Det känns nu på morgonen, när ljuset inte vaknat än. Jag vänder ut och in på sommaren, blir aldrig riktigt sams med den. Vi skulle nog ha hamnat här ändå, för lusten är svår att ändra på. Jag väntar ut dig i tystnaden, för att det är lättast så.

  Du är för stolt, eller hur? Och jag är för feg för att dra mig ur, så vi tittar bort åt varsitt håll och tänker samma sak - det känns ännu sämre nu. Var och en går hem till sig och fast jag inte saknar dig, känns det som om världen skulle rasa om du faktiskt glömde mig. 

 

Jag grät och vi kysstes, fast jag borde ha bett dig att gå. Jag ska aldrig mer säga sanningen till någon som saknar förmåga att förstå. Det är ljust snart, jag vet, men än så känns det kallt. Jag önskar att jag var en sån' som inte tänkte alls.