Inte en gång, inte två gånger utan minst hundratals gånger har jag fått höra att somliga (väldigt intressanta) killar inte har vågat ta kontakt med mig för att de antagit att jag inte skulle fatta tycke för dem pga. somliga "vanor" de har. Jag kan säga som så att jag är väldigt kräsen. Otroligt kräsen - men enbart till personligheten och beteendet, inte ens lite till utseendet eller vad för vanor man har (om inte de strider emot mina andra önskemål).  

Många har fått för sig att jag vill ha en kille som är som jag. En kille som är nykterist, aldrig rökt, aldrig snusat, svär inte osv. osv. Det är så fel som det bara kan bli! Det är det sista jag tänker på. Jag har inte alls någonting emot att min pojkvän tar en iskall bira när vi kollar på en fotbollsmatch. Jag har inte alls någonting emot att han snusar eller röker (ingenting jag föredrar dock). Helst ska han inte göra detta för sitt eget bästa, men gör han det så är det helt och hållet upp till honom - förutsatt att han kompenserar genom att vara min typ av kille.

Nu talar jag för killen som faktiskt har passerat mina krav till personligheten och beteendet. Han kan ha vanorna att röka och dylikt, så länge det är till en viss måtta. Killen måste vara intellektuell, jordnära, kärleksfull (men ändå distanserad på sitt sätt, svårt att förklara), ambitiös, driven, intelligent, omtänksam, godhjärtad, ha god moral & etik osv. osv. Ni vet den killen alla tjejer egentligen vill ha.

Sedan har vi andra lagret med krav jaghar och där är jag lite mer annorlunda i min smak. Jag har aldrig fastnat för hela människor. Den där superpositiva killen som aldrig upplevt problem, som växt upp i en fläckfri miljö och älskar allt som livet ger honom. Jag attraheras inte av det där och det är någonting jag kommit till insikt om på senare tid. Jag har många gånger träffat på killar som är som sådana - "lyckliga" (även om jag inte tror på att man kan vara lycklig, därav citattecknet), och det har alltid slutat upp i vänskap då jag inte kunnat fatta intresse för dem. Hur mycket jag än velat och hur mycket jag än försökt, visste jag bara inte varför det slutade upp i vänskap. De var ju så bra. Jag kom dock till insikt om att jag söker mig till trasiga människor. Maskrosbarn är de mest attraktiva i mina ögon. Vi är som magneter, jag och dem. Och jag har lärt mig att älska det. Men när det kommer till kritan så spelar det egentligen ingen roll. Han kan vara den lyckliga killen, han kan vara maskrosbarnet - har han hjärnan och personligheten jag faller för så skiter jag i a background check, om man säger så.

Jag har aldrig satt krav på att någon ska vara nykterist eller dylikt bara för att jag själv är det. Det är en slutsats människor varit så duktiga på att dra själva, helt utan min hjälp. Jag är den sista som dömer människor för vad de gör. Jag är en sådan som förespråkar att alla ska leva sitt liv utan att någon ska höja ögonbrynen, för vem är vi själva egentligen? Vi alla har miljoner registrerade fel i våra abstrakta listor. Så ännu en gång, vem är vi då att döma? Därför har jag ingenting emot att min pojkvän dricker, så länge det är till måtta. Då jag som sagt har krav vid beteenden. Jag tycker att det är extremt oattraktivt när en kille exempelvis är full. Det visar på att man inte har självbehärskning. Visst att det kan ske någon gång ibland, extremt sällan dock, men att det händer allt för ofta faller mig inte i smaken då det går över till dåligt beteende. Om JAG väljer att vara nykterist är JAG nykterist. Om DU väljer att inte vara det, så är DU inte det. Så simpelt. Gör allt med måtta bara, så har jag ingenting emot det. Vad jag däremot kan tycka är attraktivt är om de ÄR nykterister och dylikt för att de har en god anledning till det. Jag menar, jag själv är det för politiska och samhälleliga anledningar. Sådant kan jag finna ganska attraktivt. Om de bara är det för att "de kan ha kul utan alkohol" eller för att "islam säger nej", så är det inte lika "intressant" att de är nykterister. Det är någonting alla fått om bakfoten, haha.

Jag faller för lugna, "hemlighetsfulla" killar. Har aldrig i mitt liv fattat tycke för en högljudd kille som både syns och hörs, behöver egentligen inte ens vara på ett negativt sätt. Högljudd överhuvudtaget - aldrig. De enda jag fattat tycke för har varit de där lugna killarna i gängen, som man bara inte kan sätta fingret på. De som får en att undra. Sådana vars livshistoria bär på mycket skit men som man inte kan få bekräftat bara av att se på en. De killar som är mest attraktiva för mig är de som är observanta. De filosofiska killarna. De strävande och nyfikna. Jag har nog stött på max 3-4 killar i mitt liv som varit filosofiska på den nivån jag vill att man ska vara. Sådana som kan se på ett träd och inte tänka "åh, löven är röda - nu är det höst", utan sådana som filosoferar kring varför det blivit rött och vem som kom på att rött innebär höst. Jag vill kunna vara med en människa och kunna filosofera utan att verka knäpp, dramatisk eller -klassikern- överdriven. Jag har mycket knäppt för mig i min ensamhet. I mitt liv i helhet. Jag vill kunna dela det med någon utan att känna mig avvikande.


Det finns så mycket att skriva om just det här ämnet, men jag lämnar det här. Nu kanske det klarnar för människor att jag inte söker någon - vare sig det är partner eller vän - som är som jag. Jag attraheras till min motsats när det kommer till den biten. Däremot vill jag kunna relatera till personen på en djupare nivå.