Varfor ar jag sahar? Eller varfor har jag snarare BLIVIT sahar? Jag finner fel direkt. Kritisk mot allt och alla. Visst ar jag samma gamla positiva jag. Men nar det kommer till vissa specifika manniskor eller relationer i mitt liv har jag blivit sa snabb med att tappa lusten. Ge upp hoppet. Sma saker kan gora mig likgiltig. Ointresserad. Blir inte ens langre avtand. Finner ingenting smaklost. Det ar bara likgiltigheten som star och flasar en i nacken, gang pa gang.

Varfor kanns det jamt som att jag slosar mitt liv pa att gora fel personer nojda? Varfor kanns det som att jag overhuvudtaget delar en bit av mitt liv med fel personer i manga sammanhang? Jag ar inte medveten om det ar for att jag vill underhalla lagan i mitt liv eller om jag bara gar med pa att underhalla andras lagor. For jag menar, far jag lika mycket som jag ger? Bada i nyfikenhet och narvaro? Fortjanar jag inte sa mycket mer egentligen? Och framforallt, varfor sneglar jag inte at det hall dar jag vet att jag KAN fa vad jag fortjanar? Dar jag vet att jag KAN fa mer? Jag har ingen aning. Jag ar ett mysterium, jag forlorat hoppet pa att losa.

Ar jag i samma onda cirkel dar jag nojer mig igen? Med personer som egentligen knappt forsoker. Som egentligen knappt har engagemang eller nyfikenhet for den jag AR. Som manniska. Individ. For jag saknar det dar. Att veta att nagon ar nyfiken pa MIG, verkligen MIG. Den jag ar. Varfor mitt arr pa hogerkna stracker sig sa hogt upp. Varfor jag inte kan anvanda konsord, hur hart jag an forsoker. Saknar att fa fragan "vad ar din favoritfarg och varfor ar det det?". Ni vet, den dar delen dar nagon staller foljdfraga efter foljdfraga - av rent intresse, inga baktankar, bara ren och skar nyfikenhet. Jag ger det dar, men far jag det dar? Nu tanker manga sig in i karlekssyften, jag tankar i alla form av relationer. Jag saknar det dar rent allmant. Det har blivit sa sallsynt.

Kan ingen vara nyfiken pa mig? Hahaha. Jag har haft sadana dagar pa sistone. Dar jag bara sitter och begrundar verkligen allt i mitt liv. Allt i manniskans liv. Allt pa jorden. Hur garna vi vill vara intressanta for nagon. For i slutandan ar ingen annan intressant utom du sjalv, tycks det vara. Manniskor far inte nog av sig sjalva. De alskar att hora sin rost. Alskar att beratta om deras liv. Om deras framgang och motgang. Nar nagon annan pratar ar det genast mindre roligt och snart ar man i den granden dar man kan vanda motpartens berattelse och koppla den till en sjalv pa nytt. Jag kanske ska lara mig den konsten lite battre. Den verkar fungera ratt bra. 

Jag rakar bara vara den som staller alldeles for manga foljdfragor, ge lite for mycket engagemang, andas lite for tungt vid snyfthistorier. Sa, om det finns nagon som vill vara den personen for mig med... kan inte ni skicka en annons eller ngt? Kon och ras kvittar, hahaha.

Åkesson om punkt 7: "Snattar en 15-åring ska hela familjen utvisas."

Åkesson om punkt 12: "Invandrare ska inte få gifta sig förrän de fyllt 24 år."

Åkesson om punkt 16: "De måste arbeta för mat och husrum. De kan väl städa på flyktingförläggningen."

Åkesson om punkt 21: "Utlänningar ska utvisas om de kritiserar Sverige."

Åkesson om punkt 25: "Burka är en politisk uniform för islamism och ska förbjudas."

Jag har haft så sjuka cravings efter att måla. Ni anar inte. Jag vill dö lite, haha. Har skissat massor de senaste dagarna. Varför har jag inte med mig mina tavlor och färger i Örebro? Det kliar i fingrarna. Ska sätta mig ned och rita lite med kol istället. Det som finns kvar det vill säga...

Have you ever met someone that you thought was for the moment but then they came and stole your heart, before you even knew that it was stolen? Took you by surprise, cuz' you never saw it coming.

It wasn't supposed to go this way. Everyday I get up, she's on my mind. I can't get enough and I don't know why but it's more than just a crush. I can't believe it's getting deeper. All the time I wanna see her.

I never thought it could happen to me but these days I'm finding myself on the ground, and I just don't know how I got here. All I know is that I'm down and out. It wasn't suppose to go this way. She was suppose to be another game to play. I can't figure it out. I don't know how she did it but she made me fall.


And now I can't deny that baby - you got me fallin'.

Låt mig presentera ännu en (två?) av mina favoritdesigners. Det här är en kvinna tillsammans med sin man som skapar de mest praktiska, klädsamma och dagliga kläderna, om man frågar mig. De är lika fantastiska på att skapa mens clothing som de är på women clothing.

Har hamnat i en djup förälskelse i tröjan längst upp till höger. Den klassiska tröjan att sno från pojkvännen i smyg. Den röda jackan hade inte heller varit helt fel att sno. Hade dock hellre velat se den i en kopparröd eller beige färg.

Idag blir det sådär vidrigt mycket plugg. Med start redan nu. Varför har jag inte investerat i en jävla skrivare? Så korkat. Hade inte behövt gå till skolan för att skriva ut lite papper bara. Även om jag är 2 minuters gångavstånd ifrån skolan... Ni vet, man kallas inte Lazy för ingenting. Måste leva upp till mitt rykte.

Sitter och går igenom massa artiklar just nu. Senare blir det artikelgranskning och artikelskrivning. Det hela blir inte mysigare när de kvalitativa och kvantitativa artiklarna på 15 sidor måste vara på engelska. Vi hörs!

Dream of ways to make you understand my pain.
Watch my face as I pretend, I don't feel no pain.

Good to know it's all a game, disappointment has a name.

Du älskade när jag höll dig i händerna och dansade som om världen var skapad för bara oss till den här låten. Bara vårt dansgolv. Jag lät dig göra piruetter och du kände dig som en prinsessa. Du brukade säga att du älskade det faktum att det var med mig du fick göra piruetter och inte med någon gentleman. Eller gentaman, som du brukade säga. 

Jag sjöng den jämt för dig då jag saknade dig, då jag ville se dig le sådär innerligt som bara du kan. Du brukade vara ett samtal ifrån  när jag låg här ensam på sängen i Örebro och ville dela den med dig. Sängen jag och du sov i tillsammans, varje dag. För jag ville måla hela världen för dig. Jag köpte ju till och med dina favoritfärger. Vi valde ju ut canvas-tavlor tillsammans som jag skulle måla vad du än ville på. Du älskade att jag målade. Du älskade att jag hade "kreativa fingrar", som du kallade det. Du brukade påpeka att jag kunde göra om världen till en helt ny plats med de kreativa fingrarna. Du skröt om det. Att din dotter var estetisk. Att din dotter målade. Att din dotter spelade piano inför publikmassor, men att hon är så otroligt korkad som lämnat det nu. Det var inte meningen att inte hinna måla hela världen på den tavlan åt dig. Det var inte meningen att hoppa av mina privatlektioner i piano. Jag hann inte. Jag prioriterade så fel. Jag var så blind. "Skolan kommer före allt". Det var sånt man kunde säga när du fortfarande stod på dina egna ben. Hade gjort vad som helst för att kunna ringa upp dig nu och sjunga den med dig dig.

Jag älskar att du alltid tårades när jag satte på den på högsta volym på sjukhuset. Som om ingen annan var där. Och för att vara så blyga som jag och du egentligen är, är det rätt sjukt att vi inte tänkte på någon annan just då. Vi höjde och struntade i hela världen. Vi sjöng helhjärtat. Som om det bara var jag och du med våran tondövhet. Vi pussades mellan refrängen. Kramades mellan verserna. Och vet du vad jag älskar mest? Att du sjöng halva texten fel utan att någonsin veta. Jag sjöng den på ditt sätt. Med dina grammatiska fel och ditt söta obrydda leende.

"Färgerna är många och de räcker till" - tänk att de inte räcker till längre. Helvete, vad jag saknar dig.

Wow. Tjejer lägger verkligen ned alldeles för mycket energi på att se bra ut när de borde satsa på att rena deras hjärta och samvete. What's up with the world? Att ditt hår ligger bra eller att ditt läppglans inte är utanför läpparna är inte viktigt en vanlig dag. Som sagt, be beautiful in sould and mind. Det är prio nummer ett. Ta hand om den som sitter bredvid dig. Ge mat åt den första i din närhet som är hungrig. Känn empati för guds skull! Dela din värme med den som är frusen. Lyssna på den som behöver prata. Vi har två öron och en mun för en anledning. Ibland blir jag seriöst besviken på världen. Saker jag ser hos människor rent allmänt, behöver inte nödvändigtvis vara människor i min tillvaro. Hur kan man vara så ignorant och känslokall? 

Jag hoppas att dagen kommer då alla inser att utseendet bara är ett tomt skal. Du lockar till dig blickar. Tomma jävla blickar och där stannar det. Vart fan ska vi med de blickarna? Åh, en kille tittade på mig. Åh, en tjej stirrar lite för länge på mig, hon måste vara avundsjuk. Seriously? Har du inte ett rent samvete med ett gott hjärta så har du svikit det utseende du stått och kämpat för i timmar ändå. Get out of that shit.

Jag får massa mail från tjejer som förklarar att deras självförtroende är på botten och att de jämför sig själva med bilder som läggs upp på bloggen och dylikt. Och till alla er underbara som poängterar att jag sällan uppdaterar med bilder på mig själv; här har ni anledningen. Mina läsare är så jävla vackra, alla mail jag får. Det är sjukt. Jag vill inte ha den där bloggen som kryllar av bilder på en själv. Ännu en blogg vars bilder läsarna "beundrar" på ett självdestruktivt sätt. Jag vet att det finns någon bakom skärmen och ser på sina egna (självinställda) brister och önskar en förändring - ännu en gång till det yttre. Dessutom ser jag inte varför jag skulle lägga ut så många bilder på mig. Ni vet hur jag ser ut? Det är absolut ingenting speciellt med mitt utseende. Inte för fem öre. Två ögon, en potatisnäsa och en mun. Girl next door, bokstavligen.

Till alla er som jämför sig främst, bara den tanken "åh, jag önskar att jag hade sådana läppar" eller dylikt, bara den lilla meningen ska elimineras. Oavsett vem bilderna är på. Och om jag så bidrar med en gnutta av den så vill jag minska på bilderna radikalt. Självklart publicerar jag också bilder på mig någongång ibland, en självklarhet egentligen, men vill hålla det till den "låga" nivån jag har det på nu. Ni är fantastiska och jag hoppas att ni istället fokuserar på att bli mer fantastiska. Jag är så less på att utseendet blivit huvudingrediensen i det här samhället. TA BORT. Blir så frustrerad. Jag vill hellre att folk jämför mig med sig själva när det kommer till det inre. Ni kan tänka "åh, den där egenskapen hon har vill jag INTE ha!" eller kanske motsatsen? I wish.

Missförstå mig rätt, jag älskar att se bilder på människor jag finner attraktiva till det yttre. Men det kan vara för att jag inte är typen som har lätt för att "jämföra" mig själv med andra. Ser skönheten på bilden på ett helt annat sätt. Men visst är det skitkul för somliga att se sådana bilder och samtidigt klara sig lindrigt ut ur den där "jämförelse-leken". Särskilt bilder som inte publiceras "bara för att". Det finns bilder som publiceras för att de kanske hör till bloggnischen. Man kanske har en vardagsblogg där man lägger upp bilder från dagen som passerat eller dylikt. Men det finns vissa specifika bilder som utlöser den där jämförelse-känslan. De där bilderna man publicerar för att enbart belysa sin skönhet. Som egentligen saknar "behörighet" till inlägget i fråga. När en blogg blir på det viset, då är det illa. Inte för alla och möjligtvis inte för bloggägaren men för en stor skala läsare.

Aja, nu har jag sagt mitt. Fått ut allt jag har på hjärtat, haha. Ni är världens finaste! Lär inte uppdatera bloggen så mycket nu under helgen, men ni måste medge att min uppdatering har varit fierce på sistone, trots att jag har asmycket för mig! ;)  PUSS, underbara!

Varför känns det som att du måste sudda ditt förflutna för att skriva en framtid med mig? Problemet sitter egentligen i att vi båda är medvetna om att du varken kan radera ditt förflutna eller överhuvudtaget peta i en framtid med mig. Men antag att du suddar ut ditt förflutna; hade du verkligen varit samma person jag vill tillskriva en eftervärld med? Hade du varit samma person jag vill visa upp vid sidan av mig? Jag vet inte. Jag räds att det möjligtvis raderar det arroganta leendet jag är tilltalad av. De provokativt självsäkra beröringarna jag är klen för. Eller till och med de utmanande blickarna du tatuerar i gapet mellan oss. De blickar som får min puls att sluta flämta. Frågan är då vad som är kvar att karaktärisera dig som person? Kan det trots allt vara ditt obehagliga förflutna, som skrivit in din tilltalande nutid, som får mig att tvivla på din opålitliga framtid? Jag vet inte.

Min magkänsla viskar ord med en dialekt jag inte begriper. Ord som inte befinner sig i min vokabulär. Ungefär som då en norrman samtalar och jag nickar med självsäkerhet när jag i själva verket inte urskiljer mer än två ord totalt. Min magkänsla beter sig på samma vis. Den formulerar hela meningar med självsäkerhet, men jag lyckas trots det enbart urskilja ett fåtal ord.

Fulländad.
Chansa.
Rätt.
 Nu.

Vid andra sidan av blod, känseltrådar och nerver för mitt förstånd prickfria konversationer med mig. Jag har alltid varit på godo med mitt förstånd. Den talar närmare bestämt enbart språk jag behärskar. Ger mig råd jag kan omsätta i praktiken. Håller mina ben stadiga när de känner för att vika. Och i själva verket upprepar den samma ord som magkänslan, men i meningar jag kan omsluta.

Han är inte fulländad.
Chansa inte med dina sinnen.
Det är inte rätt person för dig.
Elda upp detta nu.  

Jag har lagt mig under himlavalvet och frågat stjärnorna hur det kommer sig att dina läppar smakar så sötaktigt när andra talar för dess beska smak? Varför dina fingrar känns hemma i massan av mitt hår när jag vet att du tidigare klippt av andras, slinga för slinga? Hur det kommer sig att din puls slår hårt mot mina läppar när jag kysser dig om halsen trots påståenden om att du saknar emotioner? Egentligen söker jag inte efter svar. Jag söker efter klargöranden. Godtagbara motiveringar som kanske rättfärdigar dina tidigare handlingar. Motiveringar jag egentligen är medveten om saknar en verklighet. Saknar en puls och pålitlighet. Likväl står jag kvar som ett otillräckligt paradis i ett tillräckligt helvete. I väntan på ett dugligt jordeliv. Med dig.

...då är det väl inte så konstigt om jag berättar att jag samlar på te? För övrigt dricker jag som tur är sjukligt mycket av det. Vill inte ens veta hur många kartonger det hade krävts annars. Så kom till mig och drick te! Och om ni hittar någon ny konstig smak - köp med den. Hahaha.