Just like a lullaby. I can make your body *twinkle twinkle*.

Jag hade ju planer på att göra en hel del igår, men istället slog sömnbristen mig i huvudet. Mitt i pluggandet kände jag att jag höll på att somna, så jag skulle bara ta en powernap på "en timme". Jo, tjena. Det slutade med att jag såg till att jag vaknade vid fem. Gjorde klart hela uppgiften (!!!), och mejlade de till pappa så att han kunde skriva ut den + studiehandledningen. Jag har då inte pengar att skriva ut 40 sidor, typ. Måste införskaffa mig en egen skrivare, that's for sure.

Den här uppgiften ska inte vara inne förrän om typ 1 vecka, så det är ingen stress egentligen. Det är bara jag som är sådan. Förut gjorde jag jämt allt i sista minuten, nu vill jag bara bli klar direkt så att jag slipper gå runt med ångest över att inte ha gjort klart saker och ting som SKA vara klara inom en viss tidpunkt. Nu är det det andra arbetet som är kvar, till på torsdag. Leta fram massa fakta. Usch.

Allt detta för att jag ska kunna lägga mig i mammas famn utan att ha tankarna vid att jag måste plugga. Två dagar får jag pussa på henne. Drygt tre månader har gått sedan jag träffade mamma. Fattar ni hur många pussar det är som måste kompenseras? Oh! Längtar. Känns som när man var liten och man blivit utlovad att åka till Gröna Lund morgonen därpå. 

Ytterligare ett kapitel avklarat, hörrni! Who's your man? ;) Ett kapitel återstår. Känner på mig att det kommer bli segt. Detta står på listan efter att jag snickrat klart på hela arbetet:

18.20-19.30 > Träningspass

19.45 > Köpa tre nya böcker till juridikkursen

20.00 > Tappa upp ett varmt bad

21.00 > Städa hela jävla huset

22.00 > Kolla upp lite biljetter till Sthlm

22.30 > Packa!

Jag vägrar lägga mig förrän jag
sammanfattat klart helveteskapitlet 3.

Det verkar bli utgång ikväll. Jag insåg att jag måste köpa mer kläder, och fler skor som man kan gå ut med under vintern. Jag saknar familjen något otroligt. Funderar på om jag ska åka till Sthlm eller stanna kvar i Örebro. Har inget obligatoriskt här framtill nästa torsdag. Ska nog göra klart mina uppgifter som ska in om 2 veckor, redan imorgon så att jag kan smita dit. Snackade med mamma och det verkar vara som så att jag kan sova hos henne på sjukhuset! Perfekt. Ska pussa på henne från morgon till kväll. Snart tre månader sen sist jag kände hennes andetag mot min hud. Vackra prinsessa. Ska bli underbart.

Hoppas ni alla får en trevlig kväll! Jag fixar till den här bloggen någongång i veckan så att den kan vara lite skapligare att se på, haha. Nu ser allt så inträngt ut. Den här bloggen ska bli bättre än den förra! :) That's a promise. Ska ta till mig era önskemål. Puss!

Nätterna är värst. Syret flyr min kropp, likt en förbrytare flyr sitt fängelse. De förgör mig, mamma. Bilder en pakt med mina demoner, och formar sina fingrar runt min hals. Förmoda inte att de gör det med försiktighet. De piskar och korsfäster min existens mellan deras fingrar. Är du alls upplyst om vad din köttsliga roll i mitt liv innebär? Den är vad andra kallar för lycka och emotion. Du är mitt leende, mamma. Min yttring av glädje. Mitt samvete. Du är vad jag tänker på när jag gör fel, och vad jag tänker på när jag gör rätt. Vad betyder en hjärna utan ett hjärta i en kropp? Inte ett jävla skit, mamma. Det vet du. Så säg mig, hur ska jag kunna manövrera min kropp när mitt hjärta väljer att sluta slå? Hur ska jag kunna andas utan en puls? Du uppmuntrar till ännu en pakt med demonerna och nätterna. Denna gång med min gestalt som huvudpartner.

Mina läppar har svårt att forma ord. De är nariga och spruckna, mamma. Jag har bitit bort hudsinnet sedan långt tillbaka. Sedan jag såg en annan kvinna i ditt ansikte. Någon annans röst, från din mun. Lidandet har prytt ditt ansikte till det oigenkännliga, mamma. Varje knytnäve har fått mina läppar att spänna sig i ett stillatigande. Tillåter jag dem att vara avslappnade, kommer slaget åt hårdare. Du måste förstå varför de valde att gå i pension. Varför de valde att sluta replikera vid smärta. Varför mina fingrar anställdes istället. De kan forma bokstäver. Forma känslor. Men de är ljudlösa. Du kan varken höra, eller uppleva känslorna i dem. Du kan inte lyssna till deras bön, eller höra deras änglar nynna sina visor till dig. Det är okej, säger du, för du kan se dem. Men vad är synen utan hörseln?

Inte ett jävla skit, mamma. Det vet du.

Om dagarna lyckas syret åla sig in i mina lungor. En ytlig glädje kan måla sig över min fysik. Men det är om nätterna som änglar knackar på dörrar. Jag vill inte att de finner din dörr, mamma. Jag vill likt Moses, måla över endast din dörr i mitt röda blod. Den dörren är inte deras, den är din och min. Problemet är att jag är placerad utanför, och du innanför. Jag kan inte fläta mina fingrar i dina när jag står här. Det kväver varje stamcell i min kropp. Jag vill att du bygger upp en spärr bakom dörren, mamma. Placera bord, hyllor och all din uttömda kondition, bakom den dörren. Jag lovar att vakta dörren på andra sidan med mitt liv. Stå utanför och knuffa iväg dem. Sparka dem när de ligger nere. Ta slag för slag, för dina ögons skull. För vad är jag utan dig?

Inte ett jävla skit, mamma. Det vet du.

Du placerar dig innanför en cirkel av bränder utan tillgång till vatten. Fäster taggtråd kring dina utgångsvägar. Dina sista chanser. Antar du att jag är synskadad, eller hoppas du enbart på det? Du tycks, oavsett svar, ha glömt det faktum att mina ögon inte enbart blickar framåt. De befinner sig urholkat inuti träden av dina mörkaste skogsdungar. Granskar dig. Dissikerar minsta lilla lägesförändring, minsta lilla ord dina lömska läppar formar. Genomsyrade av desperation och ängslan. När inser du att all information tar sig en runda, för att sedan knacka på min dörr? Du glömmer hur liten vår värld är.

Jag har marknadsfört mina ord till någon som kan artikulera dem. Sålt mina känslor till någon som kan uppleva dem. Valde att ta sedlarna och köpa en blodstörstig vendetta i sin högsta form. En vendetta som kvickt gror rötter av rakblad. Rötter av dina felsteg, du inte är medveten om att jag skådar. Låt dig inte luras av min tystnad. Det är den som kommer att förgöra dig. Kasta de händer som kunde röra, och den tunga som kunde tala, till vildsvinen. Lita på mig, Judas. Jag ska slicka kniven ren på varenda bloddroppe, varenda andetag som övergivit din gestalt.

Jag ska inte förneka känslan av att vara bedragen. Men jag ska tala om för dig; det finns inga öppna sår. Inga salta tårar som kan komma att svida i dem. Du passerade stigen ganska fort, tycker du inte? Övergick från hygien till förorening på inte mer än en dag. Verbalt och psykiskt intresse river med kraftigare naglar i de välbehållna väggarna. Det har jag förklarat för dig. Du kan försöka täcka över det med cement. Köpa draperade gardiner och placera stora vas av färggranna blommor, i syfte att dölja. De förblir fastrotade i, vad tillsynes var, en vacker vägg.

Du sminkade våra vita lakan med becksvart kajal. Målade över minnen, tilltro och kvarlämnad kärlek. All form av tid lyckades du utplåna med hjälp av dina antaganden kring min synskada. Det existerar inte längre en dåtid, nutid eller framtid mellan dig och mig. Med hjälp av mina glasögon ser jag allt, Judas. Jag hoppas att hon var värd det, men av vad jag ser är hon ännu ett luder som du är värd. Vem kunde dock ana att även du var ett sådant lågbetalt luder? Man vågar ofta ana, men sällan tro. Jag anade, jag trodde och nu vet jag.

Minst en gång om dagen. Det är så flitigt som jag blickar tillbaka på den tid vi delade i förspelet till vårt förhållande. Hur din närhet kunde våldta stabiliteten i mina ben. Hur de från ena sekunden figurerade med sin soliditet, och i nästa övergick till att vara lika veka som lockarna i mitt hår. Förmoda aldrig att jag försummat. Jag minns, amour. Jag minns vartenda vokal du yttrade. Vartenda ögonkast du donerade.

Din mörkgröna jacka, som du föraktade så högt var det vackraste plagg en man kunde bära, - om denne man var du. Det var nämligen den jackan som kom att bli min trognaste kompanjon i vägen till din närvaro. Den kom att bli min varningssignal, likt det alarm som vaktar den ljuvaste juvel i Neues Museum. Den jackan glimtade till mig varje gång du gick förbi utanför restaurangfönstret jag kom att bosätta mig vid. Den signalerade att du var i närheten. De svävande sekunderna jag fick över innan du hann äntra restaurangingången, spenderades åt att placera mina chokladfärgade lockar på plats. De lockarna du påstod dig tilltalas av. Funderade du vid någon tidpunkt på att jag inte någonsin slätade håret under det tidsskedet? Hur jag ständigt såg ut som den yttre kvinna du bildade som åtrå i mina öron? Jag trånade efter att vara din drömkvinna. Din vackra fantasi, i dina drömmars universum. Jag var drunknad under ett hav av extas, och du var mitt heroin.

Det var samma ljudfattiga melodi varje gång. Du log, kramade mig och gav uttryck åt ett ”Hej”. Tre bokstäver med hela universum burna på sina skuldror. Du satte krokben för mina ord innan jag hann yttra de. Visste inte om jag skulle uttrycka ett ”Tja” eller ”Hallå där”. Vilket av de två hälsningsfraserna hade avskilt mig från de sex andra tjejerna du just hälsat på? Du poängterade ideligen att jag inte ens förmådde snegla åt ditt håll. Lägga märke till dig. Att vi var som absoluta främlingar, när vi i själva verket var mer än så. Vi hade ett alias, - ett gemensamt alias.

Jag sneglade, amour. Gudarna vet att jag sneglade. Jag vågade närmare bestämt bara göra det när du inte såg på. Jag beviljade dig aldrig en fast vistelse under mina ögonlock. Det hade mitt förstånd inte råd med. Jag famlar aldrig i mörkret pga. någon annan. Inte heller gör jag piruetter efter andras visor. Att jag skulle falla för dig var således otänkbart. Det är inte min karaktär, har det sagts. Det var på grund av detta som jag oupphörligt vände ryggen till när jag i själva verket ville ha mina fingrar dansandes över dina läppar. Jag ville skyla mig under dina långa ögonfransar. Ha min midja mellan dina händer. Men det gick inte. Det är inte min karaktär. Du skulle åla över taggar i skymningen. Dyka bland hajar och pirayor. Sjunga ut hela din existens och hoppas på att jag hörde. För det var vad min karaktär kunde bevilja, amour.

Vem anade att du, tjugofem år senare, hade lyckats åla dig över taggarna som idag omvandlats till röda rosenbuskar. Att du inte bara dykte bland hajar och pirayor, utan byggde upp sandslott till våra drömmars barn. Att du sjöng ut hela din skepnads kärlek för mig, med en mikrofon mellan fingrarna. För jag kan forma bokstäver i form av dikter åt dig. Rubricera vad dina ljusbruna ögon och solida bröstkorg gör med mitt inre. Jag kan likaväl måla mitt rödbultande hjärta på ett silverfat, i form av en tavla åt dig. Men jag kan inte uttrycka de tre orden varje partner vill höra, - jag lider brist på de orden i mitt liv.  Jag kan inte ge dig hela mitt hjärtas utrymme, - jag förvarar tomma ytor man inte kan tillfoga sår. Jag kan heller inte sjunga ut hela min existens för dig, - jag har alltför många dystra visor inpräntade. Men jag kan ge dig ett litet utrymme i mitt hjärta. Jag kan till och med nynna en melodi åt dig emellanåt. Kanske kan jag även tilldela dig det ord jag värderar mest, - tack. Tack för att du skänker mig dina trygga skuldror i utbyte mot mina ögonkast.

Du är en godnattsaga utan avslut.

Visste du att din dubblett är en trumma? Med en gemenskap om att ge ifrån er ett högt och ljuvligt ljud, fångar ni människors beaktande och lust, men ni förblir tomma inombords. Ett vakuum utan hjärtrytm. Du kan lyckas få henne, henne och henne att dansa efter dina klanger, men inte någonsin mig. Inser du det? Jag uppfattar dina antaganden om att du lyckades bedra och vilseföra mig. Jag finner det ändock tämligen rart och godtroget. Lät du möjligtvis mitt varma leende föra dig bakom ljuset, under tiden du satte upp fällor för mig? Det leendet var lika förvanskat som hela din tillvaro, min kära. Du kan påstå dig vara rutinerad, men inte skicklig. Med båda ögonen slutna, tillät du dig själv gå förlorad i drömmarnas kosmos, - så förlorad att jag kunde höra dina demoner sjunga.

Blev du aldrig tillärd att en skicklig bedragare aldrig sover med båda ögonen slutna? Dina sovande sinnen uppfattade varken mitt belåtna leende eller min melodi. Du var inte medveten om att medan du tände ljuset från toppen, tände jag den från botten, - och ännu håller du aningslöst i ett ljus som brinner från båda ändarna. Hur gör du med dina kylslagna fingrar då lågorna möts? Din mission var upplagt för att förintas från start, - och det är ingen annan än du som bränns. Då, tillåter en skicklig bedragare sig att sova med slutna ögon, kära.

Jag vandrade över krossat glas för att lyfta dina händer från det kyliga golv de så behagligt lokaliserat sig på. Glas, lika söndrigt som gluggen till ditt hjärta. Det är egentligen absorberande hur ett hjärta kan utdela slag så atletiskt men samtidigt vara lika uttömt som en åldrings andhämtning.

Du utdelade kartor för hans synfattiga knytnäve att finna din gestalt med och lokalisera sig ovan. Jag undrar; förutom hans rutinerade slag du förnam på bakhuvudet, hur kändes det när du bevittnade barnens silhuett skylandes bakom dörrarna med en ocean av tårar? En ocean lika outtalad som Stilla havet. Hur de med vänstra handen pressandes så hårt över munnen att naglarna grävde efter en blodröd skvätt på det bleka golvet, - endast i hopp om att inte utbrista ett enstaka smärtfyllt läte som kunde få honom att skada dig ytterligare. Hur kändes det när en av dem tog steget ut och såg dig paralyserat in i ögonen i förtvivlan om en superkraft som kunde förflytta dig från hans sparkar, till deras famn?

Du tillät honom forma sin knytnäve likt gips efter dina svagheter. Han kunde med trasiga sinnen finna dina ömmande punkter och gräva hål i de, med ett djup svartare än skenet i hans inre. Jag ska tala om för dig att jag upphört att vandra, och numera krälar på det glas som nu pulvriserats likt sanden i Saharas öken. Ännu har jag inte funnit dina händer. Dina kartor tycks du ha utdelat klart, men jag är inte i behov av dem längre. Demonen jag övergav min själ till har återlämnat den, och jag har förlåtit dig. Med ett barmhärtigt hjärta kan man finna en knappnål i mörkret. Den knappnålen är numera du, mitt helgon.

Varför kommer jag aldrig till insikt om att mitt råa, avvisande och kallsinnade jag egentligen är det enda regelrätta mot människor som präntat ärr i min högra hjärnhalva? Mina hjärnhalvor tycks inte samordna, tyvärr. Är det möjligtvis min gränslösa respekt för den tid man delat med vederbörande? Den kärlek man blottat och åtnjutit tillbaka?

Jag måste lära mig att lyssna på min intuition. Eller är det kanske den jäveln jag bör undfly? Är det den jäveln som oupphörligt viskar att jag ska göra sådant jag senare lär önska ogjort? Satanistiska röst. Jag vet ju att den saknadskänslan är en sådan som är ögonblicklig. Sådan som sedan sipprar ut i sanden, och man återgår till att känna precis som man gjorde innan djävulskapet hann flåsa dig i nacken. Varför gav jag vika för första gången? Det är nog samma djävulskap som viskade att Mijailovic skulle beröva Anna Lindh på hennes existens. Samma djävulskap som viskade att Eva skulle ta en tugga av äpplet. Samma djävulskap som alstrade George Bush. Vidriga obehag.

Inskränkt. Skyndsam. Jag ämnar inte påstå att det var förutbestämt. Att allting sker för en anledning. Det här är ta mig fan inte ödet. Jag tog mig makten att agera ödet. Varför gjorde jag det? Varför auktionerade jag strid mot min egen tro? Det här är varför jag aldrig blottlägger min själsläggning, och säger upp min protektion. Det här är varför jag ideligen bör bära på metallplåten på utsidan av mitt inre. Kvarlämnar du samtliga utanför din fasad av tonade fönsterrutor, förmår ingen se in då du iakttar hela akten utan vittnen. Varenda emotion och händelseförlopp inför enbart din åsyn. Tillbaka till min karaktär, gott folk.

Jag gråter. Jag gråter för varje natt som jag slår upp ögonen och drömmer om hennes skakningar, för varje morgon jag blickar ner och tänker på hennes smärta, för varje kväll jag sluter ögonen och förnimmer hennes värme. Jag gråter för varje sekund av minuten som jag tänker på hennes osynliga tårar. Jag gråter för varje minut av timmen som jag upplever hennes orättvisa. Jag gråter för varje timme av dygnet som jag kan inhalera luft i mina lungor, när hon andas genom sitt oförsonliga sugrör.

Jag gråter under tiden då hon ler.

Hon ler för varje solstråle som lyckats strida mot vår skugga, hon ler för varje minut av dygnets ljusa timmar, som hon erfarit vår framgång och känt stolthet, hon ler för varje tid mellan dag och natt, som hon låser upp sitt inre för att vi ska kunna krypa in i det. Hon ler för varje minut av dygnets mörka timmar som hon uthärdar diktatoriskt lidande med ett demokratiskt leende. Hon ler för oss.

Om jag fick välja hade jag varit din outtömliga respirator. Jag hade helat dig med mina bara händer. Grott rötter av stål i jorden framför dina fötter, tagit alla de smällar du tar. Jag skulle kyssa dina lungor, dela min kropp itu för att skänka dig mina. Jag hade blivit en kvinnopolitiker med invandrarbakgrund och visats i TV, bara för att jag vet att det är din stora, larviga dröm.

Och om jag fick välja hade du varit här och torkat mina tårar just nu.

För varje hinder jag passerar är det för att du ska bli stolt. För varje smäll jag tar är det för att du ska kunna somna med vad som kan vara ditt sista leende. För varje leende jag skänker hatfyllda människor är det för att du har lärt mig. En del religiösa vill påstå att jag är ateist, men de förstår inte. De förstår inte att du är min heliga religion, mamma. Mitt vackra helgon.

Jag beskådar dig. Analyserar dig. Ett resultat likt en skugga, i jakt efter en identitet. Ett erkännande. I dagsljuset är du utblottad. Du är visibel. I mörkret vågar du dig fram. Den enda plats där din skugga får frid utan rivalitet av ljuset. Ljuset som förmår blotta hela din teaterakt. Skuggan lämnade du hemma, likaså din förlägenhet. Men jag ser dig. Du kan göra skuggan mindre visibel i mörkret men det raderar inte faktum att skuggan aldrig lämnar dig. Den förföljer och hemsöker dig ända in i graven.

Du lyckas få dem att betrakta dig som en egen person. En självtillräcklig stråle. De ställer sig upp och ger dig ovationer för dina skådespelartalanger, utan förvarningar om att akten inte är baserad på en sann historia. Och utan bestridanden stjäl du deras hjärtan om nätterna. Du lyckas snärja dem, bruka dem för att sedan lämna dem. Jag ser hur du försöker sträcka dig så långt du bara kan i hopp om att nå mitt. Men var du medveten om att min kropp besitter ett antivirusprogram kring mitt hjärta likt ditt kring dina filer? Du lyckas inte sätta avtryck i mitt hjärta och sprida dig över hela mitt blodomlopp.


Den mask du anstränger dig att gömma dig bakom, den du tror att du bär upp så rävaktigt är urholkad. Sönderriven. En synskadad flicka förmår se igenom den. Rakt in till din plagierade själ.  Dina komplimanger och överbrukade repliker rinner av mig likt vatten på olja. Du håller mig i handen och ser djupt i mina ögon. Vad du dock inte förstod är att även jag har storslagna skådespelartalanger. Med garanti om vinst i ditt hånflin, förmodar du att jag faller för dig. Du förmodar att du lyckats snärja mig kring ditt lillfinger, men när du minst anar det bryter jag det lillfingret och tar tillbaka allt vad du stulit.

Du var på inga villkor en individ för mig. Inte heller var du en vän. Du var bortom vänskap. Bortom centralvärme och tillgivenhet. Du var i besittning av en kroppslig roll i mitt liv. En köttslig funktion i en materiell gestalt. Du var ingenting min kropp förmådde uppfatta med sin synförmåga. Inte heller var du någonting min fysik förmådde känna eller sanktionera. Du bara existerade, med eller utan min tillåtelse.

Du stod aldrig stum på utsidan av mitt slagfält, - du var stämman i mitt slagfält. Du var ett av mina 43 fungerande organ, en essentiell del av mig. Likt Hitlers besittning över den duperade befolkningen, besatt du ett herradöme över mitt blodomlopp. Du fick mina ögon att tåras, min puls att slå och mitt hjärta att älska. Du var det vackraste ämnet i receptet av min gestalt. Det första ämnet som lyckades ta sig an mitt hjärta utan att min hjärna fick ge sin approbation, sitt tycke.

Förklara hur det kom sig att du bedrog min kropp, tog dig an rollen att bli organet som inte talade samma språk som de andra? Varför du upphörde att kommunicera, upphörde att kooperera? Varför du stal rätten att ha tillåtelse över att få min kropp att kapitulera? Lägga ned vapnen, för att bemästrat signalera med den vita flaggan i skyn. 

-


"När ett organ upphör att fungera väljer man att antingen ersätta det med ett nytt eller bevara det och livnära det."  - Likt mitt insulin livnär min bukspottskörtel, väljer jag att livnära dig tills den dag jag återigen besitter 43 fungerande organ. Vackra, ängel.

Jag tömmer mina vener på det fiktiva blod vi gav sken av att dela. Jag tömmer min hjärna på de minnesbilder vi försäkrade varandra att för evigt värdera. Jag tömmer min kropp på de själsförmögenheter som en gång i tiden uppfattade dig i egen person.

Den ståtliga dolk du högg mig i ryggen med kvarlämnar jag dock. Den har stationerat sig så behagligt i min fysiska kropp att jag inte längre förmår uppleva lidandet av den, men mitt själsliv nådde den aldrig. Min själ besitter en själ i sig och mitt hjärta ett hjärta i sig. Du däremot, äger inget av vardera.


 Jag kvarlämnar den då det är vad du oupphörligt kommer att få bemöta; min rygg i samverkan med din dolk. Det bästa gemensamma arbetet vi någonsin nött ihop. Vi donerade ordet 'teamwork' en fasad. En akt.

Du säger att jag borde koppla av. Leva livet, menar du. Men vet du vad? Jag är inte som du. Jag blir aldrig som du. Jag är jag. Jag är någonting du aldrig kan bli, precis som du är någonting jag aldrig kan bli. Har du tänkt på att när vi går in i ett rum och någon ropar "Heeey, sexy!" vänder du dig om och flatteras? Jag fortsätter gå. För vet du? Jag har inte rätt roll för den beskrivningen. Rollen är redan upptagen, och grattis! Du bär upp den så bra.

När du kastar med håret och drar ner din tröja ytterligare för att dina nya investeringar till bröst ska träffa på världen på dansgolvet, stramar jag mitt hår bakåt så det inte distraherar mitt läsande av min bok och granskar att inte min tröja åkt ner för ännu en ohyra att skåda. För vet du? Mina investeringar sitter i mina böcker, och vet du att min lön är kunskap och inte ännu ett engångsligg?  

Och vet du? Min favorittripp är inte till Aiya Napa eller Sunny Beach, det är till botaniska trädgården. För vet du? Jag finner min ro i att uppskatta naturen inte den nya bartendern som bjöd på en tequila shot. När du senare vinglar omkring på Stureplan på ett par klackar du ändå inte kan gå i, är jag iförd ett par bekväma sneakers och hjälper funktionshindrade. För vet du? Jag blir full på doften av givmildhet inte smaken av det okända i min drink. Och vet du? Jag spyr bara när jag har magsjuka, inte när jag fått i mig för många gratisdrinkar av okända lirare vars överbrukade repliker får mig att känna mig speciell. För vet du? För dem är du lika värdefull som en pantburk är för Bill Gates.

Har du tänkt på att jag hellre står bakom kameran än framför den? Du har en radar som finner kameran på milsavstånd och poserar obett redan tjugo meter ifrån de. Jag kanske inte har berättat, men det finns ingen duell om vem som kan vara med på flest mingelbilder. För vet du? Det är inte smickrande att kyssa din väninna och ha benen uppe i luften mot henne när kameran intar sin position. Dans, menar du. Men så vitt jag vet så finns det inga strippstångar här och inte heller betalar någon för en lapdance. Nej juste, det bjöd ju du på. Omtänksamt. För minns du? När du skrattade åt att jag trodde att det där ölglaset var äppeljuice stod jag och fnittrade när killarna jämförde din visibla vagina med ett russin.

För vet du? Mitt liv är mer än sex, drugs and rock n' roll. Jag ser hur du ser ned på mig och mina intressen. Och jag förstår att du tycker att frukt inte ska målas på en duk utan finnas i en drink. Jag ser, raring. Men vet du vad mer jag ser? Dina rosa trosor från baren du dansar på. Har du betalt för ännu en brazilian? Jag har förstått att lirarna står på kö för att inviga den. För vet du vilka som står på kö hos mig? Män som uppskattar min hjärna, inte vilken ställning jag ska inta denna kväll.

Jag betraktar dig likt en tömd, färglös duk utan dess like. En färglös duk vars lust att bli ifyllt av livsfärger skränar efter ett penseldrag av mig. Ett penseldrag i svart och jag har dig fast i olyckans sköte. Ett penseldrag i rött och jag har ditt hjärta bultandes i takt med eldlågans intensitet.

Du har övergivit din levande själ i händer som förmår släcka den snabbare än vad vatten förmår släcka en outhärdlig törst. På dina bara knän har du bett mig att överta ditt liv. Överta ditt psyke. Du har överlämnat all oinskränkt makt i mina händer. Och utan att vända dig om, lämnar du mig med den makt du tidigare höll fast vid stadigare än en moders omfamning av sitt enda barn.  Du har gått vilse i sökandet av ditt rätta jag. Jag har gått vilse i sökandet av ditt gamla jag. Vi båda är vilse, men i avvikande stigar, långt ifrån varandra.

Du är inte längre en fantasi vars innehåll är sagolik. Du är en förlorad verklighet. En verklighet jag inte längre mäktar hålla av. Du har fått mig att såra för att kunna älska på nytt. Du har fått mig att skära snitt efter snitt i ditt hjärta för att försäkra mig om att den ännu slår. Att du ännu har puls. Att du ännu finns någonstans. Du, som jag en gång kände. Du, som jag en gång älskade.

För varje dag känner jag hur förhållandet förlorar sin puls. Hur de andetag jag en gång kunde känna av vid min panna tycks kännas viljesvagare och mer avlägsna. De andetag jag tidigare lät fylla mina lungor med. Fyllda av livsglädje och begär. Har du puls? - För det har jag.