Eld slocknar,
när
den inte längre hålls kär,
och andetagen
ja, de tär
Du släcker,
tänder och släcker igen
blundar för de ständiga krigen 
Ännu ett kliv,
du försöker åter väcka liv
en vilja utan driv
Men,
hon har fått nog
blev kallt där hon stog
viljan den dog
Du kan ej,
okej,
hon tog ditt indirekta nej
tänkte på sig,
lämnade dig
Förstå,
som du enkelt lät henne gå
så,
lämnas du nu med ett sista hejdå
Och åter,
du tänder
tydliga ränder
men ingen kärlek slår nu i bränder
ensam kvar
med tomma händer
Du inser,
ber,
vill ha lite mer
ser,
att du inget ger
men där står hon

- och ler

Du ber nedbrutet om svar. Vill veta vad du har gjort för fel. Varför jag beter mig som jag gör. Varför jag ser på ditt liv med kisande ögon. Jag ger utstötta svar. Förklarar att du inte har gjort någonting fel. Att jag är felet i vad du kallar liv. Jag har alltid varit felet. Du förstår, jag är inte den som smeker dig över pannan i din dödsbädd och förklarar att allt kommer ordna sig. För det kommer det inte. Det här är bara början till ett alternativ för dig; lära dig att älska kryddan av gift. En eftersmak utav bara ruin. För jag kommer aldrig vara ditt sjungande paradis utan att dessförinnan ha varit ditt tigande helvete. Det vet du.

Du önskar en färgrann och ståtlig ros att kunna visa upp i fönstret av Paris äldsta byggnad. Jag ser hur du längtar efter besökarnas avundsjuka sinnen. Du vill se de åstunda den vackra ros du alstrat. Beklagar att jag drar ut din inbillade ros ur rötterna, men jag är inte mer än maskrosen som vuxit igenom asfalten i din bakgård. De trampade på mig. Drog ut mig. Hystade jord över mig. Och även om jag fortsatte blomstra, förblev jag blomman ingen önskat växa kvar. Så, vill du fortfarande visa upp mig?

Du förstår, jag och du är inte lika. Vi är egentligen inte ens olika. Vi är bara liknöjda – på varsitt håll. För jag tror inte på kärlek utom kärleken för en själv. Jag tror än mindre på det du benämner ”lycka” eller din vilja om ett ”förevigt”. Förevigt dog innan det alls levde. Du måste förstå, jag tror lika lite på dina drömmar, som du tror på min verklighet. Och nej, jag behöver ingen bearbetning av mina inre konflikter. Beskriv därför inte hur himlen kan se ut bortom molnen. Inte heller hur mitt ljus kan skina bortom mitt mörker. Dina ansträngningar till helande ord är lika fåfänga för mig, som mitt leende är för dig.

Du väljer att istället kalla mig pessimistisk. Men hjärtat, när ska du förstå? Det är inte pessimism. Det är realism. Jag tror inte på regnbågar och evig lycka. Jag tror på ögonblick. Övergång. Fortsättning. Du vet, sådant som inte kräver ältande psykologer eller rosa piller. Så, nej, jag förbluffas inte av Dr.Phil, Oprah är inte min idol och jag drömmer inte om mig själv iförd en vacker, vit brudklänning. Vakna upp ur din paralyserade blackout; vårt första andetag var bara en introduktion för vårt sista.

Och vet du vad? Jag kommer inte le oftare av att bearbeta mitt förflutna. Jag ler inte mot dig för att du inte ger mig någonting att le åt. Mitt förflutna är det mest gudomliga Satan har skapat av mig. Och du ska veta att tiden då jag accepterade det faktum att enbart döden skiljer oss åt, var tiden då pessimisten i mig tog sitt liv. Du vet, det är i motbacken det går uppåt. 

Dagligen stirrar jag mitt förflutna blint i backspegeln, så tala om för mig - vad är det jag behöver lyfta upp till mitt medvetna? Ser du inte att det förflutna inte sitter i bilen bakom mig, utan behändigt i baksätet? Det spelar alltså ingen roll hur, vart eller när jag svänger. Jag är skuggad - oavsett motiv. Du blundar nämligen för det självklara; mänskligheten skulle aldrig utsättas för någonting som vi av naturen inte är i stånd att bära. De motgångar du tror har varit mina värsta, har därför aldrig ens kommit.

Min förträngning är såldes lika materiell som din bearbetning. Trots det förklarar du med självsäkerhet att mina demoner kommer bubbla över ytan och förgöra mig när jag som minst anar det.  Det du ännu inte kommit till insikt om är att allt redan dansar på ytan. Ytan där vi själva valt att bada. Du förstår, det är vi som skulpterar valmöjligheter av det. Vi kan simma förbi demonerna, under dem eller till och med över dem. Sedan kan vi göra vad du förespråkar: att sluta simma och tillåta oss drunkna med fingeravtryck från det förflutna runt strupen. Och där, min kära, har du skillnaden mellan en realist och en pessimist. En realist skildrar sin verklighet, medan en pessimist skildrar sina fantasier.

Jag minns den där veckan. Veckan då jag steg in i ännu ett iskallt och blekt sjukhusrum de placerat dig likt en döing i. Jag begrep det aldrig. Du skulle ju leva, varför behandlades du på det viset? Jag gjorde som jag alltid gjort; hemlighöll att jag var på besök. Det var egentligen mest det där chockade leendet jag skapade ett beroende av. Jag visste bara inte att jag redan hade sett ditt sista leende. Denna gång var du överhuvudtaget inte intresserad av att jag stod där inför dig. Väggen var ditt nya barn och dina ögon var enbart riktade mot henne. Jag var, just då, inte mer fascinerande än den föråldrade inredningen i rummet du avskydde. Hur mycket jag än försökte ta kontakt med dig, dansade dina ögonfransar inte längre mot min riktning. Du och väggen inför dig hade kommit att skapa ett band jag inte fick ta del av.

Jag satte mig jämte dig och vilade min panna över din skakande hand. De händer du tidigare dagligen fick komplimanger för såg nu blåslagna och undernärda ut. Jag kramade åt din hand i syfte att få dig att smärtas, för kanske skulle jag då se dig känna. Reagera. Jag klämde åt ännu hårdare. Jag ville se dig skrika i smärta pga. någonting -jag- gjort. Jag började uppleva mig själv som en svartsjuk flickvän, vars partner funnit en ny älskarinna. Jag fick ingen reaktion, väggen var din nyfunna kärlek och jag var inte mer än ett förtorkat minne. Egentligen var du redan död den dagen. För vet du? Hade man kunnat dödsförklara en själ, hade din förklarats död vid den tidpunkten, mamma. Den hade redan lämnat din kropp åt sitt öde. Du andades bara på kommando av dina kvarlevor.

Jag minns hur arg jag blev över att jag inte längre betydde någonting. För det var så det kändes. Jag hade åkt några dagar innan min stora juridiktenta, enbart för att överraska dig. Du kunde inte ens låtsas vara överraskad. Jag visste varför, men jag ville inte acceptera det. Du vet, det är lättare att vara arg på någon man vet ska lämna en, än att förstå varför denne ska göra det. Förståelse är vägen till acceptans och acceptans var inte någontingt jag åstundade. Att lämna mig var således inte ett alternativ jag tilldelade dig.

Hur kunde jag inte se att du var påväg att skapa det alternativet ändå? Du skrek i smärta. Ditt ansikte hade, med tiden i sjukhuset, förvandlats till någonting jag inte längre var bekant med. Din tidigare så omtalade värme var kyligare än någonsin. Din alltid så observanta blick var numera ett ekande tomrum. Stel av alla morfinfyllda sprutor du skrek i bedrövelse efter. Du tillät de skapa en narkoman av dig. Göra ett beroende attraktivt. De fick dig att paralyseras för att slippa handskas med dina problem. Dränkte allt vad symptom kunde heta, för de visste vad deras misstag hade lett till. Det var nämligen lättare att erbjuda dig en enkelbiljett till andra sidan. För du vet, de hade redan slängt bort hoppet om dig, när vi hade det fastspänt likt en boja runt våra fotleder. Än idag undrar jag om du visste det eller om du, så godtroget som alltid, antog att de gav dig sprutorna i syfte att lindra din plåga. De ville döva sitt misstag med de sprutorna. Inte din smärta, mamma.

Ingen av läkarna berättade att du var döende. Jag ringde dagligen och krävde information som fanns, men inte gjorde sig synlig. Krävde en begriplig förklaring på ditt obegripliga tillstånd. Igår var du instabil, idag var du bättre, imorgon var du återigen svag. Informationen höll inte måttet. De undanhöll någonting från just mig. De uppmärksammade att de övriga i familjen blev lika paralyserade som du efter att ha vistats vid din sida dagarna ut. De utmattades och tappade snart fästet om vad som var rätt eller fel. Missade signaler en utomstående kunde detektera. Detta var en dröm för läkarna och deras förnekade tjänstefel. Jag var i en annan stad och såg inte misären de bäddade ned er bekvämt i. Jag var nämligen inte åtkomlig för manipulation. Jag var inte önskad där och det upplevde jag i samband med varje krav jag ställde. Efter varje lag jag lade fram om dina rättigheter och efter varje behandling jag krävde därefter.

Läkaren kom in i rummet. Tittade raskt omkring sig, ställde sig framför dig och frågade med en kallsinnig och monoton röst: "Det var inget du behövde? - Nepp, men då går jag vidare. Ha det fint". Bägaren hade officiellt runnit över för mig och skapade en tsunamiliknande översvämning i rummet. Jag ställde mig upp och förtydligade att han inte skulle lämna rummet förrän han förklarat läget -precis- som det var, varpå han svarar att han har andra patienter han måste närvara hos. Tänka sig att jag sket fullständigt i andra människors hälsa just då. Jag svarade: "även om det så vore cancerpatienter, kunde det inte betyda mindre för mig. Min mamma är den enda prioriteten, främst för det faktum att cancerpatienterna fick sitt dödliga tillstånd, medan min mamma tilldelades sitt av er. Ni placerade henne i ett rum med en kvinna som bar på över 200 infektioner, trots de immunförsvarsnedbrytande mediciner ni medvetet gav henne. Medicinerna som skulle få hennes kropp att acceptera de nya, främmande lungorna men som dödade allt vad immun hette. Och det var bara ett av alla fel ni gjorde. Vore det inte för er hade min mamma haft ett värdigt liv, inte livet av en laboratorieråtta vars syfte är att utsättas för diverse experiment".

Likt den lågbegåvade idiot han är, höjde han rösten i sjukhusrummet och förlorade allt grepp om vad professionalitet var, varpå pappa kastar ut honom ur rummet och förklarar att man inte skriker på barnen till den sjuka patienten inför denne själv. I synnerhet i ett läge som denna där du var paralyserad och inte förmådde vara den moder du önskade dig vara. Svorord som aldrig gjort sig bekväma i mina läppar, kände sig mer hemma än någonsin. Det var alla läkares fel, men han råkade vara den åtkomliga och i all ärlighet var det hans likgiltighet som skapade uppror inom mig. Hur kunde detta inte meddelas för mig tidigare? Han förklarade att han hade viktigare patienter att disponera tiden på. Det var då min bror slog näven genom väggen, precis vid hans ansikte. Tre brutna knogar och en uttrycklig rädsla jag suktat efter att se i något av dessa känslolösa ansikten. Men för första gången fick jag veta att du skulle lämna mig. Du var döende och du hade, enligt honom, 1 månad kvar på dig att leva.

Jag minns hur jag efter denna information stirrade ut ur fönstret, minst lika ointresserad av dig som du var av mig. Jag fantiserade om din själ och om vad den möjligen kunde ha flytt till. Din kropp var inte längre av värde för mig i ditt tillsynes levande tillstånd. Den var inte mer än en fåfänglig gåva från någonting andra benämnde Gud. Min Gud lånade inte ut någonting. Han gav det och förlitade sig på att du skulle behandla det med försiktighet. Du förstår, jag rörde dig inte, för jag hade ingenting att röra. Du hade kommit att bli en del av inredningen för mig med. Min mamma var inte där. Det var bara någon som hade reserverat kroppen hon lånat. För i min värld hade du redan svikit mig, jag tog bara ut min smärta över dig. Tog ut den i vad jag trodde var en månad för tidigt. Jag kramade dig inte hejdå när jag lämnade sjukhuset den dagen. För vet du? Det kändes som att min själ hade promenerat iväg med din just då. Jag var inte mer än kött och ben till ännu en förlorad skapelse. Vi båda dog inombords den dagen. Levande döda.

Samma natt hade jag satt mig i hörnet av mitt rum med benen uppdragna under hakan och huvudet nedgrävt i tomrummet emellan. Jag fick en obehaglig känsla, för trots att du skulle dö en månad framöver, kändes någonting väldigt fel med även den informationen. Jag grät utan uppehåll, på ett innerligt sätt jag aldrig gråtit ut på. Det kändes som att jag grät ut vartenda fungerande organ jag hade. Klockan var 04.50 och jag krävde att pappa skulle ta bilen och åka ut till dig. Varför, visste jag inte då. Allt jag visste var att någonting var väldigt fel och att jag inte kunde vara den som gjorde det rätt. Han gjorde motstånd och förklarade att det är normalt att känna så, att det bara är oro. Men det var aldrig oro. Det var instinkt.

Runt 09-tiden var det en inre drift, någonting reflexartat jag inte kunde kontrollera, som lyfte telefonen och beställde en omedelbar taxi till sjukhuset. I Stockholm väljer jag bara bussar eller tåg, ändock var det taxin denna okontrollerade reflex fick mig att ringa efter. Det var som att den visste någonting jag ännu inte hade kännedom i. Väl i taxin började jag gråta, återigen okontrollerat, varpå taxichauffören poängterar att han ska försöka öka hastigheten så att jag kan ta mig till akuten. Jag förklarade att det inte var fel på mig, utan att min mamma hade dött. Han beklagade någonting som ännu inte inträffat. Någonting jag själv inte förstod att jag vid stunden så otvivelaktigt sa. Som om hennes själ och min själ hade bosatt sig inom mig och förklarade läget - en gång för alla. Jag lovade att föralltid spara kvittot till taxiresan.

Min äldsta bror stod utanför sjukhuset och pratade i telefon medan han gick fram och tillbaka. Hans kroppsspråk borde ha ingivit mig tryggheten av att hon inte hade gått bort men den reflexartade delen inom mig valde att inte gå till hennes sjukhussal, utan springa. Jag sprang hysteriskt medan omgivningen granskade mig som om jag vore en mentalsjuk. Så fort jag steg in i din avdelning sköljdes jag av en stor våg av mörker. I all ärlighet kändes det som att det, vid den tidpunkten, var Satan som skulle ta emot mig när jag föll. Jag hörde min pappa gråta och såg hur han stod med ryggen vänd mot rummet och ansiktet riktat ut mot fönstret. Han grät på ett sätt jag aldrig tidigare hört eller sett. Det lät mörbultat och ömt.

Då såg jag dig. Du bara låg där, som på film. Livlös. Jag föll ned på golvet och kände hur hela mitt liv tvärbromsade i en hastig E4. Domedagen var inte 2012, det var den 21a mars, 2010. Vad ingen av oss egentligen visste var att golvet skulle komma att bli den destruktiva vännen du, vid liv, alltid varnade mig för. De var tvungna att ta ut mig ur rummet. Jag hade tydligen syrebrist och behövde luft. Var det så det kändes för dig under så många år? Jag föraktade syre, för den föraktade dig. Du förstår, din fiende var aldrig min vän, så jag gjorde motstånd; fysisk, psykisk och mental sådan. Dina läppar var blå och din kropp svullen. Och trots att du såg ut att sova ut din sista dvala, var du vackrare än jag någonsin sett dig under de senaste månaderna. Så fridfull hade jag inte sett dig på länge. Sist du sov på det viset, var du inte på sjukhuset, du var på min och din säng, sovandes i min famn. Och just då sa jag till din själ i rummet: det är okej. Det är okej att du lämnade mig, för du behövde den sömnen.

Din kropp blev allt kallare och för varje fallande grad, grät jag allt mer hysteriskt. Det var som att reaktionen av din död blev mer obestridlig ju kallare du blev. Jag krävde varma filtar, trots att sjuksköterskorna förklarade att det inte skulle göra dig varmare. Jag vägrade lyssna. Jag stoppade om dig och värnade om minsta lilla värme jag kunde rädda, tills jag själv insåg att det inte hjälpte. Jag kom till insikt om att det var sista gången jag skulle få känna på dig, så jag placerade försiktigt fingret på dina blåslagna läppar. Lät mitt finger följa konturerna. Klämde åt dina mjuka överarmar som jag älskade att göra. Smekte dig över ögonlocken och kände för sista gången hur dina naglar var formade. Hur långa dina ögonfransar var och hur tovigt ditt hår alltid blev vid nacken. Jag kände på dina vackra nyckelben och på dina gosiga lår. De lår du tidigare tyckte var för tjocka, var nu magra. Jag vilade mitt huvud på din bröstkorg för sista gången och grät ut det sista hoppet jag hade om att allt bara skulle vara en dröm. Jag upptäckte tystnaden i din bröstkorg och insåg att jag denna gång inte kunde viska: "jag hör ditt hjärta slå" och höra dig fråga: "slår det fort?". Problemet var inte längre att det slog snabbt, det var att det inte alls slog, mamma. Istället började jag nynna vår låt åt dig. Jag ska måla hela världen, lilla mamma. Full av solsken varje dag. Att det regnar och är grått det gör detsamma, du ska solsken i ditt fönster ändå ha. Jag kan inte längre lova solsken i ditt fönster, men varje dag ber jag att någon målar hela din nyfunna värld åt dig, lilla mamma. Och jag hoppas att det är starkare färger än någonsin.

Allt jag ville göra var att lägga mig i sängen bredvid dig. Känna att allt var precis som för några månader sedan bara. Du och jag i vår säng. Skrattandes och kramandes. För gudarna vet att jag var villig att gå vart ditt finger än pekade. Innebar det att promenera mot döden, hade jag burit dig och sprungit mot ljuset i slutet av tunneln. In i en annan värld, där du och jag fick vara själva. I en värld där du inte behövde kvävas av att dina lungor strejkar mot syre. Där du kunde lukta på blommor och le mot livets skapelser, precis som den livsälskande och uppskattande ängel du alltid varit. Där vi kunde sitta på en gräsäng med picknick och beundra fåglarna tillsammans med alla andra skapelser. Du vet, som vi alltid gjorde när du var vid liv. Du var nämligen den enda som delade det intresset med mig. Men just då kändes det som att det enda som hade en puls var mina tårar. Mina organ hade upphört parallellt med dina. Enda skillnaden var att mina upphörde temporärt medan dina gjorde det permanent. Du förstår, denna saga slutade aldrig i att de levde lyckliga i alla sina dagar. Den bara slutade.


2010, 21/3, kl. 09.37 kom du att bli den första som någonsin lyckats krossa mitt hjärta. Jag fick inte ens den månaden på mig att förklara hur mycket du skulle komma att förändra mitt liv. Istället missade jag din död med 5 minuter. Min bror förklarade att du hade kunnat hålla ut lite till, men att han såg att du gav upp ditt liv för att inte göra det inför mig. Det lät väldigt mycket som du, mamma. Allah yer7am ro7ech el nadif, ya omi.

Du brukade se på mig som om en annan planet burit mig inom sig i 9 månader. Undrade varför jag såg på livet med ögon som inte tillhörde dina. Kände existensen med händer som inte tillhörde era. Jag minns gryningen då jag slutade bry mig om att du låg och analyserade mig medan jag kröp in i skalet av min avvikelse. Det du såg på som min kropp. Du hade fel. Min avvikelse har aldrig varit en angripare på ytan. Min avvikelse sov på andra sidan av hud, kött och muskulatur. Den vilade i ljudet av mina hjärtslag och bosatte sig i tystnaden av min själ. För jag tillhörde tydligen inte denna värld. Och vet du? - Det gjorde mig sällan någonting, för ni tillhörde aldrig min.

Att jag begravde spindeln jag råkade trampa på när vi lekte som barn, mindes du till döden. För du återberättade gärna i sällskap hur jag fällde tårar och höll ett tal för ’en motbjudande insekt’. Jag lät de hålla med dig om att jag var konstig. Hånade mig medan jag stilla log. Och vet du? - Det gjorde mig till och med ingenting att du tvingade mig repetera att jag var konstig. Visserligen yttrade mina läppar orden: ”jag är konstig”, men mina tankar andades ”det är ni som är likadana”. Varje gång.

För du visste att ekot av ert hån aldrig sällskapade mig om nätterna och kanske var det det som fick dig att avsky mig. Det faktum att jag älskade vad du saknade - mitt organiserade kaos. Och visst åkte du på oreflekterade äventyr till Afrikas savanner, brottades med krokodiler i Nya Zeeland och hoppade ut ur flygplan i Frankrike, men du visste vad jag visste – du var vid liv, medan jag var levande. Jag behövde nämligen inte tusenkronorssedlar för att andas livet. Inte heller behövde jag färgstarka klänningar eller sagolika kvällsupplevelser. Och medan du ringde mig och skyltade med hur du fick din kropp masserad, fick jag min själ masserad. För det enda jag behövde fanns inom mig. Ett vaksamt sinne och en levande ande. Och vet du? - De var helt kostnadsfria.

Och det är egentligen beklagligt att dagen då din beprövade kropp tog sitt sista andetag, var dagen du insåg att du haft en själ som aldrig tog sitt första. Som levande erkände du aldrig din själ och som död erkände du aldrig din kropp. För jag trodde på självandring i livet, inte efter döden. Vad du trodde på vet nog varken du eller jag.

Jag antar att mitt problem är det faktum att jag låter mina sinnen domna under silhuetten av sönderrivna killar. Sådana som förlorat all tro på kärlek, om ens haft någon från start. Jag vill andas förorenad luft i det mörka hörnet av deras kvinnosyn. Bönhöra deras förlamande ord om vad de anser att kvinnor är. Vad kvinnor är kapabla till, eller bättre uttryckt - inte kapabla till.

Kvinnor är bara till för en sak.
De är ett gäng billiga hyenor.
En armé av inkompetenta slynor.
Lättköpta jagcentrerade handelsvaror.
– och alla är ni likadana.

Och utan att någonsin ha erkänt det, gör jag det nu. Jag åtnjöt vartenda nedvärderande ord han sa om tjejer. - Hans bild av dem. Jag gick till och med igång på hur han redan från start bestämde sig för att trampa ned mig i ordet ”likadana”. - Hans bild av mig.

Allt jag uppfattade var en provokativ utmaning. En förolämpning författad av honom, levererad i ett nedfläckat brev till mig. Dessvärre var han inte underkunnig om att jag levde på utmaningar. Jag signerade de andetag och hjärtrytm. Och visst höll en del av mig med honom, men en annan skulle bevisa honom fel. Jag hade för avsikt att vara den där tjejen. Ni vet, hon som dyker upp i mitten av filmen för att förändra hela hans tillvaro? Ett ögonblick för tidigt, två ögonblick för sent. Hon som åskådliggör en stråle av paradiset, i en massa av helvetet.

Om nätterna låg jag uppe och utformade ett splitternytt hjärta han kunde ömsa sitt gamla för. Denna gång var det ett hjärta utan rispor eller befläckningar. De enda risporna och befläckningarna han fick ha var de jag skulle komma att ge honom. För jag har aldrig efterlängtat alltför erfarna hjärtan. De var alldeles för beprövade för min smak. Med en rostig dolk skulle jag rista in mina egna skråmor i hans hjärta. Min ångest i hans tankar. Min nervositet i hans händer. Jag skulle om så krävdes, göra hans själ trasig med mina lika trasiga händer.

Kanske har jag svårt för att komma till en plats där någon annans namn står inristad likt en hemsökande skugga bakom min. Men jag antar att det var det jag älskade med honom; han var trasig från start och mitt jobb var bara att hela honom för att sedan krossa honom på nytt.

Inatt drömde jag om dig. Igen. För den 224:e gången sedan du lämnade mig med enbart gener av dig som spår i mina händer. Som spår i den där demonen som passerar samtidigt som jag i speglar, skyltfönster och bilrutor. I drömmen placerade jag min vänstra hand på ditt hjärta. Jag inväntade en puls som aldrig välkomnade mig. Som jag för jämnan gjorde då du var vid liv, frågade jag varför ditt hjärta inte slog. Jag förklarade att din bröstkorg inte orienterar mig till din puls. Och likväl, som tidigare, blev jag som hastigast neurotisk. Sökte efter pulsen med båda händerna. Placerade mitt öra mot din bröstkorg och mina fingrar runt din handled. Men denna gång försökte du inte lugna mig genom att hjälpa mig att finna ditt hjärtas andetag. Istället närmade du mig och viskade att du aldrig haft några. Att ett smulat hjärta inte kan agera helt.

Jag vaknade upp och föll ihop på det golv som numer krävt en central roll i mitt liv. En huvudroll mina våta kinder dagligen interagerar med. Över 180 minuter om dagen ägnar mina ögon till att krydda salt i mina öppna sår. Du lämnade mig i en tillvaro där tårar agerar mitt kroppsregn och där fosterställning på en iskall beläggning är vad som återigen sätter mig i anknytning till dig. Likväl tar jag varje morgon stöd av det vingliga bordet för att själlöst åla mig upp i en andefattig lägenhet. Iväg till skolan för att bli någonting som gör dig stolt under lager av grus, stenar och jord. Jag efterlämnar golvet med mascararester och döda viskningar för att snart hamna där igen. Denna gång med blodröda läppar och bortkomna bönrop som ledtrådar för vad jag denna natt upplevt. Och jag vet inte, kanske inväntar jag någon som kan lösa gåtan om hur mitt uppdiktade liv egentligen står till. Någon som förstår varför mina andetag inte längre marscherar i takt. Någon med vision, inte syn.

Jag är utmattad, mamma. Dagligen ber jag dig om vilopaus i det helvete du placerat mig i. Men nu säger jag upp min roll. Jag har riskerat för många hjärtslag i din blodtörstande massaker av min existens. Jag tänker inte längre kräla till det genomfrusna golv du ofrivilligt sparkat ned mig på. Och visst har mina dagliga, inbillade, möten med dig varit en tröst. En tröst att vara blödande av att du lämnade mig vid vägen för att själv passera den. Godtrogen som jag är har jag varit övertygad om att min smärta var ett motiverande kvitto på den starka kärlek vi delade. Ju mer jag grät, desto mer älskade jag dig. Din ande fick inte upptäcka dagar då mina kinder var torra. Den fick inte skvallra.

Jag ser orkeslösa märken som mist sin färg när jag stirrar ned på golvet. Märken som jag numer känner igen som golvets ärr av vad jag låtit den bepröva under de senaste 7 månaderna. Läkande sår som ännu mister blod. Jag tänker ställa mig på ytan av den blodfattiga beläggningen och se ned på de defekta minnena. Ställa mig precis ovanpå. Kväva dem med gravitationens lagar. Och jag medger att golvet har varit en trogen älskare, men nu väljer jag att överge denna dödliga romans jag placerat oss i.

Idag var jag och köpte mig en vit matta, mamma…

Älskling, du har tagit dig vatten över huvudet. Du bär inte mer än rollen ’ingenting’ i manuset av mitt liv och även om du bar rollen ’någonting’ hade jag inte velat ha dig där. Mest för att du på heltid bär rollen ’halvdan’ och du förstår - jag är ute efter ’fulländad’. Jag har varit med alldeles för många halvdana-typer och i all ärlighet gör ni mig spyfärdig. Er nonchalans. Er självupptagenhet. Ert begränsade sinne för artighet.

Ni lever i ett fyrkantigt glashus där sprickorna sitter på insidan, och dina råkar dessvärre vara markerade i UV-färg. Omöjliga för ögat att bevittna i ljuset, men ack så uppenbara när strålkastarna släckts. Strålkastarna som naiva flickor genom alla tider placerat er under och senare bländat er med. Jag vägrar vara den naiva flickan, älskling. Jag är flickan som närmar dig med en tändsticka. Rustad att släckas när du minst anar det.

Du får chansen att tänka efter nu; vad vet du egentligen om mig? Min favoritplats är där vatten sällskapar mig. Mitt favoritdjur är haj trots att jag har fiskfobi. Jag föredrar rödmjölk men dricker blå. Min favoritfilosof är Jean-Paul Sartre och jag tror på existentialism. Även om min favoritblomma är Gladiolus, gillar jag inte att få blommor. Visste du det? Självklart inte. För du har inte mer än en sminkad version av mig i din näve och vet du vad? Jag önskar att jag upplevde detsamma av dig. För du ser helt ärligt förjävlig ut osminkad.  

Du fick mig att flirta med lögner för att blunda för kärleksaffären jag hade med din sanning och verklighet. Jag gav dig gåvor fyllda av smakfulla osanningar, eleganta överdrifter som du kunde hänföra mig med. Färdiga bruksansvisningar på hur du kan få mig på fall. Men du var alldeles för trånghuvad för att inse att de var mer åtråvärda än dina smaklösa sanningar. Jag antar att jag ville se dig agera roller du inte klarar av. För jag menar, det är nog alldeles för ansträngande att hålla upp dörren när vi passerar en, än mer låta mig passera före. Det måste vara otroligt krävande att se mig i ögonen när jag pratar med dig. Och ack så besvärligt att fråga någonting om mig för omväxlighetens skull, än mindre lyssna klart på mina ord utan att avbryta mitt i.

Jag är trött på att höra att jag borde sluta behaga människor som du. Jag är trött på att höra att jag ödslar min tid och trött på att höra att jag förtjänar bättre. Framförallt är jag trött på att det stämmer - jag förtjänar bättre än någon som du.

Varför känns det som att du måste sudda ditt förflutna för att skriva en framtid med mig? Problemet sitter egentligen i att vi båda är medvetna om att du varken kan radera ditt förflutna eller överhuvudtaget peta i en framtid med mig. Men antag att du suddar ut ditt förflutna; hade du verkligen varit samma person jag vill tillskriva en eftervärld med? Hade du varit samma person jag vill visa upp vid sidan av mig? Jag vet inte. Jag räds att det möjligtvis raderar det arroganta leendet jag är tilltalad av. De provokativt självsäkra beröringarna jag är klen för. Eller till och med de utmanande blickarna du tatuerar i gapet mellan oss. De blickar som får min puls att sluta flämta. Frågan är då vad som är kvar att karaktärisera dig som person? Kan det trots allt vara ditt obehagliga förflutna, som skrivit in din tilltalande nutid, som får mig att tvivla på din opålitliga framtid? Jag vet inte.

Min magkänsla viskar ord med en dialekt jag inte begriper. Ord som inte befinner sig i min vokabulär. Ungefär som då en norrman samtalar och jag nickar med självsäkerhet när jag i själva verket inte urskiljer mer än två ord totalt. Min magkänsla beter sig på samma vis. Den formulerar hela meningar med självsäkerhet, men jag lyckas trots det enbart urskilja ett fåtal ord.

Fulländad.
Chansa.
Rätt.
 Nu.

Vid andra sidan av blod, känseltrådar och nerver för mitt förstånd prickfria konversationer med mig. Jag har alltid varit på godo med mitt förstånd. Den talar närmare bestämt enbart språk jag behärskar. Ger mig råd jag kan omsätta i praktiken. Håller mina ben stadiga när de känner för att vika. Och i själva verket upprepar den samma ord som magkänslan, men i meningar jag kan omsluta.

Han är inte fulländad.
Chansa inte med dina sinnen.
Det är inte rätt person för dig.
Elda upp detta nu.  

Jag har lagt mig under himlavalvet och frågat stjärnorna hur det kommer sig att dina läppar smakar så sötaktigt när andra talar för dess beska smak? Varför dina fingrar känns hemma i massan av mitt hår när jag vet att du tidigare klippt av andras, slinga för slinga? Hur det kommer sig att din puls slår hårt mot mina läppar när jag kysser dig om halsen trots påståenden om att du saknar emotioner? Egentligen söker jag inte efter svar. Jag söker efter klargöranden. Godtagbara motiveringar som kanske rättfärdigar dina tidigare handlingar. Motiveringar jag egentligen är medveten om saknar en verklighet. Saknar en puls och pålitlighet. Likväl står jag kvar som ett otillräckligt paradis i ett tillräckligt helvete. I väntan på ett dugligt jordeliv. Med dig.

Det är egentligen ganska komiskt att de vårt hjärta brinner starkast för är de flamman tycks vara som vekast inför. Hur lyckas mina känslor blotta sig så instabilt i din närvaro, när de är så stabila i din frånvaro? Jag vet egentligen inte om det är jag som är rädd för att klippa av mig vingarna och kasta mig fritt i din handflata, eller om det är du som inte kan se hur hårt jag redan landat där. Och jag är i själva verket medveten om att mina händer kan kännas kyliga mot din kind, men faktum är att du får mina vener att stå i lågor. Likt en majbrasa brinnandes 365 dagar om året.

Du kan få ett ögonblick att förvandlas till decennium efter varje osämja vi haft och din kärlek uppenbarat sig på nytt. För egentligen borde jag kastrera det ögonblicket, för att senare kastrera dig, med tanke på att ett ”förlåt” aldrig kan verbaliseras mellan oss. Det är som om vårt kroppsliga antivirus förpestat det ordet till en infektion. Det ska bekämpas till sista bloddroppe. Du väljer istället att skämtsamt brotta ner mig och kittla mig tills jag påtvingat yttrar ett ”förlåt”, enbart för att återfå andetagen mellan allt skratt. Inte alls för att jag menar det. Och jag avskyr det faktum att jag inte avskyr det. Även om jag gärna hade velat höra de magiska orden, som i vårt fall inte råkar vara ”jag älskar dig”, utan ”jag ber om ursäkt”.

Jag brukar le åt det. Att vi båda är så pass hårdnackade, att vi vägrar bekänna ett fel gentemot varandra. Och även om vi kommer till insikt om att vi har fel, ser vi till att den andra inte kommer till insikt om att den ena kommit till insikt om insikten. För jag menar, hur många gånger har det inte slutat upp med att ingen av oss minns orsaken till tjafset från start? Enda skiljaktigheten är att jag är fantastiskt skicklig på att dra nytta av ditt odugliga minne. Jag har dragit den ena bedrövliga händelsen du påhittat gjort mig upprörd med efter den andra, enbart för att antyda på att just då är du den okänslige av oss.

Tänk att någonting som att få vara den som fyller den tomma ytan på din dubbelsäng, kan få mig att rent teoretiskt peka långfingret mot de övriga tjejer som inte kunde sno åt sig det jag har. Trots att en av dem olyckligtvis råkar bo i dörren jämte dig och, lyckligtvis för min del, ser ut som Skurt från Bolibompa. Och jag älskar att du hatar att dela säng med mig men ändå talar om hur mycket du konstigt nog saknar det när jag övergivit enbart doften av mina hårlockar på kudden jämte dig. Tack vare dig är jag därtill upplyst om att jag inte är den mest stillaliggande i min sömn. Tydligen är jag inte heller den mest fördelande med sängtäcket. Du har haft så mycket tid över när vi gått till sängs ihop, att du till och med upptäckt att jag rycker i benet då jag fallit i dvala. Tidigare väckte du mig oavsiktligt på nytt med ditt hysteriska fnittrande åt att jag rycker i sömnen. Idag har du blivit på det klara med att det är visare att inte fnittra åt mig - mestadels för ditt eget bästa. 

Jag känner mig som lejonhonan i savannen, övervakandes sina dyrbaraste då jag har ditt huvud placerandes på min bröstkorg när vi ligger bredvid varandra. Bara få klappa dig repeterande över ditt välformade huvud, över öronen och fortsatt ned mot din mjuka hals samtidigt som jag får uppleva att det denna gång är jag som skyddar dig. Inte tvärtom. Ändå lyckas du vid varje tillfälle korrigera sovställningen efter max 2 minuter. Mest pga. din bristande självkänsla i din egna mandom, om du frågar mig. Uppenbarligen får det dig att känna dig som ”kvinnan i förhållandet”. För det faktum att du i ögonvrån inhandlar t-shirtar i strl XL på damavdelningar insinuerar inte alls att du är ”kvinnan i förhållandet”, menar du? Bortförklaringen att du införskaffar t-shirtarna till din flickvän håller inte länge till. För alla vet att du varken är engagerad i att jag ska ha ännu ett klädesplagg i min mättade garderob eller omedveten om att jag inte fyller ut en t-shirt i XL.

Du är rätt så orimlig faktiskt. Vad som är orimligare är det faktum att din orimlighet charmar vartenda fragment av rimlighet i det inre av mig. Lite som en clown i en reell cirkus-show.  För det är så vår relation yttrar sig. I en genre av en alternativ cirkus-show. Ibland agerar vi akrobater och älskar bortom alla ryggrader. Bortom all stelhet. Vid andra tillfällen springer vi iförda alldeles för stora skor för våra förmågor och snubblar i ett hav av ingenting. Du är så pass irrationell att du faktiskt tror att du kan markera ditt revir genom att spruta din GANT-parfym på din del av min dubbelsäng innan du lämnar min lägenhet.

Egentligen borde jag glädjas över att du inte väljer att urinera där. För gudarna vet att just din karaktär hade kunnat vara kapabel till det - enbart för att vidmakthålla killarna undan. Jag vet i själva verket inte om det skulle vara pga. den motbjudande dasslukten eller pga. den misstänksamma fläcken på sängen som de skulle hålla sig borta. Så jag väljer att istället tacka för din goda doft, som jag själv sprutar på min tröja i smyg innan jag lämnar din lägenhet. Jag vill egentligen bara bilda mig en illusion av din närvaro i din frånvaro. Och jag älskar det, precis som jag älskar allting annat med oss.

Du stirrade distanserat ut ur det antika fönstret. Månen hade alltid varit din abstrakta älskarinna du bedrog mig med. Jag avundades henne. Sättet du såg på henne. Hur hon fick dina ögon att frysa sina rörliga ögonlock till ett stillastående och dina läppar att längta efter ett samarbetande talorgan. Ibland kunde du få för dig att tilltala mig samtidigt som ni hade era nattliga ögonkast. Det var alltid samma val av mening och tid; då hon slingrade sig in mellan våra persienner om kvällarna. Med dina ögon ännu blickade mot henne, viskade du med din igenkända, likgiltiga ton att jag var lik den mönstrade klockan på väggen. Intressant att se på vid första anblicken, men ack så förutsägbar vid den andra. Vi båda tickade rutinerat. Ingenting ungt, ingenting åldrat. Vi bara förekom, betonade du.

Jag medger det, hon var storslagen, men var hon åtkomlig? Kunde hon besvara tusen tankar med miljoner svar? Kunde hennes läppar för alltid sova över hos dina, utan oro för att någon av hennes andra älskare skulle överta din sits? För vi båda visste det. Du var inte hennes enda älskare och inte heller skulle du vara den sista hon skulle förföra. Hon var en älskarinna med gränslösa väggar. Tillgänglig för alla - åtkomlig för ingen. Flickvänsmaterial var inte ett efternamn hon ville eller kunde bära. Du lät henne absorbera dig med hennes svartkonst, en erfaren förförelseteknik. Du gick så djupt förlorad i hennes kosmos att du glömde bort det faktum att jag desperat ville vara din måne på jorden. En måne mellan fyra väggar, tillgänglig för enbart dig.

Jag kunde inte erbjuda dig känslan av att ha en outtalad nyfikenhet. Inte heller kunde jag erbjuda dig abstrakta svar. Det enda jag kunde säkerställa var att dina kinder skulle smekas av en språklig romans och dina läppar beröras av konkreta förbindelser. Betydde det ingenting?

Om kvällarna lade jag mig i fosterställning med händerna vilandes under örat och blickade ut mot henne med tårar i ögonen. Som en vädjan om att lämna dig ifred. Tills då jag under en av dessa kvällar insåg att hon var drömmen du alltid velat ha och jag inte var mer än verkligheten du alltid haft. Ingenting ungt, ingenting åldrat. Jag bara förekom. Jag suktade inte längre efter resterna av era gemensamma syreupptagningar. Jag skapade egna.

Idag står du på andra sidan och ser på mig med lika klara ögon som då jag var din förbjudna älskarinna. Varje kväll då hon skiner utanför ditt fönster, blickar du bort mot klockan på din vägg. Den tickar ännu och du har kommit till insikt om vad den tickar mot; en gränslös trygghet. Den tickar in i en oändlighet som saknar genvägar att flyendes kunna svika dig på. Enda sättet av svek hade varit då batterierna avrättade sin sista neutron. Till death do us apart, och ingen annan än du did us apart. Du tog ut mina batterier och eldade dem i förtid, utan vetskapen om att de batterierna enbart fabricerades i ett exemplar.

Med en oigenkännlig desperat ton viskar du inte längre, du skriker att månen inte är mer än en hemlös planet i en nybyggd galax för dig. Att jag är din skinande måne på jordelivet - "som du alltid har velat", konstaterade du. Och mitt forna, jag kan inte säga mer än att du inte begripit dig på någonting av dem batterier du brände upp; jag suktar inte längre efter att vara en måne på plan mark. Jag trivs bra med att vara en tickande klocka. Intressant att se på vid första anblicken, men ack så förutsägbar vid den andra.

De sa att du skulle få dig ett liv bortom dina allra vildaste fantasier. Med sina söndertorkade läppar byggde de upp en förhäxande lögn för dig att naivt finna en magisk sanning i. En lögn som vi alla köpte och en sanning som ingen av oss hittade. Det var alltså äntligen din tur. Din tur att räddas från dina karaktärslösa lungor för två skenbart skottsäkra sådana.

Vi blev utlovade rytmiska kroppsrörelser på höga skyar och oskyldiga andetag under låga stjärnhimlar. Andetag som inte längre skulle upplevas som köttsliga piskrapp. Aldrig mer skulle dina otrogna lungor slita av nervtrådarna kring dina övriga organ i ren avundsjuka. Aldrig mer skulle du behöva oroa dig för att behöva respiratorn för att återfå dina andetag efter att ha knutit skorna. Och aldrig mer skulle du behöva höra orden ’aldrig mer’ på nytt.

Ord som på strikta kommandon ekade från vägg till vägg i det ena likgiltiga sjukhuset efter det andra. Trots läkarnas högljudda och övertygande rollspel, kunde jag höra demoner viska vackra lögner bakom deras kroppsliga kulisser. Läkarna hade alltså, under alla dessa pjäser, haft en mimande show med oss som aningslösa åskådare. Dessvärre, är möjligheten för pengarna tillbaka obefintlig. Än mindre för våra krossade drömmar. Jag kunde se vilsekomna andar klämda mellan fönsterrutorna bakom de färglösa gardinerna, likt förbrytare bakom sitt galler. Och kanske var det trots allt demoner som hade hand om dig, mamma. Maskerade demoner med en vit överrock och en fantastisk förmåga att sluka stora bitar av våra naiva hjärtan.

Du skakar på huvudet. Gestikulerar förnekandes då jag förklarar att vi inte alls påminner om varandra. Att vi är som dag och natt. Du försöker bestämt leda mig in i en illusion av att det jag saknar i mitt liv är du. Enbart på grund av ditt sjukliga begär av att övervinna mig som den spännande utmaning du utformat mig till. En utmaning jag inte själv har valt att vara. En utmaning du kommit till insikt om att du inte säkert kan ta dig igenom. Men jag vet. Jag vet att jag trots det frivilligt krälar in i en vacklande båt och beger mig ut på bottenlöst vatten. För det är precis vad du är - en vacklande biroll i ett bottenlöst manus.

Du bygger upp en karaktär av dig själv med betongplattor. Hur ska det dock gå att bygga någonting så massivt på en grund av sprucket glas? Ständigt poängterar du hur annorlunda du är. Belyser din tankeförmåga och poängterar hur mycket utöver detta du är kapabel till. Du placerar din karaktär i en piedestal, svävandes bland rosa moln. Din högmodiga ärlighet får mig att sukta efter ihåliga lögner. Den får färgstark ödmjukhet att mista färgen.

Hur kommer det då sig att jag ofrivilligt har bokstäverna av ditt namn graverat i mina fantasier? Ditt charmigt arroganta leende inristat innanför mina ögonlock? Och hur lyckas jag då finna ditt medvetande som gjort för att flätas in i mitt? Dina ordformuleringar som bildade för min hörsel? I sanningens namn föraktar jag att jag finner dig intressant. Desto ytterligare föraktar jag att det du skryter så högmodigt om faktiskt stämmer.
Du är annorlunda. Så pass annorlunda att du stimulerar min hjärna på ett vis ingen tidigare mäktat. Med ett intellekt och ett djupsinnigt tänkande som förflyttar hela min tillvaro till en våg av jordskalv. För att inte tala om ditt invecklade sätt att uppvakta mig på, som på ett ännu mer invecklat sätt får mig att charmas.

Egentligen borde jag uppleva en stark avsmak i din närvaro. Förakta din sjukliga narcissism och din karaktärs totala avsaknad av ödmjukhet. Nonchalera hur du kan bära upp mig som en transparent tygbit trots påståenden om att jag är svart som natten. Svår att begripa - omöjlig att se igenom, har det sagts. Men framförallt borde jag avsky att du är allt jag aldrig kunnat vara. Avundas att du kan besvara en komplimang med ett ”jag vet” när jag besvarar den med rodnande och ett nervöst "tack".

Jag kan inte slita blicken ifrån dig. Röda läppar. Långt hår. Svarta ögonfransar. Jag vill inte slita blicken ifrån dig. Yppiga bröst. Formade nyckelben. Kartlagda födelsemärken. Jag måste slita blicken ifrån dig. Höga kindben. Utförlig bakdel. Långa ben. Åsynen av dig i rytm med mina fantasier göder förbjudna kroppsdelar. Jag vill ha mina händer fastbundna runt din midja. Din nakna överkropp mot min solida bröstkorg. Mina läppar utforskandes på din hals - balanserade på dina känseltrådar.

Du har pojkvän, menar du. Inte i mina fantasier, konstaterar jag. Han kan ta ifrån mig verkligheten, men aldrig mina drömmar. I de drömmar där du sitter gränsle över mig med dina armar klamrandes runt min hals. Där dina bröst är den enda höjden jag har att bestiga. Där mina fingrar håller dig stadigt om nacken för att sedan dansa nedför din rygg, med ditt långa hår som täckmantel. Han kan inte se oss. Ingen kan se oss, så vad är det du räds? Jag är medveten om att vi syndar, men din kropp är en välsignelse. Gud godtar min benådning då dina tunga andetag tystas i mitt öra.

Jag vill älska med dig med enbart väggarna som vittnen. Faktum är att de outtalade väggarna kvarstår lika brottskyldiga, som jag och du. De är inte förmögna att artikulera våra synder. När du stod lutad mot de, med enbart ett obetydligt tygstycke skylandes din bakdel, upplevde de möjligen vår synd. De avundades mig. Önskade sig själva ett köttsligt tillstånd. Men de förblir stumma.

Dina läppar viskar ”nej”, men dina kroppsrörelser ber mig att omvandla oss till ett. Låt mig stryka bak ditt hår ifrån dina nakna axlar. Kyssa dig från örsnibben ner mot dina gestaltade nyckelben, med din nacke i ett stadigt grepp. Dra dig tätt intill mig. Känna dig svanka i långsam rörelse. Du hämmar dig själv, det känner jag i dina lätta skakningar. Ändå placerar du min hand med ett stadigt grepp om din bakdel.

Hur vill du ha det? Stolen jag sitter på är lika pålitlig som väggarna inför oss. Du behöver inte oroa dig för att förlora balansen. Jag kan tvina ditt hår runt min fria hand och dra i det försiktigt nedåt mot en kroppslig stabilitet. Annars kan jag vända på dig med en ninjas smidighet - utan att du alls hinner reagera. Känna din fuktiga rygg fastklistrat mot min bröstkorg och ha händerna fria till att få dig att påminnas om varför du föddes till kvinna.

Du är inte längre ett samtal ifrån. Du är ett helt universum ifrån. I själva verket fruktar jag att du befinner dig på en annan planet, i en annan skepnad med en annan andhämtning. Allt i mitt liv kretsar nämligen kring ordet a-n-n-a-n numer, mamma. Ett liv utan dig gör bara det mig till någon annan. Jag vet nämligen inte längre om jag vill eller överhuvud kan vara den jag tidigare var.

Självsäker.
Målinriktad.
Utmanande.

Faktum är att bland dina mest minnesvärda sms till mig var att du aldrig riktigt upplevde att jag tillhörde dig eller någon annan. Att jag ständigt balanserade på en egenbeskaffad skör tråd. Att jag flåsade en kunskapstörst utan dess like. Stundvis på andras bekostnad, stundvis på min egen. Det smärtar att läsa det idag, mamma. Att du aldrig riktigt upplevde att jag tillhörde dig. Gudarna vet, mamma. Gudarna vet att du hade mig lindrad kring alla dina fingrar. Kring alla dina sinnen och organ. Du befogade en auktoritet över hela min livsstil utan att riktigt veta.

Jag minns till och med hur du brukade nypa mig i smyg under middagsbordet. Det var oftast då familjevännerna samlades och jag ständigt envisades med att delta i de diskussioner de vuxna hade. Vid varje tillfälle då jag ständigt ställde provokativa frågor kring olika kontroversiella ämnen – enbart för att lära mig och påvisa att det existerar andra tankesätt än enbart deras egna. Du nöp mig hårt mamma, men jag upplevde hur du log av stolthet inombords då de inte kunde replikera mitt motstånd.

Många gånger stod jag med ett leende bakom dörren och hörde dig tala med värdighet om hur intelligent din dotter var. Hur framträdande och djärv hon är. Hur du önskar att du hade en del av hennes egenskaper som liten. Vet du vad, mamma? Jag önskar att jag kunde ha, om så, endast 1 % av alla dina egenskaper.


Jag hann bara aldrig säga det på allvar...

Allt sedan siffran 1 ersattes till 2 igen, har jag ständigt fått höra att jag förlorat en, men att tusen andra väntar med en tiara i handen, och med viljan att placera den över just mitt huvud. Att jag inte uppfattar mitt eget värde. Att jag sluter ögonen för hur många bra chanser det står avvaktandes utanför mina dimmiga fönsterrutor. Avvaktandes på ett godkännande av mig.

Jag har, under alla omständigheter, lärt mig att bearbeta sorg genom att snabbt ersätta vad jag förlorat. Ersätta permanenta förluster med temporära vinster. Mottot i livet har varit – ”du glömmer gammal glädje, med ny glädje”.  Med andra ord har jag aldrig riktigt bearbetat en sorg – enbart placerat ett lager med glädje över den. Dränkt den bakom becksvart kajal och röda läppar. Låtit färgglada leenden täcka över lager med oputsat damm.

Under min tidsbegränsade glädje övernattar sorgen. Den avvaktar, för att snart ta sig upp för ytan. Markera sitt revir. Jag sluter mina ögon. Håller mina händer över munnen. Stoppar in bomull i öronen. Jag flyr mina egna sinnen. Flyr ifrån vad som kan göra sig synligt när jag håller mig osynlig. Sorgen har därför aldrig försvunnit, den har alltid funnits kvar under ytan likt en kamouflerad huggorm – avvaktandes på det enstaka ögonblick man flämtar i ensamhet och hugger. Lossar inte på greppet om luftstrupen. Mörklägger min tillvaro - tills jag sminkar mig på nytt. Denna gång sotar jag mina ögon hela. Målar mina läppar ännu rödare. Mina naglar ännu mörkare. Jag håller mig sysselsatt, lär mig att tänka på allt annat - utom sorgen.

Den enstaka sekund jag är sysslolös, ålar den sig upp. In i mina vener. Sprutar ut bläck. Förgiftar dem. Förgiftar mig. Jag låter mig distraheras av andras kärleksförklaringar. Låter mig distraheras av deras blåögda hjärtan och obefläckade själar. Njuter av tanken att de inte vet vem jag är. Vad mitt livs historieböcker bär på för mörka berättelser. Vad jag är kapabel till, - och jag vet inte, men kanske är det bäst så.