Jag har fått flera mail där många berättar att de inte vet vilka de egentligen är. Att de måste anpassa sig för att "passa in". Jag tror att alla vi människor, på olika plan, är sårbara och sköra vid den fronten - oavsett ålder, bakgrund eller kön. Vi är i ständig rädsla för vad andra ska tycka om oss. Om vi kommer bli accepterade där vi hamnar. Chefen, killen/tjejen man dejtar,  de nya vännerna, kollegerna, skolkamraterna. Tycker han att jag är effektiv? Tycker hon att jag är intressant? Tycker de att jag är rolig att umgås med? Tycker de att jag är skolsmart? Vi lägger ned så mycket tid på vad andra kan tycka att vi försummar vårt eget reflekterande kring oss själva. Vad tycker JAG? Är jag intressant? Är jag rolig? Kan jag tillföra någonting i grupparbetet?

Om nej, ökar oron kring vad andra kommer tycka om en.Men om du faktiskt granskar dig själv och blir den du vill bli, tror du då att du kommer lägga lika mycket vikt på vad de andra kommer att tycka? DU upplever att du tillför någonting i ett arbete, DU upplever dig kunnig inom området, men ändå är det den där andra tjejen i gruppen som får sin vilja igenom. Skulle du verkligen lägga samma tyngd på dig själv då? Eller inser du att det faktiskt bara handlar om olika åsikter och inte att du inte är accepterad? Börja med dig själv! Det du är rädd för att du inte är - bli det - så kan ingen annan tycka det på saklig grund. Enbart på falska sådana.

Det som egentligen är ett problem på den här fronten är att ju större den här oron/sårbarheten blir, desto större blir sannolikheten att man glömmer bort sin riktiga identitet. I många fall även dränker den - medvetet. Istället försöker man presentera en bild av sig själv som kan accepteras och godkännas av andra. Helt plötsligt finner man rasistiska skämt roliga, för att gänget finner det så. Man älskar sushi för att han gör det. Drama-filmer är favoritfilmerna för att kollegan tycker det. Äntligen accepterad. Äntligen har vi saker gemensamt... på falska grunder. 

Kanske kan man tvinga sig själv till att gilla allt det man bara låtsas gilla för att slippa känslan av att man inte är sig själv? Den förföljande känslan av att man är en förlorare som försöker vara någon annan? Ja, låt oss äta sushi 5 ggr i veckan för att börja tycka om det - på riktigt! Då är vi ju inte falska. Då gillar vi ju faktiskt det. Well... welcome to reality. Det kallas att vara människa. Vi är fantastiska på att förneka, förvränga och manipulera oss själva. Vissa är bara mer medvetna om detta än andra. DU gillade inte sushi från start, du tvingade dig till det för hans skull. Så vad är egentligen du och vad är han? Jag menar, det stämmer ju, du gillar ju faktiskt sushi nu. Men på vilka grunder? Och du tvingade dig själv att gilla det där politiska partiet för att kunna framstå av högre social status, för att andra tycker det. I samtal med ett gäng från motståndarpartiet var du mindre stolt över ditt parti. Hur kommer det sig? Jag säger, din längtan efter acceptans. 

Alla vi är på ständig jakt efter en yttre identitet - eller till och med flera identiteter som vi kan använda oss av i olika sammanhang. Det ger oss en viss trygghet i att veta att man kan finna "gemenskap" med olika människor. För vi har ju skapat oss så pass många identiteter att personen i fråga MÅSTE passa in i någon av dem - gör denne inte det resulterar det i ytterligare en identitet.  Jag tror att många vill förneka detta, både för sig själva och för andra. "Jag är mig själv! Jag ändrar inte på mig för någon! Passar inte jag, kan de dra åt helvete!" - den hör vi på daglig basis, inte sant? Ännu en gång - det här är att vara en människa. Även de som uttrycker sig med detta hjälpmedel eftersöker acceptans genom att säga så. För det är fel att erkänna att vi alla är byggda på falska grunder. På flera falska identiteter som idag vandrat så långt att de blivit en verklighet vi inte ser som någonting "falskt". Vi anpassar oss med jämna mellanrum. På en eller annan nivå, vissa mer än andra, somliga mer medvetna om detta än andra. Då, nu och föralltid.

Säg mig, varför talar du fläckfri svenska när du sitter i möte med enbart svenskar? Och säg mig, varför försvinner det fläckfria när du sitter bland ett invandrargäng? Du kan kalla det "olika sidor av mig själv", jag kallar det olika konstruerade identiteter av dig själv. Din omedvetna trygghet. En trygghet att kunna vistas bland olika människor och samtidigt undvika en risk av oacceptans. För du vill inte vara "förortsblatten" bland svenskarna, och du vill inte vara "wannabe-svennen" bland blattarna - ett igenkänt exempel som vi alla antingen kommer hamna i eller har hamnat i.


För vi alla föds unika. Vi föds som "oss själva" men ju längre tiden går, ju fler människor man interagerar med, ju fler miljöer och situationer vi sätts i, desto mindre blir det unika med oss. Vi är inte längre unika. Vi är inte mer än kopior av varandra - det enda som skiljer oss åt är egentligen att du är från en kopiator och jag från en annan. Sättet vi beter oss på och orden vi yttrar indikerar på att vi alla är en spegelreflektion av varandra.