Rocco visar sin irritation gentemot den italienska maffian.

Rocco: They can suck my pathetic little ****. And I'll dip my nuts in marinara sauce just so the fat bastards can get a taste of home while they're at it.

Såg just klart The boondocks saints och ser nu på Leon. Två av mina favoritfilmer i sin genre. Helvete, så bra. Sett de en sisådär miljontals gånger, haha. Uppdaterar lite mer om de filmerna så fort jag sett klart Leon.

Likt svagheten jag har för Godfather-filmerna har jag en lika stor svaghet för Hannibal-filmerna. Likaså böckerna. Men det jag tänkte säga är att det går maraton med de filmerna idag, på Veetle. Är helt överexalterad. Barn all over again, haha. Vi får inte glömma att min favorit Anthony Hopkins bär huvudrollen i filmerna.

(en av få favoritscener)


♦ Har vi inte ledsnat på "sexpartners faller för varandra"-konceptet? Så löjligt uttjatat, tycker jag. Någon av dem vill ha varandra trots att de bestämt sig för att vara KK's. Ena personen är känslokall, andra är upp över öronen-kär. Den känslokalla lämnas, får ångest, blir kär. Snipp snapp slut, så var sagan ÄNTLIGEN slut.

♦ Har inte Ashton Kutcher ledsnat på att ta rollen för precis vartenda "sexpartners faller för varandra"-filmer? Har regissörerna inte ledsnat på att efterfråga Kutcher för dessa filmer? Och framförallt, har inte VI ledsnat på att se honom i den?

♦ Vad i HELVETE gör Natalie Portman i en sådan film?! Läste hon överhuvudtaget manuset, undrar jag? Är hon i behov av pengar?  Har hon blivit mentalsjuk? Uteliggare? Förlorat minnet av hur grym skådis hon är och hur bra rykte hon har SOM skådespelerska? Kan det vara därför hon accepterade denna roll? Det måste finnas en logisk förklaring.

♦ Utseendemässigt, kroppsmässigt, skådespelarmässigt, alltmässigt - är Portman helt fel tjej för en film vars hela manus går ut på att ligga. Hon var så jävla fel i filmen att skämselkudden kom fram hela tiden. Tittade ned i soffan i många scener.

Jag har så långt jag kan minnas varit intresserad av mytologin om "fallande änglar", som alla de abrahamitiska religionerna beskriver. För er som delar det intresset, kommer ni älska filmtipset jag är påväg att ge er.

Jag råkar vara den där filmnörden som alltid har kritik att yttra mig om efter i princip varje film jag ser. Vilket jag även har vad gäller denna film. När det däremot gäller filmer som har en bra grund, dvs. en grym handling, tenderar min kritik att bli mer konstruktiv. Visst anser jag att även denna film brister i x antal områden, men handlingen är helt jävla fantastisk och budskapet än mer, vilket gör att denna film ändå placerar sig bland mina favoritfilmer.

Med detta tänker jag inte yttra mig om de negativa aspekterna av filmen utan låta er helt och hållet slukas av den otroliga handlingen. Och ja, trots att filmen bär på genren "apocalypse-thriller" grät jag x antal gånger, haha. Det är så vackert med tro.


"After a terrifying biblical apocalypse descends upon the world,
 a group of strangers stranded in a remote truck stop diner in the
Southwest unwittingly become humanity's last line of defense when
they discover the diner's young waitress is pregnant with the messiah."




Jag behöver förmodligen inte förklara varför jag är helt såld på ängeln som bär huvudrollen i filmen, ni kommer förstå precis vad jag menar när ni sett klart den. Badboy-look OCH ängel... How you doin'!?

- I'm just as scared as you are, but I'm
right here and our time is right now!

- Oh yea, but what about before?!

- I'm a guy, since when do we get
anything right the first time?

- Well, I'm a realist and I know
what love does to people...




Jag älskar den här scenen i Hitch. Förövrigt kan jag fortfarande inte begripa mig på det faktum att jag ofta blir jämförd med Eva Mendez!? Den enda likheten jag kan se är möjligtvis våra androgyna drag. Det är någonting med hennes utseende som jag verkligen är svag för men samtidigt någonting som gör mig svag åt motsatt håll, haha. Som inte alls går under min smak. Kan inte sätta fingret på det!

Men tillbaka till scenen. Är det någonsin försent? tänker jag. Jag menar, att ta tillbaka någonting man självmant lämnade och tillät bli lämnad av. Där man själv uppmanade till ett gemensamt 'hejdå'. Många av oss har nog varit i den sitsen minst en gång i våra liv. Vissa människor går helt enkelt inte att släppa. Vare sig det är vänskapliga relationer eller mer. Somliga lyckas man lämna med fysiken men inte med tankeverksamheten.

För er andra som fastnat för Léon: The professional, här har ni en film som känns som någon form av uppföljare till den. Det är en fransk film med samma skådespelare som hade rollen "Léon" i The professional.  

"Efter en lång, brutal och framgångsrik karriär som hitman i Marseilles maffia, håller sig Charly (Jean Reno) nu på den smala vägen. I tre år har han levt ett lugnt och lyckligt liv med sin fru och två små barn.

Men så en vintermorgon blir han attackerad, och lämnas till synes död med 22 kulor i kroppen. Otroligt nog överlever Charly, och han ger sig efter Tony - den ende man som skulle våga försöka döda honom. Tony gjorde bara ett misstag: han misslyckades."

Kan se den här filmen fem miljoner gånger till
 - och jag kommer ändå aldrig tröttna.

Alla hatar när jag sitter där och påpekar, gång på gång, hur attraktiv jag tycker att han är i filmen. För det är han verkligen. Det är läskigt hur mycket han faller under min smak på killar.

Handling: Denna film skildrar fem olika familjers tillvaro men sammankopplar allihop till varandra. Alla är alltså delaktiga i varandras livsinfektioner, på en eller annan nivå, utan att riktigt vara medvetna om det. Tonårsbröderna Omar & Nasri hamnar i en klanfejd. Malik arbetar illegalt på den israeliska marken för att rädda sin döende mamma. Den israeliske polismannen Dando letar efter sin broders mördare som troligen är arab osv.


Genre: Drama


Betyg: 4/5


Skådespeleri: Helt.jävla.fantastiskt! Jag har aldrig i mitt liv sett så bra skådespeleri. Det var så mycket känsla att då jag grät, var det vid 9/10 fall pga. det otroliga sättet skådespelarna agerade på.

Det finns vissa scener som jag spelat om och om igen. Jag kände igen så mycket i karaktärerna från den egna kulturen, det egna livet och liknande. Sättet mamman oroade sig på, hur hon grät i sin sons famn, hur hon läste suror ur koranen när hennes yngste son oroade sig för hans storebroder och dylikt. Jag såg min mamma i filmen så läskigt många gånger.

 De var fantastiska! Nu snackar vi ändå om totala amatörskådisar. Helt sjukt hur man kan få in så mycket känsla när man saknar erfarenhet på det viset.


Regi: Filmen är uppdelad i kapitel och varje kapitel skildrar livet och fördomarna mellan araber, judiska araber samt judar. Denna skildring sker på ett egentligen ganska så välkänt sätt inom filmvärlden; genom olika synvinklar. Det är två regissörer som ligger bakom denna film, en jude och en arab. Därav den fantastiska skildringen av fördomarna mellan de olika "raserna" men även fördomarna inom den egna "rasen".

Alla kapitel känns otroligt förnuftiga när man väl har sett klart dem, men när nästa kapitel där nästa persons liv skildras ser man då sanningen bakom det man trodde var det logiska. Alla historier är som tidigare nämnt sammanflätade i varandra och med filmens gång lär man sig att inse att vi människor glömmer bort att vi inte är de enda på jorden med våra problem. Att alla människor beter sig som de gör av olika bakomliggande orsaker. Alla har sitt skit men vi andra är för upptagna med vårt eget skit att vi glömmer bort hur indränkta andra är i sitt.
 
Hela filmen är på arabiska och hebreiska, men finns tillgänglig med bland annat engelsk översättning. Jag tycker personligen inte att de får ned allting ordentligt i översättningen. I synnerhet inte känslan i orden. Den försvinner vid översättningen. Svårt att förklara då det arabiska språket är väldigt metaforliknande. Ett väldigt bildligt språk. Jag som själv är arabisktalande älskar ju det faktum att jag förstår 90% av allt som sägs i filmen. Det ger mig som åskådare en helt annan känsla, kan jag tänka mig.

Det var som att se en dokumentärfilm. Det var som taget ur det egna livet. Många av scenerna är faktiskt totalt improviserade och i samband med sättet man filmat filmen på, dvs. ett dokumentäraktigt sätt, ger det oss tittare en otroligt intim känsla.


Övrigt: Oscar-nominerad och prisbelönad film i Cannes.

Det här är en "gammal" film egentligen. Många filmer jag sett orkar jag inte publicera här på bloggen och kommentera. Den här såg jag dock idag - nyss rättare sagt.

Handling: Filmen vinklar olika personerns livsdilemman. Pappa Aziz förlorade sin fru sedan 10 år tillbaka och är nu på jakt efter en ny kvinna, på begäran av sin son. Sonen Sami kan inte få egna barn och ska därför adoptera med sin fru, men har undanhållit detta för pappa Aziz. Vidare har Azizs kollegor egna problem - ena med frugan och andra med sin hund. Man får följa upp hur de olika rollerna löser dessa 'problem'.

Genre: Komedi

Regi: Jag blev grymt besviken på den här rullen. Trailern ger den så mycket mer stjärnglans än vad den egentligen förtjänar. De har praktiskt taget klippt dit de enda bra scenerna i hela filmen och skuggat de övriga. Jag tvivlar inte på att Josef Fares kan göra bra filmer. Han är dock väldigt försiktig och enformig i sitt regisserande. Han har gjort filmer som Leo, Zozo, Jalla! Jalla!, Kopps och nu även Farsan. Det här är enligt mig den absolut sämsta filmen han har gjort. Varför jag säger att han är försiktig är då filmer som Zozo och Leo var betydligt mycket mer "välgjorda" på många olika plan men lyckades dessvärre inte nå ut till en lika stor publik. Han såg att komedi-filmerna med pappan som roll i filmen var ett säkert kort. De drog till nästan det dubbla tittarantalet. Vad gör han då? Jo, han drar in farsan som huvudroll, drar in Torkel Petersson igen med hans återkommande sexproblem och samma gamla skämt från de tidigare komedi-filmerna.

Skådespeleriet: Jan Fares har utan tvekan en härlig karaktär rent allmänt, men han har inte alls någon talang för skådespeleri. Hur kan man då ge han en hel huvudroll? Som biroll fungerar han perfekt. Han kan tillföra en viss krydda till komedi-filmerna, men att hans skådespeleri ska få genomsyra hela filmen är bara idiotiskt och fegt av Josef Fares. Jag hade hellre sett honom utnyttja sin pappas härliga och älskvärda karaktär i form av mindre klipp eller serier, men att bygga en hel film på hans karaktär är bara fel. De övriga skådespelarna hade också stora problem med att förkroppsliga känslor som sorg, glädje, förundran osv. Det såg nästintill plastigt ut. Som att sitta på Dramaten. Det är iofs ganska förväntat av svenska skådespelare, men den här filmen var inte särskilt välgjord heller. Vilket gjorde det hela ännu värre.

Slutsats: Dålig repris på de tidigare filmerna.

Betyg: 1.5/5 (enbart för de enstaka scenerna som fick mig att skratta)

Det här är en film precis i min smak. Det är i sci-fi/horror/thriller-genre. Jag är särskilt svag för filmer om framtiden och utommänskliga varelser. Vidare är skådespelarna duktiga på sin sak. Så denna föll jag för bara efter att ha hört om handlingen. Om ni väljer att se den, berätta då gärna vad ni tyckte om den! :)

Handling: I framtiden har jorden tagits över av vampyrer och människorna är en utrotad ras. De beter sig precis som oss människor, men har fortfarande vampyrnödvändigheter, så som blod och att de inte kan vistas under UV-strålar. De har fabriker där människor är "planterade" vid liv för att kunna pumpa blod åt vampyrerna. Blodbrist börjar råda pga. bristen på människor och vampyrerna hotas.

Genre: Sci-fi/horror/thriller

Betyg: 4/5