Flera fiktiva Facebook-konton med otroligt hatiskt innehåll. En av de alla uppdiktade personerna valde du skulle påstå att jag förtjänade att min mamma skulle dö. Du påstod att en alldeles oskyldig mamma förtjänade att dö. Att jag var en hora. Smuts. Inte värd att leva. Du valde så många ansikten, mailadresser och personligheter att säga det med. En räckte inte. Jag räckte inte. Du skulle dra in min mamma också. Min avlidna mamma. Som om det inte vore nog - att jag blev av med min mamma - du skulle säga att jag förtjänade det också. Att hon förtjänade det.
Och allt är okej. Egentligen. Jag förlåter dig för allt. Allt utom för min mamma. För jag vet att det är du. Jag fick ju informationen svart på vitt, men jag valde att inte göra livet jobbigare för dig. För om du har det i dig att skriva så till en människa du inte känner lär du ha det tillräckligt jobbigt i livet som det är, eller hur? Jag valde att inte skämma ut dig inför dina vänner genom att hänga ut dig. Jag valde att inte skämma ut dig inför din bror - eller mamma för den delen. Jag valde det. För visst fan hade jag lust att skada dig. Inte bara fysiskt, men själsligt också. Visa dina närstående vem du egentligen är. De där minuterna då jag repeterade det tyst för mig själv: "Din mamma förtjänade att dö".
Ändå försöker du söka upp mig på sociala medier - med ditt riktiga namn. Som jag vet stod bakom alla de där fiktiva - och jag låter dig kissa på min rygg och låtsas som att det regnar. Jag fortsätter göra det. Med glädje. Jag är nämligen övertygad om att det ligger önskemål bakom varje klagomål du la upp, även om det var i form av "du är en äcklig hora och alla vet det". Oavsett vad jag har gjort för att ha sårat dig så grovt, så ber jag verkligen om ursäkt. Från djupet av mitt hjärta. Jag känner inte dig, men någonting framkallade jag i dig för att du ska kunna göra det övertrampet. Och det är jag så ledsen över. Att du behövt känna så p.g.a. något jag framkallat. Jag önskar att du hade kontaktat mig och sagt det, så vi kunde göra saker rätt - tillsammans.
Det jag däremot inte förstår är hur du kan söka upp mig med ditt riktiga namn. Efter allt detta. Är det för att du tror att jag inte har det svart på vitt att det var du? Att du inte tror att jag fick för- och efternamn? Adress och personnummer? För det fick jag. Jag önskar bara att du, med ditt riktiga namn, kunde be om ursäkt för det du skrev om min mamma och berätta varför jag fick dig att känna som du gjorde, för kanske kan jag be om ursäkt för någonting som sårat dig. Du kontaktar redan mig med ditt riktiga namn. Jag vill inte hänga ut dig eller skriva till dig i ditt riktiga namn. Jag vill att du själv tar initiativ till det. När du känner dig redo. Framtill den dagen du ber om ursäkt kommer du fortsätta kissa mig i ryggen och jag kommer fortsätta låtsas som att det regnar. För jag behandlar dig som om jag inte visste att det var du och du behandlar mig som om det inte vore du.
Måste bara förtydliga för alla som har blivit förbannade, på vad man tror är ett reality-program, att detta är en tankeväckande reklamkampanj från norska organisationen för asylsökande i syfte att belysa den strikta asylpolitik som råder - trots FN:s rekommendationer.
Hade inte en stor del av oss, som just nu ser videon, haft ren och skär tur i livet hade jag, du, din mamma eller min bror kanske varit en av de som ställde upp i "So you think you can stay". Där skulle vi, inför fyra vita individer, få berätta hur vi kommer att torteras, våldtas och hemsökas ända in i andelivet om vi återvänder till vårt hemland.
Men! Vi har ju faktiskt hela 90 sekunder på oss att motivera varför vår plågoande är mer spännande än de där andra flyktingarnas. Initialt kommer de vita domarna antingen ge oss en biljett som vi kan gå vidare med - eller - riva den biljetten, med hela vårt liv som innehåll, mitt framför ögonen på oss. Därefter får förstås den vita befolkningen i det generösa landet, som släppt in oss i programmet, rösta på huruvida vår misär är mer underhållande än de andras.
Vithetsprivilegium i sitt tydligaste förtryck, tyranni och vidmakthållande - och detta sker ju idag, inlindat med fint omslagspapper och stora rosetter.
Den som är rädd för att binda sig lever ofta också i tron om att det alltid kan komma något bättre runt hörnet och då vill man vara tillgänglig. Då blir de relationer man har väldigt ytliga, för man vågar inte riktigt satsa. Man tror att gräset är grönare på andra sidan, och det hänger ihop med att man inte förmår känna sig säker på att man valt rätt.
För att vara på den säkra sidan skulle man helst se någon slags garanti på att man valt rätt. Helst skulle man också från partnerns sida vilja ha någon slags vattentät garanti för att hon eller han också tycker att valet är det rätta.
Vi skulle gärna söka på google efter de rätta kriterierna vad gäller en partner, så att man kunde känna sig 100 procent säker. Men sanningen är ju den att det inte finns några garantier. En parrelation är alltid en risktagning i den meningen att man aldrig kan veta – varken om sig själv eller den andra – att man vill vara tillsammans hela livet.
Ta kontakt med familj/vänner/bekanta och försäkra dig om att de har det bra om du misstänker någonting annat. Ställ hellre några frågor för mycket än några frågor för lite. Och tänk på att det enda som behövs för en människa i 9/10 fall är någon som lyssnar. Man vill inte ha rådgivning, inga visa ord, inga snyftande blickar - bara två aktiva öron och ett intresserat sinne. Vi alla vet att vi ändå slutar upp med att välja det man själv hade i tankarna start. Tillåt dem att prata ut! Tänk på att till och med rådgivning agerar avbrytande. Om någon vill ha rådgivning, ber de nästintill alltid om det. Gör de inte det är det ofta en tydlig indikation på att bara behövde prata ut.
Fråga den där personen sombär några matkassar för många om denne behöver hjälp - oberoende ålder/kön. Vi har själva varit med om tillfällen där vi tvingats bära minst 2 tunga påsar, känt hur det skaver i fingrarna och drömt om hur skönt det hade varit att bara slippa dem. Låt oss vara det där som får någon annan att "bara slippa dem". Skäms inte! Det värsta som kan hända är att personen i fråga uppskattar dig.
Le lite extra mot personen du får ögonkontakt med. Hur många gånger har inte någon lett mot oss och vi tänkt "wow, tänk om fler var såhär underbara". Och hur många gånger har vi inte kommit på oss själva hålla kvar leendet lite längre än nödvändigt? - trots att personen redan passerat.
Wow. Sitter helt speechless. Jag är allmänt rätt blödig av mig som person, men den här kortfilmen kändes verkligen. Jag önskar att alla människor hade allt de behövde. Det är verkligen inte någonting jag bara säger för att verka bättre än jag är, men den känslan är så stark. Jag önskar det från... magen? Att alla vaknade upp och kunde le. Må bra. Uppleva kärlek. Ha en familj. Känna sig hemma. Om jag bara hade lite mer pengar att skänka, lite mer uppmärksamhet att ge, lite mer värme att tilldela.
Varför känner man sig nästan ansvarig till varför de lever som de gör? Varför mår man dåligt över det man själv har? Vi ska inte känna så. Empati är bra, men ibland blir jag nästintill självdestruktiv i tankarna när jag ser att någon har det så mycket sämre. Jag är säker på att fler av er upplever detsamma. Det är fel. Väldigt fel.
Men just pengar. Pengar styr den här världen. Jag ser på bland annat vissa storbloggare, de ofantliga summorna de drar in. Somliga enbart för att skriva om frukostflingorna de nyligen käkat. Dessa tycks som bäst, självuttalat, skänka 2-3 hundralappar i månaden av de, bland annat, 6-siffriga lönerna de erhåller. Om ens det. I själva verket brukar jag försvara dessa med att säga att vissa av dem trots allt skänker. Men jag vet inte längre. Med de pengarna kan mycket mer göras. But who am I to say, really? Jag har bara det att utgå ifrån, vem vet vad de gör bakom slutna dörrar. Kanske ger de mer än vad man någonsin kunnat ana. Vi kan i alla fall hoppas.
Med eller utan pengar finns det många sätt att rensa gatorna på människor som lever fattigt. Pengarna fixar den materiella fattigdomen, medan vår värme fixar den emotionella.
Flickan du nyss kallade fet? - Hon överdoserar bantningspiller, svälter sig själv i dagar för att sedan hetsäta och köra ned fingrarna i halsen. Den där killen du gjorde narr av och kallar känslig för att han gråter? - Hans mor är döende. Den flicka du kallade ful? - Hon tillbringar timmar med att sminka sig, för att gömma sig bakom en mask som eventuellt kan få någon att tycka att hon är vacker. Pojken du fällde precis? - Han blir redan misshandlad hemma och skolan är hans enda fristad.
Till alla, men särskilt mina unga läsare, snälla - tänk på hur ni beter er mot de runt omkring er. Jag riktar mig främst mot er för att ni kan vara en faktor som kan styra om personen i fråga kommer bli socialt tillbakadragen i dennes framtid eller ej. Många av dessa unga personer som utesluts går in i den rollen de tilldelats och blir obekvämt bekväma i den; det blir det enda de vet om. Den här rollen tar de ofta med sig oavsett vart de socialiseras - även om det i själva verket inte överensstämmer med deras identitet.
Ni som exempelvis arbetar eller läser på universitet, visst har vi också personer i våra klasser eller arbetsplatser som påminner om de personer som var ensamma under tonårstiden vi hade - dessa har i många fall bildat den rollen sedan ung ålder. Ni som fortfarande läser på högstadiet: förstår ni hur mycket makt ni har? NI kan redan nu hindra att dessa personer blir ensamma i vår ålder, vi som gått ut skolan.
Om ni ser att någon är ensam på rasten - be han/hon följa med och sätta sig med ert kompisgäng. Om dina vänner blir irriterade på dig för att han/hon är "tråkig" eller annat ytligt, förklara för dem varför du gör det. Fråga dem hur det har känts för dem när ni i kompisgänget inte har varit närvarande i skolan, hur ensamma de har känt sig i just det ögonblicket. Förklara att det är sådär, om inte värre, den här "tråkiga" personen känner sig precis varje dag. För er är det en person extra bland många andra, för denne är ni många extra bland inga andra. Det är denne persons bästa skoldag, något denne glatt kommer berätta om där hemma.
Tänk på att aldrig kalla någon för ful, fet, äcklig eller annat nedvärderande. Säg det varken bakom ryggen på personen eller till denne. För helt ärligt, tänk själv: när du har fått 10 komplimanger men en negativ kommentar - är det inte den som fastnar; i flera dagar, veckor eller månader?
Vi människor är så lika rent emotionellt att det enda vi egentligen behöver göra är att tänka oss in i situationen. Vad hade vi velat att någon gjorde för att underlätta för oss? Jag vet att många av er, om inte alla, bevittnat någon ensam i dessa sociala platser, men ändock passerat personen i fråga - trots att ni kände smärta och empati inombords. Ni har förlamat de känslorna för att ni kanske skäms eller är rädda för att bli avvisade av den personen.
Men vad är det värsta som kan hända? Jag har fått tusentals "nej" av personer i liknande lägen, men jag renade mitt samvete i alla fall. Jag kunde sova med att veta att denne faktiskt trivs bättre i att vara med någon annan eller helt enkelt att vara själv. Det hindrade mig dock inte från att hälsa på dessa personer varje dag, eller att fråga vad denne har gjort under helgen och dylikt. Ibland säger somliga nej för att de är rädda att man gör det som "välgörenhet", inte genuint. Andra säger nej för att de är rädda att de kommer vara i vägen.
Either way - försök. Ni kommer inse att dessa personer har så mycket intressant bakom den negativa stämpeln de har fått. Ibland gör vi saker vi skäms över. Vi behandlar folk på ett sätt vi inte själva vill bli behandlade på. Men vet ni vad? Det är aldrig försent att korrigera sådana negativa handlingar. Det är aldrig försent att be om ursäkt för någon man sårat på det viset, någon man utsatt för en känsla av ensamhet. Det är heller aldrig försent att börja ändra på sig själv; behöver vi verkligen utesluta någon för att denne är "äcklig"? Behöver vi verkligen diskutera hur ful den där tjejen är, i vårt tjejgäng? Eller poängtera hur fet hon är och granska minsta lilla matbit hon stoppar i munnen? - Nej.
Jag vill inte vara en moralkärring eller predika, jag tror att jag skriver detta i fel blogg för det ni, min underbara läsare, har visat mig är raka motsatsen till mobbningstendenser. Ni känns alltför godhjärtade för det - men sedan har jag heller inte pratat med alla er som läser. Jag hoppas att du som kanske känner att du kan vara skyldig till att ha tillåtit någon känna sig ensam i sin arbetsplats, skolplats eller annat ställe där man socialiseras med andra, kan se det med andra ögon.
För vi vill inte att någon minnsoss som "de som gjorde mitt liv till ett helvete". Vi vill vara "de som underlättade min vardag". Vi vill vara skyddsfaktorerna i dessa personers liv. För ni vet, minnen är bland de få saker som nästintill aldrig raderas. Man kan glömma vad någon exakt gjorde eller sa, men man glömmer aldrig känslan personen skapade inom en när denne var närvarande.
Jag vet inte vad ni vill, men jag vill vara ett bra minne...
Vet ni? Idag ska vi skratta tills våra magmuskler spänns. Tills våra kinder stelnar och skapar en nästintill krampliknande känsla. Vi ska skratta tills skrattet förlorar sitt ljud. Tills enbart våra ryckande axlar indikerar på att vi inte håller oss om magen av smärta, utan bara åtnjuter varje sekund av vårt leende. För vi ska skratta tills skrattet blir sådär behagligt obehagligt.
Och ni vet när man skrattat så länge att salivet inte längre kan smörja in tänderna och tandköttet, så att läpparna fastnar lite för högt upp, lite för länge och får dig att se lite för läskig ut? Tills du måste låta tungan glida över tänderna så att du kan börja gapskratta igen - och ändå försöka se lite gullig ut. Om inte för dig, för motparten.
Jag vet inte, men någonstans känns det som att ju mer tiden går, desto mer lär jag mig att inte ta någon eller något förgivet i mitt liv. De som en gång andats i en nutid med mig, men numera befinner sig i mitt förflutna är där av en otroligt god anledning, kom jag på. Ju mer jag begrundar det, desto mer inser jag det. Jag ser vart felet var och klappar mig på axeln; kompromissa aldrig med dig själv. En gång är ett misstag, två gånger är ett val. Påminner mig om det. Igen. Och igen.
Alla som finns i mitt liv är sådana jag själv valt att ha kvar. Sådana som kunnat lyfta mig till skyarna och släppa mig utan att jag varit rädd för fallet. För jag vet att jag hade landat mjukt. I alla lägen. För ni vet, om inte man uppskattar det man redan har är livet rätt duktig på att lära en uppskatta det man hade. Som tur är har livet än så länge aldrig behövt påminna mig om vad jag hade - bara om vad jag har.
Benjamin Disraeli sa att ärliga människor är lätta att bedra. Å andra sidan
kan jag känna att oärliga människor är de lättaste att vända ryggen till.
Jag upplever religion som någonting privat, även i koranen omnämns det tydligt att en människas tro är mellan henne och Gud. Självklart väljer man själv hur man framlägger sin religion i förhållande till andra, men då är det viktigt att inse att folk -alltid- kommer att kritisera ditt sätt att hantera din tro på. I och med att jag sällan diskuterar min tro tenderar många att bli förvirrade kring vad jag egentligen är för någonting. Muslim? Agnostiker? Buddhist? Ateist?
Ni förstår, jag gillar inte det här med att sätta namn på allting. Vissa saker kan man bara inte placera under fack. Men visst, om vi måste placera min tro någonstans hade det gått under islam. Men av det jag märkt uppfattas en person som inte utåtriktat diskuterar sin religion som en icke-troende. Varför ska det vara så? Varför måste man skylta om vad man gör för sin tro eller vad man tror om sin gud, för att uppfattas som troende?
Men sure, vi kan vara öppna om hur min tro ser ut idag:
Jag fastar. Jag dricker inte.
Jag ber 5 ggr/dag.
Jag äter inte griskött.
Jag läser koranen regelbundet.
Jag engagerar mig i forskning om islam.
Jag har koranen i väskan, vart jag än går.
Jag besöker moskén minst en gång i månaden.
Jag donerar till mindre ställda på regelbunden basis. Jag vaknar till verser ur koranen och somnar till dem.
osv. osv.
Det är sådant jag inte pratar om. Sådant som bara mina närmaste och familjen vet om mig. Ja, jag tror på en högre makt - Gud? Tomten? Lilla sjöjungfrun? Återigen, det här med att sätta namn på allting faller inte mig i smaken. Jag har en djup tro, väldigt djup. Vad jag kallar det jag tror på är således inte av betydelse, enligt mig. Men nej, jag varken tror på Big Bang eller Eva & Adam - så vad gör det mig? En ateist? Muslim? Ni ser, de begränsade facken lämnar utrymme för övriga tankar att falla utanför.
Jag ber för att även om Gud i slutändan visar sig vara en påhittad produktion av människors svaghet, har jag i alla fall försökt och hoppats på att mina böner hjälper min mamma där hon är. För vissa är yoga ett sätt att meditera - för mig är det att be. Tror jag att mina böner tar mig till paradiset? Jag har ingen aning. Bryr jag mig? Inte ens lite. Jag gör det för att jag mår bra. Inte för att få ut någonting av det i slutet av mina andetag.
Koranen är min favoritbok och islam är mitt favoritområde att lära mig om. Jag håller inte mig mer uppdaterad om någonting mer än koranen. Men betyder det att jag tror på allt som skrivs? Att jag nickar åt allt jag läser? Nej. Jag har min egen livsfilosofi likt alla människor, för det kommer vi alltid ha - oberoende vad heliga böcker säger oss. I slutet av dagen kan vi som människor aldrig vara helt övertygade om allt. Och för er som satt er in i koranen på djupet vet ni att det är omöjligt att tolka suror på ett enda sätt och uppleva att det varje gång går hand i hand med dina egna tankar.
Det enda som skiljer oss åt är att somliga väljer att tysta ned den känslan av ifrågasättan medan andra fortsätter söka grunden till varför den känslan överhuvudtaget uppkom. Första kommandot i koranen är "Iqra" (läs). Hur botas frågor om inte med svar? Hur finner man svar om inte med kunskap? Istället för att av ren fruktan blunda för det jag ifrågasätter, försöker jag att finna eventuella svar på min fråga. Det sticker många i ögonen att man vågar ifrågasätta för att komma sin tro närmre. Det finns många som praktiserar sin religion utan att känna den. De utför sina plikter enbart på rutin - av fruktan. Sedan finns det människor som inte är praktiserande men känner sin religion. De som står närmast sin Gud är inte de som tror av fruktan utan av kärlek. Av övertygelse.
Så, varför besöker jag moskén? Jo, för att jag känner mig hemma där. Jag ser en godhet jag sällan skådat i människor. En trygghet jag aldrig upplevt under ett visst tak. Och koranen lyssnar jag dagligen på för att jag får inre ro. Det tar bort all stress jag haft under dagen. All oro jag burit på försvinner när jag läser verserna i takt med dem. Det går att förklara varför jag är en praktiserande muslim till sättet men har en agnostisk syn på många aspekter på många olika sätt. Men är de överhuvudtaget av betydelse att förklara? Inte för mig.
Jag är en sökande och ifrågasättande människa till naturen. Jag tror inte att det finns en bestående sanning i världen - dagens sanning har ständigt visat sig vara morgondagens osanning. Ingenting är bestående - men jag söker ändå. Om jag sätter mig i ett fack, framlägger jag indirekt att jag funnit min sanning. Och vad är meningen med att söka om man funnit sitt svar? Säger jag att jag är muslim, menar jag att det enbart är islam som stämmer - allting annat är en lögn, en omöjlighet. Säger jag att jag är ateist, menar jag att alla andra tron är omöjliga. Där har vi problemet - jag tror inte på att någonting i världen är omöjligt. I min livssyn är allt möjligt. Trots vår mänskliga ras framgång, vår storhet i jämförelse med andra arter, är vi ändå en ovetande skapelse.
Lika lite som jag motargumenterar en person som säger att Gud finns, motargumenterar jag en person som menar att Gud inte finns. För min livssyn säger mig att vi aldrig kan veta någonting. Aldrig kan tillförlita oss på vår begränsade hjärna. För den är begränsad. Det här är hur jag väljer att se på det. Vart jag har min övertygelse. Vad andra gör är således upp till dem. Det är av denna anledning jag önskar att vi människor kunde sluta nosa i varandras sätt att hantera sin tro på. Om Gud sannerligen är den som tar emot oss efter livet, är det han som kommer bedöma om sättet vi hanterade det på var rätt eller fel. Din eller min åsikt om varandras livssätt kommer inte vara avgörande alls vid det ögonblicket.
Jag har varit med om att ateister kallar mig för en naiv muslim och varit med om att muslimer indirekt kallar mig för en ateistisk syndare. Läs koranen och se hur tydligt det framgår att ingen har rätt att döma utom Gud han själv. Så vem är syndaren, den som tar sig an Guds roll eller den som sköter sin egen tro? Och trots hela det här inlägget är jag säker på att många av de som läst detta ändå kommer sluta upp med att fnysa och tänka antingen "ateist" eller "muslim".
Det känns faktiskt jobbigt för mig att överhuvudtaget skriva och publicera det här inlägget, för jag har länge varit privat med min religion. Känns nästan som att man blottar en stor del av sig. Religion är inte lätt att diskutera öppet då vi människor inte är öppna. Sålänge det är på det viset kommer religion heller aldrig kunna vara ett okontroversiellt ämne. Om ni vill kritisera det jag skrivit är det okej, men fina ni, respektera varandra i kommentarsfältet om ni vill skriva någonting. Inget krig á la "ateister vs. religiösa". Låt oss alla ha vår egen tro utan att vi petar på varandras sätt att leva.
Efter att ha levt i mörker i så lång tid kan bara en glimt av ljus göra dig yr. Konstiga tankar når ditt huvud och bäst för dig är att du tänker dem. Kallar ett specifikt öde efter dig medan du vägrar lyssna? Skrivs ett hemligt budskap framför dig medan du vägrar läsa? Kan det vara din sista bästa chans? Kommer du i sådana fall ta det eller sakta kräla mot graven med ett liv du aldrig levt i dina vener?
Jag ogillar när människor tror sig "veta" vad andras problem grundar sig i. Hur de ter sig i personens liv och framförallt - hur de upplevs. Det är frustrerande. Vi vet ingenting. Vi måste ständigt ha i åtanke att undvika att söka sanningen i sådana lägen, med det menar jag att vi ska inse att vi absolut -inget- vet om vad den andra personen genomgår för bekymmer. Jag var nämligen just ute på en promenad och gick bakom två vänner som hade ett samtal. Jag såg hur desperat ena tjejen försökte prata ut om sitt problem, medan den andra tjejen (vännen) -av god vilja- istället tog över samtalet genom att "förklara" hennes situation åt henne. Men ni vet, man känner sig själv bäst. Man behöver aldrig få sin situation förklarad i ett läge som sådant. Hade hon behövt den förklarad hade hon varit den tysta, inte den som försökte prata ut.
Om en vän kommer till oss för att prata ut, bör vi undvika att bekräfta en sanning eller "diagnos" hos personen i fråga. Ge de utrymme att själva nagla fast sanningen - med deras ord. Aldrig våra. Har ni inte varit med om det själva? Hur frustrerande det är när personen ifråga försöker bekräfta ditt problem med sina egna ord? I synnerhet då ni vet att de senare inte tror på det du menar är den egentliga sanningen. Det vi, som lyssnande vänner, kan göra i sådana lägen är att istället se efter mönster i personens bekymmer, dvs. vad är återkommande, vilka är återkommande och när dennes problem inte finns - vart ser du undantaget? Nu låter det så sjukt psykologiskt, men jag lovar, testa det. Ni kommer få helt andra svar och underlätta det något otroligt för vännen som behöver prata ut.
Jag har tidigare nämnt att jag anser att man börförsöka undvika att alls prata när någon behöver prata ut. I sådana lägen behöver personen mest bara göra just det. Det man ska bidra med är ett intresse och två aktiva öron, absolut ingen aktiv mun - om inte denne själv ber om exempelvis råd. Jag är själv som sådan. När jag vill ha råd -ber- jag om det. Gör jag inte det, behöver jag bara någon som lyssnar. För ni vet, i slutändan spelar de där råden sällan någon roll. Man gör ändå det man hade i bakhuvudet. Tänker ändå i samma banor. När man ska komma med råd och visa ord mitt i personens samtal, riskerar man att gå miste om viktig information från personen. Något denne kanske verkligen behövde få ur sig.
En grej jag använder och gillar är hypotetiska frågor. Jag brukar ställa mig själv de när jag pratar ut i mitt eget huvud, haha. "Om min mamma levde, vad hade hon tyckt om denna handling?", "Om jag hade en dotter, hur hade hon sett på det här?", "Vad är det värsta som kan hända om jag bryter den energikrävande kontakten med denna person?" osv. Testa det på er själva när ni hamnar i svåra lägen. Samtidigt kan ni använda er av de frågorna lite överallt. Man mår bra av att få en sådan fråga som vän, om inte annat så är det nyttigt att få dem. De arbetar på egen hand och ger oss möjlight att själva utforska svaren. Återigen - vi behöver inte bekräfta en sanning åt personen, utan de får göra det själva. De ger helt nya infallsvinklar på vad problemet egentligen är.
Vi människor måste sluta gå förbi livet och mänskligheten. Testa att stå kvar denna gång. Sluta blicka framåt mot enbart dina drömmar, se dig omkring. Hela vägen till dina drömmar har du skuttat över behövande människor på marken. Hjälp andra att vidga möjligheterna att även kunna nå deras. För jag lovar att somliga har drömmar som du kan ordna med ett fingerknäpp. De är inte dummare än oss, de har bara färre valmöjligheter än oss. För ni vet, det enda rätta tillfället att se ned på en människa är vid tillfällen då man böjer sig ned för att ge denne stöd till att resa sig uppåt. Gör en skillnad. Människor i din omgivning kan ligga ned i dolda smärtor utan att du egentligen vet. Ibland är det bättre att fråga hur någon annan mår än att prata om hur man själv mår.
Och jag förstår hela processen egentligen, det är nämligen så vi människor fungerar. För många är ignorance bliss. Ni förstår, det är lättare att inte veta. För vet man inget, ansvarar man för inget och ansvarar man för inget, känner man inget. Det är där det läskiga börjar, när likgiltigheten gör sig bekväm. Ju fler orättvisor och fel vi ser runtomkring oss, desto större klyfta skapar vi mellan oss och de berörda. Vi isolerar oss i det egna. Stackars, men vi har ju våra egna problem, inte sant? Så vi ser ned på de där de ligger, rycker på axlarna och tänker att vi ändå inte kan göra någonting åt det. I bästa fall skänker vi en medömkande tanke och klappar oss på axeln för att vi känt oss mänskliga vid den nanosekunden av empati. Hur hjälper din goda tanke den berörde i dennes livssituation? Förståeligt, kan vissa tycka. Jag menar, det där med att engagera sig kräver uppoffringar, det gör inte ignorans.
På riktigt nu, tänk efter, är det inte så att ju fler problem i sitt slag vi sett, desto mindre har vi brytt oss med tiden? När vi ser en uteliggare tycker vi synd om denne, i många fall hjälper vi då med några kronor. Oftast för att själva få en dos av "må-bra", inte alls för att de ska få det. Men se här, ju fler uteliggare vi ser, desto mer avskärmade tycks vi bli. Det är inte längre synd om dem. Vi börjar se alla dessa hemlösa som ett. Alla har plötsligt exakt samma livshistoria, exakt samma framtid, exakt samma möjligheter (eller brist på sådana). Vi har sedan barnsben blivit inlärda att man ska acceptera samhällets förändringar och anpassa oss därefter.
Let me break it to you, det ska man inte i lägen då det handlar om andras livsförhållanden. Ju fler tsunamis, jordbävningar, krig och demonstrationer som slutar i blod som går till spillo - desto mer avskärmas vi. Folk, som inte ens vistades i Thailand, är ännu ärrade av tsunamin. Men med handen på hjärtat - hur många brydde sig lika mycket över de tsunamidrabbade i Japan? Sms:ade någon in pengar? Eller höll sig ständigt uppdaterade om hur det såg ut dag för dag? Fälldes några tårar? Nu kan du föreställa dig hur reaktionerna inför nästa tsunami kan te sig. Vi börjar bli immuna, inte sant?
Det hela är så ologiskt logiskt. Vi borde egentligen inse allvaret, men någonting får oss att tänka att det löser sig. Jag menar, det är ju så långt bort. Synd om dem, tur för oss, va? Ni förstår, det är dessa tankar som säkerställer det hela för mig; vi är inte mer än ett par egocentriska varelser i en illusion av en värld där vi är solidariska flockdjur. Att döma utifrån verkligheten anses man ha gjort en fantastisk deal då man tecknat ett avtal hos Telenor om 500:-/månad för fria samtal inom samma nät. Men att skänka 10:-/sms för behövande i drabbade länder, det är dyrt det! För vad gör 40:- oss egentligen? Det är bara summan av ännu en cappuccino som ändå smakar bränt. Istället kan jag lägga ut de pengarna på att köpa ett exemplar av Situation Stockholm (vinsten går till hemlösa), få en gynnsam läsning och hjälpa de hemlösa i samma veva.
Här får ni några simpla tips, som varken kräver särskilt mycket tid, energi eller pengar:
♦ Planera upp dagar där duoch dina vänner bestämmer er för att ägna hela den dagen åt att hjälpa andra. Exempelvis: styr upp en träff på söndagar då ni alla är lediga, ha som uppdrag att alla ska hitta någonting de inte behöver i hemmet och samla ihop det. En annan dag kan ni ha som uppdrag att alla gör i ordning mackor med ost/smör (30 brödskivor för 12:-, smör för 10:-). Åk därefter in till stan och hjälp på de platser ni kan hjälpa, med de resurser ni har. Jag kan gå så långt att jag garanterar att ni kommer ha det svinkul både i varandras och de behövandes sällskap.
♦ Lämna mat, kläder eller pengar till en uteliggare du ser eller ännu bättre - gå till hembärgen och hjälp till under denna dag. Vi har tillgång till mat när vi än vill. Den där mackan du ger uteliggaren kan vara huvudmåltiden för veckan, inte dagen.
♦ Se inte ned på missbrukare som lever ute på gatan. Människor som inte luktar Armani, utan alkohol har en historia de med. De vettigaste diskussionerna jag haft i mitt liv har varit med dessa människor. Skratta inte åt de när de pratar med er, ta er tiden att lyssna på dem. Det faktum att de är alkoholpåverkade ska inte ses som en enkelbiljett till att ignorera en människa och tro att du gör gott i det. Det gör du inte - varken för dig eller någon annan. De är människor med liv, precis som vi. Människor med en uppväxt, minnen, upplevelser, familjer och orsaksgrunder. Det där kan vara någons förälder, någons barn, någons syskon. Du hade inte ignorerat en människa som var klädd som presidenten, varför ska du då ignorera någon som är klädd som en uteliggare? Självklart förutsatt att de inte är i ett hotfullt sinnestillstånd.
♦ Istället för att slänga gamla kläder, böcker, mat eller annat som tidigare varit av värde för dig, ta dig tiden att överlämna det till en frivillig organisation för behövande eller lämna det till uteliggare/behövande du själv ser. Det som är skräp för dig idag, kan vara guld för någon annan.
♦ Ser ni en musiker spela någonstans i ett hörn i hopp om lite pengar, uppmuntra detta genom att visa extra intresse för dennes talang och skänk en summa! Tala om för han/hon hur duktiga de är. Ibland räcker varma ord som mat för själen. Inte för enbart dagen, kanske så länge som hela livet.
De nedanstående tre tipsen är sådana som ni kan göra skillnad med i den enkla vardagen:
♦ Ta kontakt med familj/vänner/bekanta och försäkra dig om att de har det bra om du misstänker någonting annat. Ställ hellre några frågor för mycket än några frågor för lite. Och tänk på att det enda som behövs för en människa i 9/10, är någon som lyssnar. Man vill inte ha rådgivning, inga visa ord, inga snyftande blickar, bara två aktiva öron och ett intresserat sinne. I slutändan väljer man ändå det man själv hade i huvudet från början. Tillåt de att prata ut! Till och med rådgivning agerar avbrytande. Om någon vill ha rådgivning, ber de nästintill alltid om det. Gör de inte det, vet du att de bara behövde prata ut.
♦ Fråga den där personen sombär några matkassar för många om denne behöver hjälp - oberoende ålder/kön. Vi har själva varit med om tillfällen där vi tvingats bära minst 4 tunga påsar och drömt om hur skönt det hade varit att bara slippa dem. Låt oss vara det där för någon annan; det där som gör att h*n slipper. Skäms inte! Det värsta som kan hända är att personen i fråga uppskattar dig.
♦ Le lite extra mot personen du får ögonkontakt med. Hur många gånger har inte någon lett mot oss och vi tänkt "wow, tänk om fler var såhär underbara". Eller hur vi råkat hålla kvar leendet lite längre än vi trodde, trots att man redan gått förbi personen.
