Jag betraktar dig likt en tömd, färglös duk utan dess like. En färglös duk vars lust att bli ifyllt av livsfärger skränar efter ett penseldrag av mig. Ett penseldrag i svart och jag har dig fast i olyckans sköte. Ett penseldrag i rött och jag har ditt hjärta bultandes i takt med eldlågans intensitet.

Du har övergivit din levande själ i händer som förmår släcka den snabbare än vad vatten förmår släcka en outhärdlig törst. På dina bara knän har du bett mig att överta ditt liv. Överta ditt psyke. Du har överlämnat all oinskränkt makt i mina händer. Och utan att vända dig om, lämnar du mig med den makt du tidigare höll fast vid stadigare än en moders omfamning av sitt enda barn.  Du har gått vilse i sökandet av ditt rätta jag. Jag har gått vilse i sökandet av ditt gamla jag. Vi båda är vilse, men i avvikande stigar, långt ifrån varandra.

Du är inte längre en fantasi vars innehåll är sagolik. Du är en förlorad verklighet. En verklighet jag inte längre mäktar hålla av. Du har fått mig att såra för att kunna älska på nytt. Du har fått mig att skära snitt efter snitt i ditt hjärta för att försäkra mig om att den ännu slår. Att du ännu har puls. Att du ännu finns någonstans. Du, som jag en gång kände. Du, som jag en gång älskade.

För varje dag känner jag hur förhållandet förlorar sin puls. Hur de andetag jag en gång kunde känna av vid min panna tycks kännas viljesvagare och mer avlägsna. De andetag jag tidigare lät fylla mina lungor med. Fyllda av livsglädje och begär. Har du puls? - För det har jag.