Beroende av: Light-läsk

Hur mycket smink använder du dagligen?: Brukar sällan sminka mig. Men det händer väl om man ska träffa någon särskild eller då man vill vara lite extra fin. Då använder jag mascara och eyeliner :)

Vad har du ätit idag?: Ingenting ännu. Blir nog knäckebröd som jag doppar i turkisk yoghurt snart.

Dagens klädsel: Jag säger som Samuel - "inte mycket alls, man måste passa på när man är ensam".

Glädje just nu: Att solen skiner så fint utanför mitt fönster!

Senaste inköp: All mat jag fyllde det tomma kylskåpet med igår. 

Vilka hårfärger har du haft: Alla tänkbara, haha! Vi kan dock konstatera att svart inte är min färg.

Brukar du äta frukost: Alla mina måltider är frukostmåltider. Älskar att småäta, så jag äter i princip aldrig riktiga måltider hemma. De enda "riktiga" måltiderna jag äter är då jag käkar ute.

Vad gör du om helgerna: Bokstavligt talat INGENTING, och jag älskar det! Bara att få veta att man kan göra ingenting och ha tid med det. Så underbar känsla. Fattar inte att folk vill lägga upp värsta planerna under helgen. Det är ju charmen med allt! Att inte göra någonting! Bara vara. Slappa på soffan. Observera ovetande människor från köksfönstret, zappa från den ena tråkiga kanalen till den andra, städa i hemmet osv. osv.

Gillar du att få uppmärksamhet: Hade velat se någon av mina vänner besvara den här frågan, haha. De hade nog kunnat intyga att jag INTE trivs med att bli uppmärksammad. 

Husdjur: Min lilla shih-tzu Amor

Hur är ditt hår: Ner till svanken och krulligt.

Favoritaffär: Monki, Weekday, H&M.

Vad har du på väggarna: Två avlånga, svartvita tavlor på NY's-hamn.

Hur gammal var/kommer du vara när du flyttar hemifrån: Jag var 18 år när jag flyttade in i min 2a :)

Hur många timmar sover du per natt: 5 h.

Vem betyder mest för dig: Nu när jag inte kan svara mamma, svarar jag familjen.

Föredrar du att vara singel: I det långa loppet - nej.

Senaste hångel: Hahaha. Gullig fråga...

Är du nöjd med dig själv: Man kan alltid bli bättre.

Senaste program du såg på: Något politiskt program på svt2.

Senaste film: Coraline

Hur ofta tvättar du ansiktet: Varje morgon och kväll.

Vem vet mest om dig: Ingen känner mig på djupet.

Vem var den senaste personen du umgicks med: Darya och Rayan.

Hur dags gick du och la dig igår: Runt 03-nånting.

Och klev upp: 07.49 för att vara precis, haha.

Har du fler kort på dig själv än dina vänner: Vem fan har fler kort på sina vänner? Radera! Du tar upp onödig plats i datorn för guds skull. 

Har du bra minne: Jo då, på gott och ont.

För eller emot plastikoperationer: Tycker att det brukas på fel sätt i dagens samhälle. Bara för att man mår "dåligt" över en viss kroppsdel, så väljer många att ändra den totalt, trots biverkningar och dylikt. Jag har dock ingenting emot plastikoperationer om det går till den nivå att man bokstavligen är deprimerad över det man vill ändra. Att det hämmar personen på olika nivåer i livet. Exempelvis att de inte kan bada, inte kan visa sig inför andra, att de tar olika metoder för att täcka kroppsdelen osv. osv.

Vad ska du göra ikväll: En kompis ville att jag skulle klippa och färga henne. Har dock lämnat alla mina redskap hemma. Ingen sax. Ingen kam. Ingenting. 

Well I saw you there, just the other day. You smiled at me in a secret way. Like a thief you came to steal my heart. I'll surrender now 'cause you broke my guard. Such a pretty face it warms my soul. So I let you in and you captured me. I'm your prisoner, thats what I wanna be.

When it feels like its love, all the stars lift you up. Well I'll place you high above on top of the world. And you know it must be right 'cause it's burning up inside. I can feel it in your eyes. I want you to know that I'm just glad that I found you.

Man kan egentligen hålla för ögonen för saker runtom sig hur länge som helst. Men dagen då du går rakt emot det du blundat för är oundviklig och den dagen slår du förmodligen i huvudet underbart hårt . Du vaknar upp i en helt ny värld. Med ett helt nytt medvetande och en helt ny livsplan. Du inser vad du tidigare försummat. Du uppskattar dig själv och ditt värde på ett helt annat vis. Du upplever en bitterljuv känsla av likgiltighet. Du är obrydd. Du prioriterar dig själv och din lycka. Du prioriterar bekymmer på rätt sätt. Du vet vad som folk kastar på dig som 'bekymmer' och vad som faktiskt är det och bör lösas. 


Well, guess what? I'm right here, right now. Uppskatta mig, ta mig aldrig förgivet och skänk mig glädje. Om inte? Dra raka vägen åt helvete. Det värsta har redan hänt mig. Ingenting är i närheten längre. Jag är likgiltig inför alla låtsasföreteelser till bekymmer. Aldrig mer ska jag ta skit. Aldrig mer ska jag lyssna på skit. Och aldrig mer ska jag replikera på skit. Min tid är så mycket mer dyrbar än så. Bullshit är non-stop. Och denna form av bullshit handlar inte om folk som baktalar eller hugger en i ryggen. Denna bullshit är sådan som kommer från energitjuvar. Det vill säga tomma ord som söker bekräftelse. Människor som drar ner på ditt humör. Egoister som kräver när du redan ligger nere. Som istället för att vakna upp och ta till sig dina ord, vänder på steken och får det att se ut som ditt fel. Det kan fortsätta hur mycket det vill; jag bryr mig inte längre, jag vill inte längre och framförallt - det spelar mig ingen roll längre. I'm fed up.

När man hamnat på botten har du enbart ett alternativ kvar. Att ta dig upp. Man hamnar inte lägre än botten, och jag kan garantera er att när man väl är där nere blir man likgiltig. För vad fan spelar resten för roll? Du är redan på din absolut lägsta nivå. Du vet att det inte finns någonting under dig. Du har fötterna på den absolut sista lerhögen. Du kan antingen stanna där eller ta dig upp. Så, vad väljer du? För jag väljer att ta mig upp - utan sinneskrig. Åt helvete med det, det och det. Ring mig när du stavas lycka, inte olycka.

Idag ska jag möta upp 3 (bönder) underbara personer från Umeå. Blir underbart! Jag citerar Faw:

"Vadå ska vi mötas där vid de där svartvita grejerna?"
"Juuuste ni har ju Burger King!!"

- Ja, kära stockholmare. Hon syftar på plattan. Hahahaha! Vi hörs ikväll! Det bär av mot Örebro alldeles snart.

Hej allihop! Förlåt att jag varit så distanserad här på bloggen på sistone. Jag har haft massor för mig och har inte kunnat ta tag i bloggen alls. Massa saker överallt runtomkring mig. Hoppas ni alla är rädda om er och har det jättekul i vilka fall som helst! Jag läser alla era kommentarer, och jag lovar att besvara dem när jag är tillbaka på bloggen HELHJÄRTAT igen. Har medvetet valt bort att besvara kommentarer då jag inte vill vara kort i sättet jag svarar på dem. Puss på er tills vidare!

Inget avstånd kan skilja de som ödet förenar.
Ingen närhet kan förena de som ödet skiljer.

Fantastiskt ful bild. Otroligt att jag publicerar den egentligen, men måste visa vargarna i bakgrunden. De var så sjukt bra målade i en liten grotta. Ni ser att jag sitter på huk och ändå når mitt huvud nästan upp. Skulle inte bli förvånad om jag till och med slog i huvudet påväg ut.

Blixten från kameran förstör effekten som fanns. Det var mörkt i grottan, så man såg nästan inte ens vargarna förrän man fokuserade då ögonen lyste. Hur fint som helst.

Vet inte vad jag ska prioritera?! Mina nyinköpta böcker eller mina nyinköpta kläder i resväskan. Det är uteslutet att lägga fler böcker i den andra resväskan jag har. Funderar på om inte jag ska läsa klart de halvt utlästa i den väskan för att sedan lämna kvar de böckerna i Sthlm. Då får jag mer utrymme för mina nya.

Finns faktiskt en bok jag suktat efter ett tag nu... Borde egentligen inte tänka tanken, men ändå - en engelsk roman skriven av Joyce Carol Oates. En helt otrolig författarinna. Vinner hon inte nobelpriset i litteratur blir jag fan upprörd. Har väntat alldeles för länge. The gravedigger's daughter heter boken.

Älskar verkligen undervattenlivet. Det är så jävla fascinerande. Här är jag och fiskarna i ett jättestort akvarium i Göteborg. Jag var helt tagen av allt där. Så sjukt vackert. Det är lite synd att jag lider av fiskfobi, annars hade jag jättegärna dykt utomlands. Det är lite av en ouppnåelig dröm.

Handling: Denna film skildrar fem olika familjers tillvaro men sammankopplar allihop till varandra. Alla är alltså delaktiga i varandras livsinfektioner, på en eller annan nivå, utan att riktigt vara medvetna om det. Tonårsbröderna Omar & Nasri hamnar i en klanfejd. Malik arbetar illegalt på den israeliska marken för att rädda sin döende mamma. Den israeliske polismannen Dando letar efter sin broders mördare som troligen är arab osv.


Genre: Drama


Betyg: 4/5


Skådespeleri: Helt.jävla.fantastiskt! Jag har aldrig i mitt liv sett så bra skådespeleri. Det var så mycket känsla att då jag grät, var det vid 9/10 fall pga. det otroliga sättet skådespelarna agerade på.

Det finns vissa scener som jag spelat om och om igen. Jag kände igen så mycket i karaktärerna från den egna kulturen, det egna livet och liknande. Sättet mamman oroade sig på, hur hon grät i sin sons famn, hur hon läste suror ur koranen när hennes yngste son oroade sig för hans storebroder och dylikt. Jag såg min mamma i filmen så läskigt många gånger.

 De var fantastiska! Nu snackar vi ändå om totala amatörskådisar. Helt sjukt hur man kan få in så mycket känsla när man saknar erfarenhet på det viset.


Regi: Filmen är uppdelad i kapitel och varje kapitel skildrar livet och fördomarna mellan araber, judiska araber samt judar. Denna skildring sker på ett egentligen ganska så välkänt sätt inom filmvärlden; genom olika synvinklar. Det är två regissörer som ligger bakom denna film, en jude och en arab. Därav den fantastiska skildringen av fördomarna mellan de olika "raserna" men även fördomarna inom den egna "rasen".

Alla kapitel känns otroligt förnuftiga när man väl har sett klart dem, men när nästa kapitel där nästa persons liv skildras ser man då sanningen bakom det man trodde var det logiska. Alla historier är som tidigare nämnt sammanflätade i varandra och med filmens gång lär man sig att inse att vi människor glömmer bort att vi inte är de enda på jorden med våra problem. Att alla människor beter sig som de gör av olika bakomliggande orsaker. Alla har sitt skit men vi andra är för upptagna med vårt eget skit att vi glömmer bort hur indränkta andra är i sitt.
 
Hela filmen är på arabiska och hebreiska, men finns tillgänglig med bland annat engelsk översättning. Jag tycker personligen inte att de får ned allting ordentligt i översättningen. I synnerhet inte känslan i orden. Den försvinner vid översättningen. Svårt att förklara då det arabiska språket är väldigt metaforliknande. Ett väldigt bildligt språk. Jag som själv är arabisktalande älskar ju det faktum att jag förstår 90% av allt som sägs i filmen. Det ger mig som åskådare en helt annan känsla, kan jag tänka mig.

Det var som att se en dokumentärfilm. Det var som taget ur det egna livet. Många av scenerna är faktiskt totalt improviserade och i samband med sättet man filmat filmen på, dvs. ett dokumentäraktigt sätt, ger det oss tittare en otroligt intim känsla.


Övrigt: Oscar-nominerad och prisbelönad film i Cannes.

DN.se - Svenskar i strid i Afghanistan

Jag har allt för länge varit kluven i frågan om vi bör ta hem våra svenska soldater från Afghanistan eller inte. Trots att jag egentligen är medveten om att jag tycker att trupperna ska vara kvar. Ena sidan av mig känner dock att Sverige enbart deltar i en ockupation där amerikanerna är den ledande stjärnan. Afghanistan har aldrig varit ett land som vare sig varit mottagliga eller ömtåliga mot ockupanter. Man kan dock ställa sig frågan; hade vi i Sverige varit välkomnande mot utlänningar som bemäktigar sig vårt land? Ibland kan det till och med kännas som ett "hopplöst" fall att försöka invadera Afghanistan i ett "fredligt" syfte. Historian visar oss rätt klart att ingen utländsk ockupationsmakt har riktigt lyckats regera Afghanistan. Det är vi alla medvetna om. Men å andra sidan, ska man ge upp luckan om frid för civilbefolkningen för att det stundvis känns som ett hopplöst fall att bemästra? Svår fråga.

Vidare kan jag tycka att det är ganska löjligt och omdömeslöst att kasta ur sig ”argument” om att Sverige ska ut ur Afghanistan då vi ändå inte är välkomna där. Vad förväntar man sig egentligen; att vi ska bli bemötta med tilltugg och margaritas? Försöker man tänka ut en enda rationell och samtidigt konkret lösning på hela fallet som råder, så inser man ganska snart att det är en otroligt svår fråga att lösa. Hur skulle landet te sig, befolkningen leva vidare och framförallt resterande soldater klara sig om vi skulle ta hem våra trupper? Vi kan inte bara ta vårt pick och pack och åka tillbaka med svansen återigen mellan benen. Vi gör inte detta enbart för Afghanistans säkerhet utan även Europas. 90% av världens opium produceras i Afghanistan och sprids in till våra länder. Skapar otroliga problem. Vidare är det snart val i Afghanistan på nytt och våldet trappas upp i takt med att dagarna räknas ned.

Många kan finna det här som ett inhumant krigsförsök, och det kan jag helt enkelt inte hålla med om. Att påstå någonting som att allt löser sig i landet på egen hand, med det egna folket utan våra trupper är att örfila verkligheten. Vi skapar enbart en större grogrund för talibanerna. Vi snackar om ”människor” (läs: bakterier) som fick igenom en lag om att kvinnan ska förvägras mat om hon inte vill vara sexuellt aktiv med sin man. Jag vet inte, det känns bara som att befolkningen skulle lida mer om den beväpnade närvaron eliminerades.

Samtidigt känns det otroligt naivt av mig att påstå ovanstående. Jag själv är från Irak och vi har levt ganska länge med trupper, dock av andra orsaker. Det går inte ens att jämföra det hela, varför jag fortfarande är kluven. Hade det gått att jämföra hade jag sett att trupperna drar sig ut ur Afghanistan på samma ögonblick. Detta kommer förmodligen att låta som någonting klassiskt från en bitter mellanöstare men ibland får jag känslan av att vi borde placera alla dessa soldater i USA istället. Där den riktiga terrorn befinner sig. Men alla är ju så fantastiskt underkunniga om att det är ett par obesegrade terrorister. En hel del snäpp värre än talibanerna i Afghanistan egentligen. Faktum är att det känns som att media har en sådan otrolig förmåga att vända på begreppen när det gäller USA’s ockuperingar i andra länder. Men det är en story i sig. Jag hoppas dock innerligt att våra svenska soldater inte befinner sig på okänd mark för att städa upp efter amerikanerna.

Som ni ser är jag ganska delad i frågan (egentligen inte alls), mestadels för att jag inte litar på amerikanska soldater för fem jävla öre. Att de har skickats dit med EU’s stöd känns dessutom ganska givet. Men att våra svenska soldater är där nere gör mig faktiskt väldigt stolt, mest för att vi tidigare lät andra göra ”skitjobbet” under andra världskriget bland annat, haha. Ingenting jag skulle ha velat se ogjort nu dock. Hur som haver, jag tycker att vi bör vara stolta över våra fina soldater som riskerar sina liv för att rädda andras. Vissa av oss människor är så fantastiska på att verbalisera det ena klagomålet efter det andra över hur världen idag ser ut, medan andra faktiskt tar tag i saken och gör någonting åt det i verkligheten. Våra soldater är sådana. Vi kan inte kasta skit på alla soldater för att det funnits rötägg genom historian. Vill vi klaga på insatserna som soldaterna får i uppdrag att utföra bör vi klaga på politiken, inte soldaterna.

Nu har jag skrivit lite snabbt och ytligt om det här med Afghanistans situation. Ni ser vad klockan är, är minst sagt osugen på att skriva precis vad jag tycker. Jag skriver det här för att jag läste igenom det jag skrivit och insåg att det inte alls kom fram som jag ville att det skulle. Påminn mig att i nästa inlägg skriva om vad jag tycker om hela vikten med den "beväpnade närvaron". I sin helhet. Märkte att jag bara fick ner tankar och känslor i det här inlägget, inte alls argument. Finns många betydande argument för att våra soldater egentligen ska vara kvar. Både för vårt och för afghanernas bästa.

Känner mig dum som publicerade det här inlägget nu. Det finns nämligen otroligt mycket att diskutera inom det här området. Lovar att vi tar det i ett annat inlägg när jag inte halvsover. God natt, eller morgon!

Det här må vara den mest ondsinta människan på jordklotet, haha! Men hur kan man INTE älska det här skämtet?

Det är egentligen ganska komiskt att de vårt hjärta brinner starkast för är de flamman tycks vara som vekast inför. Hur lyckas mina känslor blotta sig så instabilt i din närvaro, när de är så stabila i din frånvaro? Jag vet egentligen inte om det är jag som är rädd för att klippa av mig vingarna och kasta mig fritt i din handflata, eller om det är du som inte kan se hur hårt jag redan landat där. Och jag är i själva verket medveten om att mina händer kan kännas kyliga mot din kind, men faktum är att du får mina vener att stå i lågor. Likt en majbrasa brinnandes 365 dagar om året.

Du kan få ett ögonblick att förvandlas till decennium efter varje osämja vi haft och din kärlek uppenbarat sig på nytt. För egentligen borde jag kastrera det ögonblicket, för att senare kastrera dig, med tanke på att ett ”förlåt” aldrig kan verbaliseras mellan oss. Det är som om vårt kroppsliga antivirus förpestat det ordet till en infektion. Det ska bekämpas till sista bloddroppe. Du väljer istället att skämtsamt brotta ner mig och kittla mig tills jag påtvingat yttrar ett ”förlåt”, enbart för att återfå andetagen mellan allt skratt. Inte alls för att jag menar det. Och jag avskyr det faktum att jag inte avskyr det. Även om jag gärna hade velat höra de magiska orden, som i vårt fall inte råkar vara ”jag älskar dig”, utan ”jag ber om ursäkt”.

Jag brukar le åt det. Att vi båda är så pass hårdnackade, att vi vägrar bekänna ett fel gentemot varandra. Och även om vi kommer till insikt om att vi har fel, ser vi till att den andra inte kommer till insikt om att den ena kommit till insikt om insikten. För jag menar, hur många gånger har det inte slutat upp med att ingen av oss minns orsaken till tjafset från start? Enda skiljaktigheten är att jag är fantastiskt skicklig på att dra nytta av ditt odugliga minne. Jag har dragit den ena bedrövliga händelsen du påhittat gjort mig upprörd med efter den andra, enbart för att antyda på att just då är du den okänslige av oss.

Tänk att någonting som att få vara den som fyller den tomma ytan på din dubbelsäng, kan få mig att rent teoretiskt peka långfingret mot de övriga tjejer som inte kunde sno åt sig det jag har. Trots att en av dem olyckligtvis råkar bo i dörren jämte dig och, lyckligtvis för min del, ser ut som Skurt från Bolibompa. Och jag älskar att du hatar att dela säng med mig men ändå talar om hur mycket du konstigt nog saknar det när jag övergivit enbart doften av mina hårlockar på kudden jämte dig. Tack vare dig är jag därtill upplyst om att jag inte är den mest stillaliggande i min sömn. Tydligen är jag inte heller den mest fördelande med sängtäcket. Du har haft så mycket tid över när vi gått till sängs ihop, att du till och med upptäckt att jag rycker i benet då jag fallit i dvala. Tidigare väckte du mig oavsiktligt på nytt med ditt hysteriska fnittrande åt att jag rycker i sömnen. Idag har du blivit på det klara med att det är visare att inte fnittra åt mig - mestadels för ditt eget bästa. 

Jag känner mig som lejonhonan i savannen, övervakandes sina dyrbaraste då jag har ditt huvud placerandes på min bröstkorg när vi ligger bredvid varandra. Bara få klappa dig repeterande över ditt välformade huvud, över öronen och fortsatt ned mot din mjuka hals samtidigt som jag får uppleva att det denna gång är jag som skyddar dig. Inte tvärtom. Ändå lyckas du vid varje tillfälle korrigera sovställningen efter max 2 minuter. Mest pga. din bristande självkänsla i din egna mandom, om du frågar mig. Uppenbarligen får det dig att känna dig som ”kvinnan i förhållandet”. För det faktum att du i ögonvrån inhandlar t-shirtar i strl XL på damavdelningar insinuerar inte alls att du är ”kvinnan i förhållandet”, menar du? Bortförklaringen att du införskaffar t-shirtarna till din flickvän håller inte länge till. För alla vet att du varken är engagerad i att jag ska ha ännu ett klädesplagg i min mättade garderob eller omedveten om att jag inte fyller ut en t-shirt i XL.

Du är rätt så orimlig faktiskt. Vad som är orimligare är det faktum att din orimlighet charmar vartenda fragment av rimlighet i det inre av mig. Lite som en clown i en reell cirkus-show.  För det är så vår relation yttrar sig. I en genre av en alternativ cirkus-show. Ibland agerar vi akrobater och älskar bortom alla ryggrader. Bortom all stelhet. Vid andra tillfällen springer vi iförda alldeles för stora skor för våra förmågor och snubblar i ett hav av ingenting. Du är så pass irrationell att du faktiskt tror att du kan markera ditt revir genom att spruta din GANT-parfym på din del av min dubbelsäng innan du lämnar min lägenhet.

Egentligen borde jag glädjas över att du inte väljer att urinera där. För gudarna vet att just din karaktär hade kunnat vara kapabel till det - enbart för att vidmakthålla killarna undan. Jag vet i själva verket inte om det skulle vara pga. den motbjudande dasslukten eller pga. den misstänksamma fläcken på sängen som de skulle hålla sig borta. Så jag väljer att istället tacka för din goda doft, som jag själv sprutar på min tröja i smyg innan jag lämnar din lägenhet. Jag vill egentligen bara bilda mig en illusion av din närvaro i din frånvaro. Och jag älskar det, precis som jag älskar allting annat med oss.

2:11 när han blinkar. Vet att vartenda tjej där ute dog en bit inombords, haha.

Ganska obvious varför Balmain alltid har varit min favoritdesigner, va? Kläder precis i min smak. Det hade varit en dröm att få sitta på en av hans visningar i en stad som Paris. Hans skapelser får mig på riktigt att tappa orden.

Balmain är en mästare på att matcha mönster och färger ihop. Se bara hur fint han använder sig av detaljer men med ständigt återkommande svart grundfärg i skapelserna. Det finns en del kritiker som menar på att han använder sig av samma "stil" alldeles för ingående. Jag måste säga att det är just det som är charmen med Balmains kläder. Man ser att det är han. Han har sin nisch och den fungerar fantastiskt. Man kan inte förneka att Balmain är innovativ. Visserligen är han innovativ inom sitt eget område, men det området är hans för en orsak. Varför inte fortsätta i samma väg?

Jag älskar det hela med att använda svart som grund för att sedan addera färger som metallic, silver, blått osv. Allt han gör smälter ihop så fint. Alla mönster, alla färger, alla former samverkar så fint. Det är det androgyna och futuristiska i hans kläder som får mig helt jävla såld. De markerade axlarna. Skinn- och läderdetaljerna. Det glänsande tyget, som jag i vanliga fall avskyr. Allt är bara... mums.

Inte en gång, inte två gånger utan minst hundratals gånger har jag fått höra att somliga (väldigt intressanta) killar inte har vågat ta kontakt med mig för att de antagit att jag inte skulle fatta tycke för dem pga. somliga "vanor" de har. Jag kan säga som så att jag är väldigt kräsen. Otroligt kräsen - men enbart till personligheten och beteendet, inte ens lite till utseendet eller vad för vanor man har (om inte de strider emot mina andra önskemål).  

Många har fått för sig att jag vill ha en kille som är som jag. En kille som är nykterist, aldrig rökt, aldrig snusat, svär inte osv. osv. Det är så fel som det bara kan bli! Det är det sista jag tänker på. Jag har inte alls någonting emot att min pojkvän tar en iskall bira när vi kollar på en fotbollsmatch. Jag har inte alls någonting emot att han snusar eller röker (ingenting jag föredrar dock). Helst ska han inte göra detta för sitt eget bästa, men gör han det så är det helt och hållet upp till honom - förutsatt att han kompenserar genom att vara min typ av kille.

Nu talar jag för killen som faktiskt har passerat mina krav till personligheten och beteendet. Han kan ha vanorna att röka och dylikt, så länge det är till en viss måtta. Killen måste vara intellektuell, jordnära, kärleksfull (men ändå distanserad på sitt sätt, svårt att förklara), ambitiös, driven, intelligent, omtänksam, godhjärtad, ha god moral & etik osv. osv. Ni vet den killen alla tjejer egentligen vill ha.

Sedan har vi andra lagret med krav jaghar och där är jag lite mer annorlunda i min smak. Jag har aldrig fastnat för hela människor. Den där superpositiva killen som aldrig upplevt problem, som växt upp i en fläckfri miljö och älskar allt som livet ger honom. Jag attraheras inte av det där och det är någonting jag kommit till insikt om på senare tid. Jag har många gånger träffat på killar som är som sådana - "lyckliga" (även om jag inte tror på att man kan vara lycklig, därav citattecknet), och det har alltid slutat upp i vänskap då jag inte kunnat fatta intresse för dem. Hur mycket jag än velat och hur mycket jag än försökt, visste jag bara inte varför det slutade upp i vänskap. De var ju så bra. Jag kom dock till insikt om att jag söker mig till trasiga människor. Maskrosbarn är de mest attraktiva i mina ögon. Vi är som magneter, jag och dem. Och jag har lärt mig att älska det. Men när det kommer till kritan så spelar det egentligen ingen roll. Han kan vara den lyckliga killen, han kan vara maskrosbarnet - har han hjärnan och personligheten jag faller för så skiter jag i a background check, om man säger så.

Jag har aldrig satt krav på att någon ska vara nykterist eller dylikt bara för att jag själv är det. Det är en slutsats människor varit så duktiga på att dra själva, helt utan min hjälp. Jag är den sista som dömer människor för vad de gör. Jag är en sådan som förespråkar att alla ska leva sitt liv utan att någon ska höja ögonbrynen, för vem är vi själva egentligen? Vi alla har miljoner registrerade fel i våra abstrakta listor. Så ännu en gång, vem är vi då att döma? Därför har jag ingenting emot att min pojkvän dricker, så länge det är till måtta. Då jag som sagt har krav vid beteenden. Jag tycker att det är extremt oattraktivt när en kille exempelvis är full. Det visar på att man inte har självbehärskning. Visst att det kan ske någon gång ibland, extremt sällan dock, men att det händer allt för ofta faller mig inte i smaken då det går över till dåligt beteende. Om JAG väljer att vara nykterist är JAG nykterist. Om DU väljer att inte vara det, så är DU inte det. Så simpelt. Gör allt med måtta bara, så har jag ingenting emot det. Vad jag däremot kan tycka är attraktivt är om de ÄR nykterister och dylikt för att de har en god anledning till det. Jag menar, jag själv är det för politiska och samhälleliga anledningar. Sådant kan jag finna ganska attraktivt. Om de bara är det för att "de kan ha kul utan alkohol" eller för att "islam säger nej", så är det inte lika "intressant" att de är nykterister. Det är någonting alla fått om bakfoten, haha.

Jag faller för lugna, "hemlighetsfulla" killar. Har aldrig i mitt liv fattat tycke för en högljudd kille som både syns och hörs, behöver egentligen inte ens vara på ett negativt sätt. Högljudd överhuvudtaget - aldrig. De enda jag fattat tycke för har varit de där lugna killarna i gängen, som man bara inte kan sätta fingret på. De som får en att undra. Sådana vars livshistoria bär på mycket skit men som man inte kan få bekräftat bara av att se på en. De killar som är mest attraktiva för mig är de som är observanta. De filosofiska killarna. De strävande och nyfikna. Jag har nog stött på max 3-4 killar i mitt liv som varit filosofiska på den nivån jag vill att man ska vara. Sådana som kan se på ett träd och inte tänka "åh, löven är röda - nu är det höst", utan sådana som filosoferar kring varför det blivit rött och vem som kom på att rött innebär höst. Jag vill kunna vara med en människa och kunna filosofera utan att verka knäpp, dramatisk eller -klassikern- överdriven. Jag har mycket knäppt för mig i min ensamhet. I mitt liv i helhet. Jag vill kunna dela det med någon utan att känna mig avvikande.


Det finns så mycket att skriva om just det här ämnet, men jag lämnar det här. Nu kanske det klarnar för människor att jag inte söker någon - vare sig det är partner eller vän - som är som jag. Jag attraheras till min motsats när det kommer till den biten. Däremot vill jag kunna relatera till personen på en djupare nivå.

Det här är en "gammal" film egentligen. Många filmer jag sett orkar jag inte publicera här på bloggen och kommentera. Den här såg jag dock idag - nyss rättare sagt.

Handling: Filmen vinklar olika personerns livsdilemman. Pappa Aziz förlorade sin fru sedan 10 år tillbaka och är nu på jakt efter en ny kvinna, på begäran av sin son. Sonen Sami kan inte få egna barn och ska därför adoptera med sin fru, men har undanhållit detta för pappa Aziz. Vidare har Azizs kollegor egna problem - ena med frugan och andra med sin hund. Man får följa upp hur de olika rollerna löser dessa 'problem'.

Genre: Komedi

Regi: Jag blev grymt besviken på den här rullen. Trailern ger den så mycket mer stjärnglans än vad den egentligen förtjänar. De har praktiskt taget klippt dit de enda bra scenerna i hela filmen och skuggat de övriga. Jag tvivlar inte på att Josef Fares kan göra bra filmer. Han är dock väldigt försiktig och enformig i sitt regisserande. Han har gjort filmer som Leo, Zozo, Jalla! Jalla!, Kopps och nu även Farsan. Det här är enligt mig den absolut sämsta filmen han har gjort. Varför jag säger att han är försiktig är då filmer som Zozo och Leo var betydligt mycket mer "välgjorda" på många olika plan men lyckades dessvärre inte nå ut till en lika stor publik. Han såg att komedi-filmerna med pappan som roll i filmen var ett säkert kort. De drog till nästan det dubbla tittarantalet. Vad gör han då? Jo, han drar in farsan som huvudroll, drar in Torkel Petersson igen med hans återkommande sexproblem och samma gamla skämt från de tidigare komedi-filmerna.

Skådespeleriet: Jan Fares har utan tvekan en härlig karaktär rent allmänt, men han har inte alls någon talang för skådespeleri. Hur kan man då ge han en hel huvudroll? Som biroll fungerar han perfekt. Han kan tillföra en viss krydda till komedi-filmerna, men att hans skådespeleri ska få genomsyra hela filmen är bara idiotiskt och fegt av Josef Fares. Jag hade hellre sett honom utnyttja sin pappas härliga och älskvärda karaktär i form av mindre klipp eller serier, men att bygga en hel film på hans karaktär är bara fel. De övriga skådespelarna hade också stora problem med att förkroppsliga känslor som sorg, glädje, förundran osv. Det såg nästintill plastigt ut. Som att sitta på Dramaten. Det är iofs ganska förväntat av svenska skådespelare, men den här filmen var inte särskilt välgjord heller. Vilket gjorde det hela ännu värre.

Slutsats: Dålig repris på de tidigare filmerna.

Betyg: 1.5/5 (enbart för de enstaka scenerna som fick mig att skratta)