Jag har tänkt. Jag har tänkt så att min hjärna överhettats. Vill jag detta mer än du? Vi har redan klättrat över alla steg genom åren. Vi är längst upp på toppen. Vi kan välja att falla för klippan eller stå och åtnjuta utsikten tillsammans. Bygga någonting nytt. Någonting hållbart. Så vad är det egentligen för steg vi väntar på att ta oss upp för? Jag vet inte. Ett ihåligt argument, som jag snart kom till insikt om - inte håller. Inte från någons sida. Kan det vara en simpel ursäkt för att både ha kakan och äta den? Jag vet inte. Jag vet ingenting. Inte heller vet jag längre om det är värt att känna så att hjärtat bultar utan att känna ett bultande hjärta bredvid. 

Är det värt att vilja någonting så starkt och inte få det besvarat? Är det värt att vänta på någon som inte själv vet vad denne väntar på? Eller är det bara jag som står ovetandes? Jag kan lämna alla dem. Vartenda en av dem. Inte för att de inte är någonting för mig. Inte för att de brister. Men för att vi delar en växande planta mellan våra händer. En planta som tycks ha grott sig mognare, större och fylligare på visdom. För att med dig har jag redan en underbar och stabil planta - med de måste jag gro en ny. Frågan är om du kan offra den uppmärksamhet du upplever. Det tror jag inte.

Min karaktär tillåter inte mig att stå placerad i en dimma i väntan på någonting osäkert. I sådana fall tar jag mig ur dimman direkt och vandrar vidare. Svårare är det egentligen inte. Om jag bara visste vad som försiggår i dina tankar. Om jag bara visste grunden till dessa "steg" som ska tas igenom innan jag och du blir vi igen. De saknar grund - ge de en god grund så står jag kvar. Med båda fötterna på marken. Stadigare än någonsin. Fortsätter de sakna grund ter sig mina ben rörligare än någonsin - vare sig jag vill det eller ej.

Om jag visste att dessa steg var placerade på en grund som faktiskt tillför oss någonting gott, då hade jag inte tvekat. Jag hade stått i timmar. Månader. År. För dina vackra ögons skull. För våra vackra minnens skull. Men jag upplever inte grunden. Jag ifrågasatte aldrig den när du tog upp den. Jag ifrågasatte aldrig den när jag själv tog upp den. Nu har jag gjort det och jag ser inga steg som vi inte redan tagit oss upp för. Jag gör inte det.