Eftersom att jag visar så lite av mig som person här på bloggen, tänkte jag börja lite lätt. Många av er har frågat om jag ser upp till vissa personer, inspireras av och dylikt. Låt säga såhär: jag hyllar många människor, men ser upp till få. Jag tänker publicera bild/info om en kvinna jag faktiskt ser upp till.




Abir Al-Sahlani, en svenskirakisk centerpartist som gör allt det jag bara drömmer om att göra i ett yrke. Den här kvinnan arbetar med att bl.a. bygga upp kvinnoseminarier, demokraticenter, ungdomsparlament (i Irak) och är aktuell med ett sekulärt liberalparti i Irak, Nationella Demokratiska Alliansen (ett parti jag står för). Hennes pappa är förövrigt partiledare för partiet, som dessvärre inte fick tillräckligt med röster för en plats i parlamentet (de hade dock ett säte i parlamentet år 2005). Ett parti som bland annat vill ta upp de homosexuellas rättigheter är inte ett parti som lätt kan få ett säte i nutidens Irak, haha.

Med tanke på att Irak aldrig riktigt varit bekanta med "demokrati", tenderar de olika aktuella partierna och dess ledare undvika samarbete och allianser. Deras syfte är att styra länderna själva utan att dela makten med någon annan. Abirs mål är således att visa dessa partier att ett samarbete krävs för att komma upp i tillräcklig mandat och därmed skapa en regering. För majoritet i parlamentet krävs 163 mandat och dit har inget av blocken nått. Regeringsförhandlingarna har pågått i drygt 250 dagar, vilket gör Irak till det land som varit utan regering längst - genom alla tider. Ja, det är katastrofalt. Belgien har dock tydligen överskridit det (igår) och tagit över det sätet.

200 män och ingen av dem kan ena sig om en regering, förstår ni vad de gör med folket? Deras intressen kommer före folkets. Inrikespolitiken i Irak är ett skämt, om ni frågar mig. Många av partierna har bra punkter och med ett samarbete kan MÅNGA under ske i Irak. Men som sagt, ett samarbete med människor som har inställningen att ett land enbart ska ledas av de själva? - Ja, bara där tar demokratin slut innan den ens tagit start. Faktum är att Irak inte har ont om resurser. Folk verkar ha fått för sig det. Vi har både välutbildade invånare och goda naturresurser, för att nämna några faktorer som krävs för att återuppbygga ett starkt Irak. Det är de jagcentrerade politikerna som hämmar landets utveckling.

Och visst är det klyschigt att beskylla USA, men det går inte att blunda för även USA's ansvar att det blivit som det blivit. USA gav det ena löftet efter det andra till det irakiska folket. Istället för att ha syftat till att skicka ena handgranaten efter den andra efter invasionen, borde de ha stått för deras löften och faktiskt engagerat sig i det som skulle kunna bibehålla ett starkt Irak efter att Saddam störtats - den irakiska armén och polismakten. Polismakten borde ha färdigtränats och den irakiska armén likaså. På så vis hade USA kunnat dra sig undan långt tidigare och lämnat ansvaret för landets säkerhet i irakiernas händer.

Den här fantastiska kvinnan har kommit så långt att hon till och med diskuterat hur framtida kontakter mellan EU och Irak kan strategiseras, tillsammans med Iraks premiärminister. En kvinna bland så många män. Förstår ni att hon tvingas ha livsvakter överallt runt sig - till och med sova med en kalashnikov (vapen)? Förstår ni vad hon offrar för att återuppbygga sitt land?

---

---

- WOW, jag skulle skriva tre rader om varför denna kvinna var någon jag såg upp till. Haha, typiskt att det blir för många åsikter när jag ska skriva liknande inlägg. Aja, ni som orkade läsa er hit - TACK för att ni tog er tiden att läsa. Nu måste jag skynda iväg, puss på er, mina fina! :)