Faktum är att jag har en så pass stark förkärlek för detta djur att jag flertal gånger har förklarat mig ”sjuk” för att inte missa det pågående programmet. Och nej, det involverar inte enbart tid för kompishäng utan även arbets- och skoltid. Ja, det är lite pinsamt och mycket oansvarsfullt, men det händer faktiskt inte längre. Och jag kanske inte ska roffa åt mig äran av att ha ”mognat” och därmed friskförklara mig; det hela handlar mest om att jag redan sett alla tänkbara dokumentärer att se, haha. Än så länge har det inte funnits någon ”ny” fakta jag kunnat komma åt, så jag har väl mest lagt det på is. Tills vidare.

Rödhåriga jag och en sjuksköterskehaj.

Påtal om det måste jag berätta en sak som är så typiskt oss i Sverige. På engelska heter hajen "nurse shark" då den påstås föra ett sugande/ammande ljud när den äter. Vi svenskar ska dock självklart direktöversätta saker och ting, varför den här kallas för "sjuksköterskehaj". Hur dumt är inte det? Det ger liksom en helt annan innebörd.

KÄNDIS –

Oj, det här blir en väldigt lös fråga att kunna besvara. Jag gillar olika kändisar i olika områden. Men jag avgränsar mig och svarar Will Smith och Jamie Foxx. Allt dessa två tar i blir till guld – och tro fan att de tar i mycket. De håller på med allt från film och serier till musik och komedi.

I själva verket finns det inte mycket som stör mig inom kändisskap som sådana kändisar som upplever att de måste göra allt, precis allt, trots att de saknar talang i det de sätter i verk. Kan du exempelvis inte skådespela, ja, då kan du inte skådespela. As simple as that. Men dessa två förhåller sig till det de kan. Det de är bra på – and damn, they are bra at everything. Haha.

FILM –

Jag är en tvättäkta filmnörd. Jag går på bio åtminstone en gång i veckan och kollar på nedladdade filmer praktiskt taget varannan dag. Min favoritgenre är Sci-fi i kombination med skräck/thriller. Dessvärre görs inte många -bra- filmer i den genren.

Ofta är filmkoncepten otroligt smarta, men genomförandet av filmen, produktionen och dylikt, suger i helhet. Ett smart koncept är svårt att uppskatta, eller överhuvudtaget se, när billigt material används. Särskilt i genre som Sci-fi som berör vetenskap och framtidsaspekter. En stor investering i material och effekter måste ske för att filmen ska nå en någorlunda bra nivå.   

Men måste jag välja några favoritfilmer (bortsett från Godfather-trilogin) blir det: Daybreakers, Limitless, The cell, American history X, Leon the professional och Legion. Men fan, nej, det känns inte rätt att skriva ut några favoriter. Kommer på massa favoriter i olika genre. Men låt oss avrunda sådär då? Jag har olika favoriter beroende på vad för genre filmen är i.

LÅT –

Samma sak här; olika favoriter i olika genre, men om vi tar några oslagbara rent allmänt måste jag välja Hope med Who am I to say och The rain don’t last. Faktum är att jag ständigt poängterar att jag vill att just de låtarna spelas på min begravning. Haha, jag är helt seriös. Jag vill det. De känns i hjärtat. Men det finns ett par låtar som berör mig utöver dessa två, men skulle jag gå in på de låtarna med skulle jag aldrig sluta skriva.

BLOMMA –

Gladiolus och plumeria främst. Resten skippar jag att gå in på, då ni förmodligen redan läst inlägget jag la upp om alla mina favoriter?

KLÄDESPLAGG –

Svart. Helst så egentligen, men jag är som sådan att jag varierar väldigt mycket i klädesplagg. Jag gillar att kunna variera stilar beroende på vilken miljö jag vistas i – såvida jag trivs i de kläderna självklart. Jag kan bära allt från kavaj och pennklänningar till jeans och ett slappt linne. Men om vi ska avgränsa oss till ett favoritplagg måste jag säga klänningar. Jag får aldrig nog av dem och det går att kombinera dem på olika sätt, i olika stilar. Väldigt variationsrika.

Om man hittar dig på Facebook, får man adda dig då? Eller om man ser dig på stan, får man ta kort med dig?

Ni får utan tvekan skriva till mig på Facebook, jag har kontakt med många av mina läsare där, men det här med att ta bild skulle bara kännas… annorlunda? Med risk att låta nedvärderande mot mig själv, men jag är vem som helst. Verkligen vem som helst. Däremot har jag blivit superglad de gånger då läsare vågat komma fram och presenterat sig. Det har jag alltså ingenting emot alls! De jag stött på har verkligen varit min typ av ”umgänge”, så att säga. Ni är fantastiska.

Berätta någonting om dig som vi inte vet om.

Jag har lite väl många rädslor, utöver fiskfobin som är väldigt grav. Jag är exempelvis rädd för höjder, mörker, trånga utrymmen, silverfiskar, samtal, öppna garderobsdörrar – ja, det går att fortsätta ett tag, men det här är dem jag är räddast för. Min mörkrädsla gör att jag exempelvis tvingas sova med lampan tänd i rummet och då syftar inte jag på en liten byrålampa, utan taklampan. Nu tänker ni att det enbart är den lampan som är tänd, men nej. Lampan i hallen och rummet intill är också tända. Inte sällan står dessutom alla lampor tända, utom den i badrummet. 

Får du mycket uppmärksamhet när du är ute?

Nej, inte mer än någon annan. Jag är väldigt ”egen” när jag vistas ute, jag märker alltså inte av några andra. Dels för att jag inte ser utan mina glasögon (vilka jag aldrig bär), men även för att jag trivs i min egen lilla bubbla. Jag har tappat räkningen på hur ofta mina vänner sagt att jag är så "borta" i min egen värld.

Med andra ord ser jag egentligen sällan om någon noterar att jag ens existerar i ett rum. Faktum är att jag ogillar uppmärksamhet, så det blir väl att jag medvetet håller mig undan alla typer av brännpunkter som kan placera mig i fokus, haha. Bara det gör det svårt för mig att veta om jag alls uppmärksammas. Men som sagt, av det jag ser så får jag lika lite/mycket uppmärksamhet som alla andra.

Har dina vänner blivit avundsjuka på dig någon gång?

Det tror jag verkligen inte. De har absolut ingenting att vara avundsjuka på - de har allt och lite till. Om någon, ska jag vara avundsjuk på dem. De är guld, till det inre och yttre.

Hur är det att leva utan sin mamma? Menar ingenting ont! Skulle aldrig kunna tänka mig leva utan min mamma. Det låter bara helt ensamt i mina öron.

Ingen fara alls, förstår att du inte menar någonting ont. Uppskattar att du poängterar det dock! Ja, vad kan man säga? Det är väl som det låter i dina öron – helt ensamt. Du är bokstavligen avskild ifrån den övriga världen, för oavsett hur många som andas i takt runtomkring dig är dina andetag de enda du hör. Kan skriva en hel saga om hur mitt liv har förändrats efter att hon oöverlagt gick bort, men jag avrundar det till att bara säga att jag inte önskar någon annan den här erfarenheten. Men det är väl just det – erfarenhet. Likt allt annat i livet.

Det kommer någonting gott ur allt ont. Detsamma gäller min mammas bortgång. För hur ihålig jag än blev som människa och själ, har jag aldrig varit mer hel än nu. När det värsta har hänt dig och du blöder där på botten, finns det ingenting som kan beröra dig lika mycket längre. Alla de tidigare uppfattade ”svåra” händelser i livet blir en dans på rosor. Är du på botten, kan du bara ta dig uppåt, right?

Idag har det för övrigt passerat 19 månader sedan hon lämnade oss. Må hennes vackra ande för alltid vila i fred.

Hur sminkar du dig?
Jag använder en eyeliner från Isadora och mascara från L'Oreal, Telescopic. På läpparna använder jag ett läppstift från Max Factor som jag valt utefter min hår- och hudfärg. Märks knappt att man har någonting på läpparna, den är mest mjukgörande.

Det viktigaste är egentligen att lära känna sitt eget utseende. Bara du vet om ditt ansikte kan bära upp mycket eller lite smink. Man kan sminka sig naturlig och man kan vara naturlig. Vissa har ansiktet som kan bära upp mycket smink utan att alls se sminkade ut, andra ser ut som drag queens så fort de applicerar någonting som foundation exempelvis. Tål du mycket smink? - Satsa på att sminka till dig en naturlig look då! Det ser väldigt fräscht ut på de som kan bära upp det, som sagt.

Hur tar du hand om dina ögonfransar? Jag tappar många dagligen.
Hemligheten är att jag inte tar hand om dem alls, haha. Hatar själv sådana svar, ber om ursäkt att jag ger ett sådant själv, men faktum är att jag slarvar något otroligt. Det är ett mirakel att jag har mina ögonfransar kvar. Inte sällan somnar jag med ögonsminket på, som jag senare tvättar bort på morgonen. Mest för att jag alltid kommer hem sent och är alldeles för trött för att stå där, i vad som då känns som evigheter, och ta bort allt.

Det är inte alls att föredra om du redan har problem med att du tappar ögonfransar. Jag ska vara glad att mina ens överlevt helvetet av att tillhöra mig, haha. Jag hade dock också en sådan period, men den gick över så småningom, så oroa dig inte!

Tips:
- Ta bort ögonsminket så fort du kommer hem (med enbart varmvatten, inga removers eller tvål).

- Återfukta ögonfransarna – olika typer av oljor, exempelvis oliv-, mandel- eller ricinolja. Vaseline går även det bra.

- Använd specifika mascaror från märken som oftast är skonsamma för ögonfransarna, exempelvis Clinique eller Lumene.

Vad pluggar du med?
Just nu skriver jag mitt examensarbete om huruvida främjandet av självständighet på behandlingshem istället genererar ett beroende av stöd.

Hur många syskon har du?
Jag har två äldre bröder.

Har du några tvångstankar?
OM jag har… De förstör mitt liv, haha. Helt otroligt frustrerande, men framförallt störande. Inte bara för mig, men även för min stackars omgivning. Ni vill exempelvis inte veta vilket helvete min skrivpartner genomlider med mig i skrivprocessen av examensarbetet just nu. Tänk er att allt måste se helt perfekt ut i dokumentet. Minsta lilla. Allt ska vara strukturerat i olika färger, i olika mappar, olika kategorier osv. Och det här är under skrivprocessen, förstår ni hur jag är innan arbetet väl ska lämnas in? Jobbigast är att jag inte kan låta det vara och "gå vidare", som andra försöker uppmana mig till. Jag måste göra ändringarna så att jag tillfredsställer mina tvångstankar - sedan kan jag gå vidare.

Problemet här är väl mest risken att andra uppfattar en som envis, dominant och nästintill egenmäktig. Men så är verkligen inte fallet. Det handlar bara om en sjuk störning i hjärnan, tyvärr. Men självklart är det förståeligt att andra uppfattar det så. Jag hatar att styra över någon annan, ger hellre upp min idé/tanke för att den andra ska känna att denne får sin vilja igenom, men vissa delar som ingår i mina tvångstankar kan jag verkligen inte släppa. Det är en omöjlighet - för mig. 

Jag är petigheten själv. För mig är ordning a och o när det kommer till allt i livet. Tyvärr har det blivit från a till ö istället. Det här med att allt ska ligga i mappar och särskilda kategorier inbegriper precis allt i min vardag. Jag har till och med mina kläder i särskild ordning. Mapparna i min dator, mp4, mobil, kökslådor – you name it. Mina tvångstankar går inte att skriva ned här, de finns precis överallt och är otroligt påtagliga i mitt vardagliga liv. Jag har bara lärt mig att hantera de flesta av dem.

Skulle du kunna gifta dig med en icke-muslim?
Det skulle jag absolut kunna göra, min familj har inte heller särskilda riktlinjer på vad för attribut, nationalitet eller religion min kille ska ha. Har vuxit upp med att ständigt få höra att vår lycka går före sådana ”egenheter” hos våra blivanden. Men visst kan jag tycka att dylika gemenskaper kan skapa många gynnsamma förutsättningar för framtida företeelser man kan komma att dela i en relation.

Men precis så som jag kan tycka att sådana ”samband” kan vara bra, kan jag tycka att avvikelser inom sådant även dem kan vara gynnsamma för framtiden. Jag är en sådan som gillar att lära mig, jag fascineras av andra, av olikheter. Jag hade fullkomligt älskat att lyssna på hur han ser på sin egen tro, sin egen kultur och dyl. Man växer av sådant.

I mina ögon har kärlek varken nationalitet eller religion. Jag skulle aldrig ge upp en fantastisk människa, min drömkille, för att han råkar vara, låt säga, hindu. Aldrig. Den enda tron jag har att yttra mig om är min egen. Så länge jag är nöjd med den, spelar någon annans inte alls någon roll för mig. Gör hans religion honom lycklig, gör det mig lycklig. Vi kan vara lyckliga på eget håll - tillsammans.

Har någon som påstått sig älska dig ljugit för dig?

Ja.

Har du dumpat någon och sedan ångrat dig?

Nej.

Föredrar du långa förhållanden över korta?

Ja.

Har du någon gång varit riktigt svartsjuk?

Ja.

Min resväska när jag åker bort någonstans.

Är du singel?
 Jag är singel, minus singellivet. Get it? Haha.

Vilket land är du ifrån?
Bagdad, Irak.


Kan du läsa och skriva på ditt hemspråk?
Ja, det kan jag. Tvingade mig själv att lära mig det, haha. Jag har Arabiska skolan (på nätet) att tacka. Skriften i koranen är dock fortfarande för svår för mig att läsa. Nu när man blivit äldre ångrar man de hemspråkslektioner man vägrade ta.

Blir döskraj av tanken att mina blivande barn ber mig om hjälp med stavningen eller läsningen på arabiska, varpå jag svarar "jag vet inte". Deras modersmål ska de både tala, läsa och skriva fläckfritt. Ett måste.


Hur kelsjuk är du?
Inte särskilt kelsjuk faktiskt, eller inte på ett "jag behöver en pojkvän"- kind of way. Jag hör dock ofta att jag är den "klappande" typen. Är rätt touchy av mig som person - mot alla. Hur ska jag förklara? Hmm. Om jag tackar, kan jag typ röra personen på överarmen. Om jag ber om ursäkt, så rör jag vid personen. Om jag skrattar, så rör jag vid personen. Hahaha, dock inte på ett klängigt sätt. Det är bland det värsta jag vet.

Men jag vet inte, det är en (o)vana sedan barnsben? Har alltid varit som sådan. Minns att mina grundskolelärare brukade säga det till min mamma; att jag, efter varje bra lektion, brukade tacka och stryka dem "snällt" över ryggen när de satt på stolen i klassrummet.

Men det spelar ingen roll om det är en äldre dam, ett litet barn eller en nära vän - är så mot alla. Vet inte, gillar inte att man är "stel" på det viset, det skapar ett iskallt avstånd, tycker jag. Ett varmt kroppsspråk gör att alla vågar lite mer. Mina vänner pussar jag på pannan, på huvudet, håller om dem, biter de på överarmen (haha). Shit, jag låter som en galen mamma...

Livet är för kort för att alltid hålla avstånd mellan sig själv och människor, i rädsla av att de känner sig obehagade eller liknande. Så länge man inte är klängig kan jag omöjligt tro att någon blir arg av en klapp på axeln eller en kram. Men vad vet jag, haha.


Gillar du barn?
Jag älskar barn. Har arbetat volontärt med barn som är i behov av extra stöd i drygt ett år. Det kan vara allt från stöd för att de lever i en utsatt familjesituation eller stöd i form av fysisk hjälp. Nu arbetar jag i och för sig inte där längre, men det finns ingenting jag tycker är värt mer slit än barn som är i en totalt maktlös sits. Ni vet, de väljer inte att hamna med exempelvis missbrukande föräldrar eller i våldsamma miljöer, de bara tvingas till det livet.

Jag vill ha minst 3-4 barn. Så om ni har egna barn eller småsyskon som ni inte pallar med - kör förbi och lämna över dem hos mig. Jag sitter barnvakt med glädje. Haha, jag är den där tönten som bokstavligen blir ett med barnen. Älskar hur kreativa och koncentrerade de faktiskt kan vara - med rätt medel. Deras fantasi är bortom vår vuxenvärld. Ta fram sax, färgpapper och lite glitter, snart har man allt från nya möbler, till en ny vas med pappersblommor.

Ett långt och någorlunda personligt inlägg.

1. Gladiolus





2. Plumeria





3. Lotus





4. Dahlia





5. Peonies





6. Lejongap





Dessa blommor är rangordnade efter vilka jag gillar mest. Både jag och mamma är (var) väldigt intresserade av växtriket, i synnerhet blommor. Mamma arbetade nämligen som agronom (akademisk examenstitel inom lantbruksvetenskap) innan hon blev förskollärare.

Intresset för blommor kom alltså egentligen från henne. När hon var frisk nog, spenderade vi dagarna långa vid vår trädgård och planterade. Hennes favoritblommor skiljer sig dock markant från mina, haha. Hon gillade diskreta blomsorter medan jag föredrar höga och kraftiga blomsorter.

Gillar asiatiska drag i kombination med mellanösterninfluenser i ansiktet. Löjligt hur vackert det är. Peruaner, hawaiianer, indonesier, afghaner, malaysianer m.fl. brukar ha det utseendet. Det vill säga mörkt långt hår, utdragna mörka ögon, mörk hy osv. Ni vet, Pocahontas-looken? Sjukt svag för det.

Vi har det i generna. Det här med att vara light-kineser alltså...





Förövrigt fick dumarslet (killkusinen) tag i en sax i skolan och klippte sina ögonfransar för att han blev retad för dem. Otacksamma svin.

WILL SMITH



ANTHONY HOPKINS



KATE WINSLET



ROBERTO DE NIRO



RUSSELL CROWE



SANDRA BULLOCK



HEATH LEDGER



NATALIE PORTMAN



LEONARDO DICAPRIO



GIOVANNI RIBISI



CHARLIZE THERON

Såhär såg färgen ut! Dessvärre gör inställningarna i kameran att det ser mer kopparfärgat ut på bild. Det är mycket mer intensivt bruna toner i håret i verkliga livet.



Svar på frågan ang. hemmakuren:
Jag blandade rött te (rooibos bland annat) med jojobaolja, applicerade det i hårlängderna och lät det självtorka i solen. Detta gjorde jag en gång i veckan i drygt en månad.

Håret har fått bättre struktur, lyster och ett helt annat djup i färgen. Hoppas det går lika bra för dig! Du får gärna ställa fler frågor om någonting känns oklart! :)

Ni vet ju att jag är galen i piercings och dylikt. Har planer på nya men samtidigt haft långa planer på att ta bort allt vad piercings heter på min kropp. Kluven lite? Inte längre. Jag tog just steget att ta bort dem. Det känns tomt, no doubt about it. Det var dock på tiden.



Här har vi med och utan näspiercingarna. 
Notera att jag ser snällare ut!

Jag har märkt att du är duktig på att stava, jag undrar om du brukar googla orden innan du skriver eller om det faller naturligt för dig? Kan du ge några tips på hur du lärde dig att stava?



Jag har alltsedan pampers älskat att läsa böcker, vilket förmodligen varit någon form av språngbräda till min förkärlek att stava rätt. Min förkärlek för skriftspråk i allmänhet. Minns hur jag och mamma brukade ha heldagsutflykter till biblioteket istället för Gröna Lund och dylikt, haha. Jag fick exempelvis sällan leksaker i present (om inte jag bad om det), istället fick jag böcker i mängder. Det blev lite av en "grej" för de i min omgivning att hitta bra böcker åt mig. Det är ingen myt att böcker hjälper hjärnan att memorisera ord.

Självklart vet jag inte hur man stavar till alla ord, så de ord vars stavning jag tvivlar på kollar jag upp på Google/språknämnden. Det är viktigt att man inte går på "uttal" och bokstaverar ordet därefter när man är osäker på hur det ska stavas. I nästan alla fall känner man rätt direkt när man är osäker på ett ord. När du upplever den där sekunden av osäkerhet, gå på känslan av den! Tvekar du på stavningen bör du alltså kolla upp det och försäkra dig om att det är rätt innan du bokstaverar det utifrån hur det uttalas eller som du upplever kan vara rätt. Det kommer bara resultera i att du nästa gång skriver ordet på samma felaktiga sätt och i sin tur till att lura din hjärna till att tro att det är så ordet ska bokstaveras. En ond cirkel.

För mig är särskrivning egentligen ett större problem än vad exempelvis stavfel är. Är du osäker på om ordet ska sitta ihop eller inte är det av stor vikt att du säkerställer dig om det. Var petiga med särskrivning. Det är nämligen någonting som kan ändra hela meningens innebörd i större omfång än vad exempelvis ett stavfel kan göra. Ta bara meningen "en sjuksköterska kommer hit idag" - särskriver man på det ordet är det då en sjuk sköterska som kommer. Informationen förvänds. Hade det handlat om ett stavfel i detta fall hade en sjuksköterscka kommit. Meningens underrättelse förblir egentligen självklar, men stavningen inkorrekt. Och nej, jag uppmuntrar inte till att slappa med stavningen, så våga inte göra det! Haha, skämt åsido, jag vill bara framhäva särskrivningens betydelse med.

Ser man tillbaka i tiden och på dagens generation kan man se en tydlig skillnad på hur orden stavas. Idag stavar vi som krattor. Skriftspråket har försummats och jag tror att vår fallenhet för korrekt skrift kommer försvinna alltmer. Word, T9, Hotmail och andra kommunikationsplatser rättar stavfelen per automatik åt oss. Vi hinner inte ens se vart stavfelen ligger och inte heller orkar vi bry oss, den fixar ju jobbet. Vår hjärna går på viloläge i och med det, allt den hinner memorisera är din första felaktiga stavning av ordet. Det korrekta som rättas åt oss hinner hjärnan inte memorisera. Så hur rätt blir det när vi senare saknar de medlen? Sen kan jag personligen tycka att vi borde införskaffa språkreform i Sverige, men det är en annan fråga.  

Någonting annat att tänka på är sms, chatt och blogg-språkets inverkan på vårt sätt att stava och se på ord. Idag vet många inte ens vilka ord det är som är språkligt korrekta eller när somliga ord överhuvudtaget ska brukas. De tre exponeringsplatserna är, enligt mig, tillsammans med den automatiska rättningen, de två största faktorerna till varför vi stavar som vi gör idag. De främjar en större användning av uttalsbaserade stavfel. Jag menar, hur vanligt är det inte att läsa stavningar som: "avensjuk, chocklad, faktist". Vi läser allt färre böcker i och med att de ovannämnda exponeringsplatserna blivit mångas främsta källor till skrift. 

Det bästa tipset jag egentligen kan ge (för de som är väldigt osäkra på sin stavning) är att aldrig skriva på ett annorlunda och/eller försumligt sätt, med anledning att du ju "bara" chattar med vänner. Utnyttja det faktum att du brukar dessa exponeringsplatser så mycket som du gör och vänj dig redan där vid att skriva ut hela ordet, använda stor bokstav, kommatecken, punkt m.m. där det ska brukas. Se det som en daglig övning tills du känner dig tillräckligt säker på din stavning att du kan "slappna av".