I spent my time just thinkin 'bout you
Every single day - yes, i'm really missin' you
And all those things we use to do
It used to be just me and you

Baby, can you meet me halfway?
I can't go any further than this

Never seen something look so fine

Brorsan kommer hit från fredag till söndag! :) Mys. Värt att handla mat som han kan äta, kan jag tro.

Jag sitter på sängen och plockar en kompis ögonbryn. Jag placerar hennes ansikte väldigt nära mitt så att jag noggrant ser vart det är jag plockar. Mitt i den långa tysta stunden, där hennes ansikte är tätt intill mitt, utbrister hon ett:

-  ...har du opererat näsan?

Hade jag opererat min näsa hade den inte fortfarande sett ut som en ostfralla.

Allt sedan siffran 1 ersattes till 2 igen, har jag ständigt fått höra att jag förlorat en, men att tusen andra väntar med en tiara i handen, och med viljan att placera den över just mitt huvud. Att jag inte uppfattar mitt eget värde. Att jag sluter ögonen för hur många bra chanser det står avvaktandes utanför mina dimmiga fönsterrutor. Avvaktandes på ett godkännande av mig.

Jag har, under alla omständigheter, lärt mig att bearbeta sorg genom att snabbt ersätta vad jag förlorat. Ersätta permanenta förluster med temporära vinster. Mottot i livet har varit – ”du glömmer gammal glädje, med ny glädje”.  Med andra ord har jag aldrig riktigt bearbetat en sorg – enbart placerat ett lager med glädje över den. Dränkt den bakom becksvart kajal och röda läppar. Låtit färgglada leenden täcka över lager med oputsat damm.

Under min tidsbegränsade glädje övernattar sorgen. Den avvaktar, för att snart ta sig upp för ytan. Markera sitt revir. Jag sluter mina ögon. Håller mina händer över munnen. Stoppar in bomull i öronen. Jag flyr mina egna sinnen. Flyr ifrån vad som kan göra sig synligt när jag håller mig osynlig. Sorgen har därför aldrig försvunnit, den har alltid funnits kvar under ytan likt en kamouflerad huggorm – avvaktandes på det enstaka ögonblick man flämtar i ensamhet och hugger. Lossar inte på greppet om luftstrupen. Mörklägger min tillvaro - tills jag sminkar mig på nytt. Denna gång sotar jag mina ögon hela. Målar mina läppar ännu rödare. Mina naglar ännu mörkare. Jag håller mig sysselsatt, lär mig att tänka på allt annat - utom sorgen.

Den enstaka sekund jag är sysslolös, ålar den sig upp. In i mina vener. Sprutar ut bläck. Förgiftar dem. Förgiftar mig. Jag låter mig distraheras av andras kärleksförklaringar. Låter mig distraheras av deras blåögda hjärtan och obefläckade själar. Njuter av tanken att de inte vet vem jag är. Vad mitt livs historieböcker bär på för mörka berättelser. Vad jag är kapabel till, - och jag vet inte, men kanske är det bäst så.

Sjukt länge sen. Nu minns inte jag om det här var för ett år sedan eller två år sedan. Men kolla hur man såg ut! Lite för mycket av allt. Lite för solbränd, lite för mörkt hår (vill minnas att jag hade plattat håret den dagen men att regnet förstörde det), lite för stora bamboo-örhängen - för att inte tala om den lite för färgglada klädstilen. Turkosa stuprörsjeans. Haha. Låter verkligen som jag, ehm...

Han gör sig verkligen inte på bild, insåg jag just. Men det är fan någonting med hans utstrålning som verkligen charmar till max. Kan vara de charmiga kinesögonen när han ler. 

Det här har varit min dotter, min lilla bebis, allt sedan jag flyttade till Örebro. Det har varit hon och jag mot världen. Hon har växt i takt med mig. Nu tror ni att jag skojar, va? Men ni som flyttar och bor ensamma, ni vet hur ensamt det blir och jag kom på att till och med min brorsa gjorde detsamma när han flyttade utomlands för att plugga - han hade en växt han tog hand om.

Jag glömmer aldrig att vattna henne. Torkar alltid hennes blad så att de glänser lite extra. Tittar till hur många nya blad hon har fått. Klipper bort det som ruttnat. Ser till att hon har fin belysning bakom sig (även om den är ful på bilden). Får panik när jag kommit på att det gått för lång tid sedan hon vattnades. Titta bara på henne! Hon har blivit så himla stor och vuxen, hahaha. Hon var så liten i somras. Funderar på att skaffa henne en pojkvän vid andra sidan av soffan. Är bara lite orolig att det är för tidigt. Svårt det där.

Hon har följt min utveckling här i Örebro. Låter så jävla sjukt, men hade blivit helt förtvivlad om jag kom en dag och hon var borta. Hahahaha! Jag menar allvar. Att jag sedan inte har fönsterbrädor i mitt hem gör henne till det enda barnet, så att säga. Lite mer fokus på henne alltså. Resten är plast... De är som styvbarn ungefär. Tittar till så att de inte står nära ljuset bara. Annars smälter de ju.. Typ..

.

Det här skrämmer mig. En mobil kostade honom livet.

Vad som skrämmer mig ännu mer är att det finns en idiotväktare som hånar mannen som avlidit, över facebook. Han startar en facebook-grupp och beskriver mannen som "...en riktigt jobbig person. En högklassad idiot".

Vart har människors moral och etik tagit vägen, undrar jag? Hoppas helhjärtat att han förlorar jobbet efter det här.

Dina ögon är inte chokladfärgade, de är smaragdgröna. Det närmaste solbränna du kommer är en rödflammig ton på kinderna. En rodnad för mig. Du har inte skäggstubb, du har fjun – som du rakar bort för en, ännu, okänd anledning. Du är varken mörkhårig eller snaggad. Du är ljushårig och har alldeles för mycket hår på huvudet för min smak. Om sommarn är det inte dina ärr som framhävs utan dina fräknar om näsan. Faktum är att det närmaste ärr du kommit är skråman på din vänstra armbåge, du fick då du föll av cykeln som liten.

Vi är rätt olika. Du och jag. Som vatten och öken, ungefär. Mina ögon är bruna, möjligen ljusbruna i solskenet. Mitt hår är numera enbart ljusbrunt med L’Oréals hårfärg, nummer sju. Jag har heller inte rakt hår av naturen, jag slätar nämligen mina lockar med en plattång. En solbränna får jag genom att lägga mig under solen i 10 minuter, - och jag bär på många ärr. Både in och ut.

Vi är rätt olika. Du och jag. Men vi kompletterar varandra. Som vatten i ett glas för en uttorkad, ungefär. Du ska veta att dina läppar är de vackraste jag skådat. Ibland vill jag till och med ta ett steg närmre dig, enbart för att kunna uppleva de med mina fingrar. Mitt pekfinger mellan din över- och underläpp. Det är så jag kan uppfatta om de verkligen är så mjuka och fylliga, som de ser ut. Men jag törs inte. Jag är rädd om dig. Jag är rädd att din beundransvärda värme ändrar temp på grund av mina kylslagna fingrar. Du förtjänar en kärlekshistoria jag inte kan ge anbud på. Kärlekshistorier med mig som författare har en tendens att inte sluta med ett "..och så levde de lyckliga i alla sina dagar". De slutar upp i ett oskrivet, färgfattigt ark.

Du älskar med ditt hjärta och känner med din själ. Jag älskar med min hjärna och känner med mitt förstånd. Jag har tidigare experimenterat med att älska med mitt hjärta, men kom ganska snart till insikt om att mitt hjärta saknar en hjärna. Det var i själva verket inte värt det. Men du ska förstå. Hade jag fått peka på vem som helst, när som helst – hade jag adresserat mitt finger mot din riktning. Jag hade valt dig att älska. Men jag hindras av det jag älskar med. Du är nämligen lite för bra, lite för tidigt.

En sak som förvånar mig på bilden är hennes öron. Har hon möjligtvis brottats i sina yngre dagar? Hon har klockrena brottaröron.

Det var någon som undrade hur min handstil ser ut, på beyondregrets. Vet inte om man kan se så bra - men jag skriver skrivstil. De flesta tycker att den är svårbegriplig, men äldre tycks inte ha problem för att läsa min handstil, har jag märkt.

Stackars mina gymnasielärare. Jag har aldrig behärskat konsten att skriva med "vanliga" bokstäver. Det går inte. Det tar så jäkla lång tid. Har försökt allt för många gånger och misslyckats - varenda gång.

När jag var yngre förklarade min lärare att alla våra prov skulle rivas itu om inte vi skrev med skrivstil. Tack, Joakim. Hahaha. Ärrad för livet.

Den här högen ligger jag mitt i just nu. Mysigt med sällskap, va?