Jag har tidigare stått fast vid att jag avskyr jeansjackor på killar, men efter denna bild är jag såld - det finns tydligen killar som kan rocka jeansjackor. En ljus scarf på det and he's perfect to go!

Avskyr den här vidertentan.

WILL SMITH



ANTHONY HOPKINS



KATE WINSLET



ROBERTO DE NIRO



RUSSELL CROWE



SANDRA BULLOCK



HEATH LEDGER



NATALIE PORTMAN



LEONARDO DICAPRIO



GIOVANNI RIBISI



CHARLIZE THERON

"Sa busschaufören precis "tack" efter att ropat ut
 stationen? Troru att du e Michael Jackson eller?!?"

Många av oss tycker någonting, medan andra river ned det och driver tid med att istället titta på. Skrivna ord finns kvar för gott, det du säger bleknar däremot bara bort. Du är och kommer alltid vara rädd. Men här är scenen, varsågod, alla väntar sig någonting stort. Så visa hela världen ditt geni. Nu måste du förstå, jag började för länge sedan. Allting har förändrats men ingenting är förlåtet. Ingenting är glömt. Och vissa av er tvivlar än, men jag har bestämt att inte höra på.


Du kommer aldrig kunna hålla mig tillbaks. Jag
har mer av tålamod än vad du har av hårda ord.

Här har ni en av mina favoritlåtar (originallåten) med en housemix. Jag är en sådan svag tönt för remixes, haha. För er som inte pallar med alla långa houseintron - låten börjar vid 2.00 ungefär.

Assoccierar den till min mamma och en annan
 kär person till mig. Så otroligt vacker text.

Allting har förändrats, men du finns kvar. Allt var svävande,
men nu ser jag klart. Mina minnen höll mig uppe varje dag.

Jag ogillar när människor tror sig "veta" vad andras problem grundar sig i. Hur de ter sig i personens liv och framförallt - hur de upplevs. Det är frustrerande. Vi vet ingenting. Vi måste ständigt ha i åtanke att undvika att söka sanningen i sådana lägen, med det menar jag att vi ska inse att vi absolut -inget- vet om vad den andra personen genomgår för bekymmer. Jag var nämligen just ute på en promenad och gick bakom två vänner som hade ett samtal. Jag såg hur desperat ena tjejen försökte prata ut om sitt problem, medan den andra tjejen (vännen) -av god vilja- istället tog över samtalet genom att "förklara" hennes situation åt henne. Men ni vet, man känner sig själv bäst. Man behöver aldrig få sin situation förklarad i ett läge som sådant. Hade hon behövt den förklarad hade hon varit den tysta, inte den som försökte prata ut.

Om en vän kommer till oss för att prata ut, bör vi undvika att bekräfta en sanning eller "diagnos" hos personen i fråga. Ge de utrymme att själva nagla fast sanningen - med deras ord. Aldrig våra. Har ni inte varit med om det själva? Hur frustrerande det är när personen ifråga försöker bekräfta ditt problem med sina egna ord? I synnerhet då ni vet att de senare inte tror på det du menar är den egentliga sanningen. Det vi, som lyssnande vänner, kan göra i sådana lägen är att istället se efter mönster i personens bekymmer, dvs. vad är återkommande, vilka är återkommande och när dennes problem inte finns - vart ser du undantaget? Nu låter det så sjukt psykologiskt, men jag lovar, testa det. Ni kommer få helt andra svar och underlätta det något otroligt för vännen som behöver prata ut.

Jag har tidigare nämnt att jag anser att man bör försöka undvika att alls prata när någon behöver prata ut. I sådana lägen behöver personen mest bara göra just det. Det man ska bidra med är ett intresse och två aktiva öron, absolut ingen aktiv mun - om inte denne själv ber om exempelvis råd. Jag är själv som sådan. När jag vill ha råd -ber- jag om det. Gör jag inte det, behöver jag bara någon som lyssnar. För ni vet, i slutändan spelar de där råden sällan någon roll. Man gör ändå det man hade i bakhuvudet. Tänker ändå i samma banor. När man ska komma med råd och visa ord mitt i personens samtal, riskerar man att gå miste om viktig information från personen. Något denne kanske verkligen behövde få ur sig.

En grej jag använder och gillar är hypotetiska frågor. Jag brukar ställa mig själv de när jag pratar ut i mitt eget huvud, haha. "Om min mamma levde, vad hade hon tyckt om denna handling?", "Om jag hade en dotter, hur hade hon sett på det här?", "Vad är det värsta som kan hända om jag bryter den energikrävande kontakten med denna person?" osv. Testa det på er själva när ni hamnar i svåra lägen. Samtidigt kan ni använda er av de frågorna lite överallt. Man mår bra av att få en sådan fråga som vän, om inte annat så är det nyttigt att få dem. De arbetar på egen hand och ger oss möjlight att själva utforska svaren. Återigen - vi behöver inte bekräfta en sanning åt personen, utan de får göra det själva. De ger helt nya infallsvinklar på vad problemet egentligen är.

She sits,
Amidst friends,
Smiling, laughing, making jokes,
Hoping nobody sees,
The feelings she keeps hidden inside.

Everyone finds her pretty,
Smart, kind, and friendly,
But she feels isolated, alone,
Like a ghost, not really there.

She hides behind a mask,
Hiding the feelings deep inside her,
Only letting them out,
When she lies alone at night.

She cries herself to sleep,
Only to wake up and hide some more
She wants so much to break free,
To let someone find her,
But she's scared.

Scared of what people will think,
Scared of what they might say,
So she hides,
Hoping and wishing,
That someone will find her,



Someday.

Hur många av oss med invandrarföräldrar känner inte igen de i den här gubben? Min fina mamma hade fått för sig att alla utomlands behärskar svenska om man bara blandar det med lite engelska. Visserligen förstod alla exakt allt hon sa (än idag en gåta för mig), but still... Att snacka svenska med italienare känns fan inte helt hundra alltså.

Förövrigt, lägg märke till hur stolt gubben i videon blir när han väl prickar in rätt ord i engelskan. När han säger "invasion" och ett asbelåtet leende tittar fram (00:21). Haha!

Som ni nu redan är bekanta med, har min pappa en tendens att överbruka det engelska språket när vi pratar. Han har länge gjort det, men nu när han reser så mycket på nytt börjar det bli alltvärre. Hans senaste sms löd:

"Ok habibti, I will but hit me med sms på morgonen om du can"


- Multikulturellt, pappa. Verkligen.

Min hälsa blir allt värre och mitt liv dödar mig just nu. Hatar att jag blir såhär sjuk. Helt ärligt blir jag hellre sjuk lite och ofta, än sällan och stort. Men right on top of that får jag ut min tentamen. Har inte läst igenom den än men gissar på 8-10 sidor. Ännu bättre är väl att jag inte har den allra viktigaste litteraturen för tentan. Aja, let's do this shit så vi kan ta tidigt sommarlov. 

Förövrigt blir det el gutenborgo i sommar. Mina vänner stör sig på min, enligt dem, bristfälliga förmåga att efterlikna andra dialekter. De menar på att varje gång jag ska härma en dialekt, är det göteborska jag kör på. Om någon säger: "härma smålänningar" - kommer göteborskan. Om någon säger: "härma norrlänningar" - kommer göteborskan. Om någon säger: "härma britter" - kommer göteborskan. Slutligen anmärker de rätt starkt på att inte ens den är korrekt. Bittra svin. 

Men det gör laaa inget för de är laaaa boraa avensjüücka på minn jööteboshka. De behööver taaasej till bamba och ätaaa för att höja blosockreee! Och DET är laaa göööttt?!? *omg, asnöjd med min göteborska* 

Har inte kunnat sova någonting alls pga. all tryck och smärta från örat. När jag väl får någon sömn, vaknar jag någon timme senare av att det rinner blod ur örat på mig. Min första tanke var: HELVETE! Mitt fina, beige:a kuddfodral! Min andra tanke var: blod ur örat är inte helt hundra...

Tydligen har trumhinnan 'sprängts', som de så fint benämnde det, och att jag är i ett 'akut tillstånd', som de ännu finare benämnde det samt att det faktum att jag är diabetiker gör mig 'mer mottaglig för följdsjukdomar', som de finast benämnde det och däribland stod dövhet som 'resultat' - det var dock mindre fint benämnt. Jag vill ju kunna höra Mandas oupphörliga käft gå. Men det hade iofs till och med fått en döv att höra...

Hur som helst, akut tillstånd or not, nu blir det x antal timmar i skolan innan jag drar mig mot någonting sk. akut. Har varken tid eller ork att komplettera det här seminariet, i synnerhet inte med tanke på hur kompletteringen ser ut. 10 sidor? - Nej, tack. Vi kan ju i alla fall se någonting positivt ur detta; jag slipper plåga min hörsel med de andras utdragna redovisningar...


...do I hear an Alhamdulillah?!

"What tires and tortures me is not that you'll forget me, but
 that what was between us will be between you and someone else"


Vill aldrig behöva uppleva det där.

Det är en sak ni ska känna till om mig - jag blir aldrig sjuk men när jag väl blir sjuk så blir jag förjävligt sjuk. Som nu. En liten förkylning blev till öroninflammation (som är ovanligt hos vuxna). Det gör svinont och jag har ändå hög smärttröskel. Lär vara borta från träningen i minst 7 dagar om jag går på antibiotika.

Efter mina tre dödliga timmar i skolan imorgon blir det en tripp förbi vårdcentralen. För just nu vill jag stampa på mina öron. Jag påmindes just om varför jag var dödsskraj över att få öroninflammation när jag var liten. Har gått och ignorerat locket och smärtan i öronen, febern, förkylningen, hostan och utöver det - min obefintliga aptit. Men vet ni vad? Rätt åt mig. På riktigt. Så jävla nonchalant.

Förövrigt hade jag min redovisning om avinstitutionalisering i Bulgarien idag. Kan vara den bästa redovisningen jag gjort. Så jag är mer än nöjd! Särskilt med tanke på hur skraj jag var innan dess. Nu ska jag stoppa en vitlöksklyfta i örat :) Kram!

FÖR 20:- KAN DU:

- Köpa en daimglass

- Kolla på en femtedels biofilm

- Spela paintball i 3 min

- Äta en tredjedels kebabtallrik

- Köpa en bussbiljett

ELLER:

- Hjälpa ett föräldralöst barn

Vart hamnar dina pengar?

Pengarna går till en verksamhet för föräldralösa barn i Armenien. Dina pengar resulterar i material som böcker, kläder och hygienprodukter för barnen. Uppmuntra dessa fantastiska människor som bidrar med internationell hjälp och gör skillnad för barnen som dessa hjälper. Passa på att skicka över 20:- samtidigt som du betalar dina räkningar. All lycka och välvilja till er otroliga människor. Er godhet är obeskrivlig.


Hur kan jag donera min tjugolapp?

Plusgiro: 160 39 03-4
Personkonto: 9012125838 (clearingnummer: 3300)

Såhär såg färgen ut! Dessvärre gör inställningarna i kameran att det ser mer kopparfärgat ut på bild. Det är mycket mer intensivt bruna toner i håret i verkliga livet.



Svar på frågan ang. hemmakuren:
Jag blandade rött te (rooibos bland annat) med jojobaolja, applicerade det i hårlängderna och lät det självtorka i solen. Detta gjorde jag en gång i veckan i drygt en månad.

Håret har fått bättre struktur, lyster och ett helt annat djup i färgen. Hoppas det går lika bra för dig! Du får gärna ställa fler frågor om någonting känns oklart! :)

Klippte upp mitt hår och kapade en bit från längden. Shit, vad det växer! Kan inte det bli fylligare istället för längre? Vill få tillbaks allt hår jag förlorat sedan mamma gick bort, haha. Drygt. Psyket har större effekt på kroppen än vad man vill tro.

Hur som helst klippte jag det till strax ovanför naveln och lade i en lite kopparröd färgeffekt. Det gav mer resultat än jag trodde faktiskt! I och med att det bara var en huskur. Tidigare användes den flitigt i arabvärlden. Men nu måste jag hoppa in i träningskläderna, ska iväg och jobba senare idag. Ta hand om er, fina!

Kurdisk kille faller för arabisk tjej. Kurdisk kille kan inte få arabisk tjej pga. kurdisk nationalitet. Kurdisk kille våldtar det arabiska språket. Kurdisk kille bör aldrig erhålla ett skivkontrakt efter denna låt.

You're never wrong and I'm never right. You win all the rounds and every fight. What makes it worse is that you don't even have the nerve to ever say that you're sorry. No, we don't need to talk, ain't nothing left to say, you got everything you want.

Can't stay another day when you're always getting your way. I know what's best for me; we go our separate ways. Leaving you with everything, even the pain. So I decided not to get in your way. It's time to do it my way and that means - getting away from you.

You're selfish.

Japp, jag gick runt i denna väst en hel dag utan att
 ha sett att prislappen (och knapparna) var kvar. 

Innovativt...

Ser ut som att himlen står i lågor.

Väldigt många av er har både mailat och kommenterat på bloggen om vad som kan främja en viktminskning. Jag har undvikit att skriva om det av diverse anledningar, men en av de främsta är för att många tycks ha uppfattningen om att man måste ned "snabbt" inför sommaren. Jag kan egentligen ge er en miljard olika dieter där ni kan förlora upp till 5 kg på 3 dagar bara, men är det vätska och muskler ni vill förlora eller är det fett? Tänk på det innan ni går på svältkurer. Ni kväver er ämnesomsättning. Ni förlorar mer i kroppsfett och mindre i vätska/muskler när ni väljer en kost och ett träningsprogram som utlovar mindre viktminskning i kg/vecka. Muskler väger mer än fett, glöm aldrig det.  

Vet egentligen inte vad jag ska börja "berätta" om om viktminskning. Finns så otroligt mycket att berätta, men har ingen aning om hur mycket kunskap ni redan har om hur kroppen fungerar, så det är svårt att veta på vilken "nivå" tipsen ska vara på. Men vi gör såhär, jag börjar med att ge några tips om hur man kan ändra sina synsätt (som i sin tur främjar en viktminskning). Vi kör på mer konkreta tips nästa gång!

1. Träning är inte enbart ett viktminsknings- /muskelökningspreparat. Många har en tendens att göra träning till ett medel för enbart viktminskning eller muskelökning. Så är inte fallet. Träning bör finnas i din vardag oberoende vikt, inte enbart när du vill bygga muskler eller bli smalare inför ett visst tillfälle. På det här viset rubbar du bara kontinuerligteten av träningen i ditt liv. Du blir en "beach'årtal", som jag vill kalla det. Träning är ett preparat för din hälsa i helhet. När man skapar sig tankar om att enbart träna då man vill se ut på ett visst sätt, betingar 9/10 det automatiskt till någonting negativt i längden. För varje gång du gör detta, minskar din kärlek för träning och det blir allt svårare för dig att få kroppen du vill ha. 

Notera att jag tycker att det utan tvekan är okej att träna extra hårt inför ett visst tillfälle - förutsatt att du är en person som håller träningen kontinuerlig i ditt liv.


2. Är du omotiverad till träning - gör det inte. Om du vet med dig att du har en hatkärlek för träning, tvinga inte dig till den. Du ökar din negativa betingning av träning än mer. Jag gjorde själv detta misstag förr. Jag tänkte "hellre dålig och omotiverad träning, än ingen träning". Snart kom jag på mig själv sitta där, x antal veckor senare, och hade förlorat den där "första veckans"-glöden för träningen. Varför? - Jag ville inte må bra, jag ville se bra ut. Träning blev plötsligt krävande igen. Ni förstår, det här är den bästa metoden för att döda allt vad motivation heter.


3. Du kan förlora lika mycket vikt utan träning. Det är bara en myt att du måste träna för att gå ned mer i vikt. Din viktminskning ser identisk ut vare sig du går ned genom att förbruka mer kalorier (kcal) än du får i dig via kosten eller genom att träna dig ned till detta underskott. Allt handlar om hur mycket kcal du får i dig kontra hur mycket du gör av med, per dag. 1 kg kroppsfett = 7000 kcal. Väldigt simpelt egentligen - äter du 7000 kcal, går du upp 1 kg. Gör du av med 7000 kcal, går du ned 1 kg. 

Det träning kan ge dig är extra kcal att nyttja (bortsett från det förbättrade hälsotillståndet). Ponera att du har satt ditt dagsbehov av energi (maten) på 1500 kcal men vill äta pizza (1000 kcal) en dag - du kan då träna bort 1000 kcal på gymmet och ligga kvar på 1500 kcal/dag. Du håller rätt energiunderskott för att kunna gå ned i vikt. Men väljer du att istället slappa på soffan hela dagen, men strunta i pizzan kommer du ändå ligga på 1500 kcal, inte sant? I slutet av dagen får du alltså exakt samma resultat i kroppssammansättning.  Allt handlar alltså om balansen mellan kaloriintag och kaloriförbrukning. Förbrukar du 2500 kcal, men äter 1500 - går du ned i vikt. Förbrukar du 1500 kcal, men äter 2500 kcal - går du upp i vikt.
 
Kort sagt, är du för lat/för upptagen/för sjuk/för omotiverad för träning är det inte en ursäkt till varför du "väger mer". Det handlar om någonting så simpelt som att du äter för mycket. Du kan få samma resultat på din viktförlust som du hade fått med träning, med bara ändring i kosten. Så är syftet att enbart bli smalare - välj en kost där du vet med dig att du slipper träna mycket.


4. Snyggare kropp med träning är bonus, inte mål. Det allra största felet många gör är att se träning som ett mål för en snygg kropp. Det kan absolut vara ett sätt att motiveras på, men träning bör först och främst ses som ett mål för en utomordentlig hälsa. Att du får en snygg kropp ska du se som bonus med träningen. Det här synsättet har i alla fall fått mig att skapa en starkare kärlek för träningens alla effekter. Inte enbart de som gett mig en mer tonad kropp.


5. Förstå din träning och prioritera den rätt. När du vet hur träning formar din kropp på insidan, inte enbart på utsidan, kommer du skapa dig ett band till träningen - inte en relation. Jag ser det lite som familjer vs. bekanta. Familjemedlemmar har man (oftast) ett kontinuerligt band till. Man värnar om sin familj, prioriterar dem högt och går så långt som att man anpassar vardagen efter dem. Bekanta däremot har man en relation till; träffar dem någon gång då och då, kanske när man behöver någonting av dem. Man stöter på dem, säger hej, småpratar och lämnar dem på nytt för att x antal dagar/veckor senare göra detsamma.

Behandla din träning som en familjemedlem, inte en bekant. Jag kan säga att jag anpassar mina dagar utefter min träning, inte tvärtom. Jag stämmer träffar med vänner, jobbtider, vardagssysslor och dylikt utifrån hur mitt träningsschema ser ut. Jag lägger aldrig till träning "om jag får tid över", jag gör allt annat "om jag får tid över". För mig är det en rutin, inte en aktivitet.

"I know pimpin' ain't easy but damn - you barely surviving!"


Haha, blir inte bättre.

Vi människor måste sluta gå förbi livet och mänskligheten. Testa att stå kvar denna gång. Sluta blicka framåt mot enbart dina drömmar, se dig omkring. Hela vägen till dina drömmar har du skuttat över behövande människor på marken. Hjälp andra att vidga möjligheterna att även kunna nå deras. För jag lovar att somliga har drömmar som du kan ordna med ett fingerknäpp. De är inte dummare än oss, de har bara färre valmöjligheter än oss. För ni vet, det enda rätta tillfället att se ned på en människa är vid tillfällen då man böjer sig ned för att ge denne stöd till att resa sig uppåt. Gör en skillnad. Människor i din omgivning kan ligga ned i dolda smärtor utan att du egentligen vet. Ibland är det bättre att fråga hur någon annan mår än att prata om hur man själv mår.

Och jag förstår hela processen egentligen, det är nämligen så vi människor fungerar. För många är ignorance bliss. Ni förstår, det är lättare att inte veta. För vet man inget, ansvarar man för inget och ansvarar man för inget, känner man inget. Det är där det läskiga börjar, när likgiltigheten gör sig bekväm. Ju fler orättvisor och fel vi ser runtomkring oss, desto större klyfta skapar vi mellan oss och de berörda. Vi isolerar oss i det egna. Stackars, men vi har ju våra egna problem, inte sant? Så vi ser ned på de där de ligger, rycker på axlarna och tänker att vi ändå inte kan göra någonting åt det. I bästa fall skänker vi en medömkande tanke och klappar oss på axeln för att vi känt oss mänskliga vid den nanosekunden av empati. Hur hjälper din goda tanke den berörde i dennes livssituation? Förståeligt, kan vissa tycka. Jag menar, det där med att engagera sig kräver uppoffringar, det gör inte ignorans.

På riktigt nu, tänk efter, är det inte så att ju fler problem i sitt slag vi sett, desto mindre har vi brytt oss med tiden? När vi ser en uteliggare tycker vi synd om denne, i många fall hjälper vi då med några kronor. Oftast för att själva få en dos av "må-bra", inte alls för att de ska få det. Men se här, ju fler uteliggare vi ser, desto mer avskärmade tycks vi bli. Det är inte längre synd om dem. Vi börjar se alla dessa hemlösa som ett. Alla har plötsligt exakt samma livshistoria, exakt samma framtid, exakt samma möjligheter (eller brist på sådana). Vi har sedan barnsben blivit inlärda att man ska acceptera samhällets förändringar och anpassa oss därefter.

Let me break it to you, det ska man inte i lägen då det handlar om andras livsförhållanden. Ju fler tsunamis, jordbävningar, krig och demonstrationer som slutar i blod som går till spillo - desto mer avskärmas vi. Folk, som inte ens vistades i Thailand, är ännu ärrade av tsunamin. Men med handen på hjärtat - hur många brydde sig lika mycket över de tsunamidrabbade i Japan? Sms:ade någon in pengar? Eller höll sig ständigt uppdaterade om hur det såg ut dag för dag? Fälldes några tårar? Nu kan du föreställa dig hur reaktionerna inför nästa tsunami kan te sig. Vi börjar bli immuna, inte sant?

Det hela är så ologiskt logiskt. Vi borde egentligen inse allvaret, men någonting får oss att tänka att det löser sig. Jag menar, det är ju så långt bort. Synd om dem, tur för oss, va? Ni förstår, det är dessa tankar som säkerställer det hela för mig; vi är inte mer än ett par egocentriska varelser i en illusion av en värld där vi är solidariska flockdjur. Att döma utifrån verkligheten anses man ha gjort en fantastisk deal då man tecknat ett avtal hos Telenor om 500:-/månad för fria samtal inom samma nät. Men att skänka 10:-/sms för behövande i drabbade länder, det är dyrt det! För vad gör 40:- oss egentligen? Det är bara summan av ännu en cappuccino som ändå smakar bränt. Istället kan jag lägga ut de pengarna på att köpa ett exemplar av Situation Stockholm (vinsten går till hemlösa), få en gynnsam läsning och hjälpa de hemlösa i samma veva.

 Här får ni några simpla tips, som varken
kräver särskilt mycket tid, energi eller pengar:


♦ Planera upp dagar där du och dina vänner bestämmer er för att ägna hela den dagen åt att hjälpa andra. Exempelvis: styr upp en träff på söndagar då ni alla är lediga, ha som uppdrag att alla ska hitta någonting de inte behöver i hemmet och samla ihop det. En annan dag kan ni ha som uppdrag att alla gör i ordning mackor med ost/smör (30 brödskivor för 12:-, smör för 10:-). Åk därefter in till stan och hjälp på de platser ni kan hjälpa, med de resurser ni har. Jag kan gå så långt att jag garanterar att ni kommer ha det svinkul både i varandras och de behövandes sällskap.

♦ Lämna mat, kläder eller pengar till en uteliggare du ser eller ännu bättre - gå till hembärgen och hjälp till under denna dag. Vi har tillgång till mat när vi än vill. Den där mackan du ger uteliggaren kan vara huvudmåltiden för veckan, inte dagen.  

♦ Se inte ned på missbrukare som lever ute på gatan. Människor som inte luktar Armani, utan alkohol har en historia de med. De vettigaste diskussionerna jag haft i mitt liv har varit med dessa människor. Skratta inte åt de när de pratar med er, ta er tiden att lyssna på dem. Det faktum att de är alkoholpåverkade ska inte ses som en enkelbiljett till att ignorera en människa och tro att du gör gott i det. Det gör du inte - varken för dig eller någon annan. De är människor med liv, precis som vi. Människor med en uppväxt, minnen, upplevelser, familjer och orsaksgrunder. Det där kan vara någons förälder, någons barn, någons syskon. Du hade inte ignorerat en människa som var klädd som presidenten, varför ska du då ignorera någon som är klädd som en uteliggare?  Självklart förutsatt att de inte är i ett hotfullt sinnestillstånd.

♦ Istället för att slänga gamla kläder, böcker, mat eller annat som tidigare varit av värde för dig, ta dig tiden att överlämna det till en frivillig organisation för behövande eller lämna det till uteliggare/behövande du själv ser. Det som är skräp för dig idag, kan vara guld för någon annan. 

♦ Ser ni en musiker spela någonstans i ett hörn i hopp om lite pengar, uppmuntra detta genom att visa extra intresse för dennes talang och skänk en summa! Tala om för han/hon hur duktiga de är. Ibland räcker varma ord som mat för själen. Inte för enbart dagen, kanske så länge som hela livet.


De nedanstående tre tipsen är sådana som ni
kan göra skillnad med i den enkla vardagen:


♦ Ta kontakt med familj/vänner/bekanta och försäkra dig om att de har det bra om du misstänker någonting annat. Ställ hellre några frågor för mycket än några frågor för lite. Och tänk på att det enda som behövs för en människa i 9/10, är någon som lyssnar. Man vill inte ha rådgivning, inga visa ord, inga snyftande blickar, bara två aktiva öron och ett intresserat sinne. I slutändan väljer man ändå det man själv hade i huvudet från början. Tillåt de att prata ut! Till och med rådgivning agerar avbrytande. Om någon vill ha rådgivning, ber de nästintill alltid om det. Gör de inte det, vet du att de bara behövde prata ut.

♦ Fråga den där personen som bär några matkassar för många om denne behöver hjälp - oberoende ålder/kön. Vi har själva varit med om tillfällen där vi tvingats bära minst 4 tunga påsar och drömt om hur skönt det hade varit att bara slippa dem. Låt oss vara det där för någon annan; det där som gör att h*n slipper. Skäms inte! Det värsta som kan hända är att personen i fråga uppskattar dig.

♦ Le lite extra mot personen du får ögonkontakt med. Hur många gånger har inte någon lett mot oss och vi tänkt "wow, tänk om fler var såhär underbara". Eller hur vi råkat hålla kvar leendet lite längre än vi trodde, trots att man redan gått förbi personen.  

"Hon ska ha långt mörkt hår, gärna svart. Ej med svensk bakgrund... Det är sant, jag gillar inte blonda svenskor. Boring as fuck. Som att åka utomlands och beställa köttbullar."



Låt oss fastställa att han i alla fall inte är patriotisk.

Hade mitt hjärta haft ett talorgan hade det utan all
 tvivel bett dig hålla käften. Nu råkar dock jag ha det,

- så håll käften.

Den här videon är den absolut bästa motivationen till livet i allmänhet. Jag slutar aldrig få gåshud när jag hör han tala. Man känner styrkan inom en under videons gång. Helt fantastisk! Who am I?

- I AM A CHAMPION!

"While they're trying to get deeply inbedded in the fine fibers of your bedsheets, I'm trying to find  and define the fibers of which your mind speaks."

Ni vet ju att jag är galen i piercings och dylikt. Har planer på nya men samtidigt haft långa planer på att ta bort allt vad piercings heter på min kropp. Kluven lite? Inte längre. Jag tog just steget att ta bort dem. Det känns tomt, no doubt about it. Det var dock på tiden.



Här har vi med och utan näspiercingarna. 
Notera att jag ser snällare ut!

Alla erbjudanden för lägenheter strömmar in just nu. Har dock ögonen på en särskild lägenhet. Ett stort tack till Sufian och Dina som hjälpt mig med att lägga upp annonser. Ni är guld!

Det här är en kille jag är helt galen i. Hans videobloggar är de absolut enda jag följer. Sådan grym karisma har jag inte sett i någon annan, han har fångat mig slaviskt sen ett bra tag tillbaka.

Varför jag skriver om honom är för att många ber om träningstips. Eftersom jag sällan hinner skriva långa inlägg på bloggen, tänkte jag börja med att ge er mitt bästa och lättaste träningstips - Reza! Hans träningsvideon tillsammans med några andra personers, är de som jag använder som motivationsbränsle innan mina egna träningspass.

Ge han en chans, blir ni inte motiverade till träning
kommer ni åtminstone ha fått er ett gott skratt!




Självklart är fightplay.tv ett måste för er som gillar fighting rent allmänt. Jag har inte sådär superintresse i det, men gillar många av hemsidans uppdateringar, bl.a. om Reza och videon där de fystränar. Det är en väldigt lästrevlig och enkel layout på hemsidan, så den är rätt lätt för ögat - till och med för den som saknar intresse i ämnet.

Sluta vara så in-i-helvete mammig genom att ta hand om alla sjuka hela tiden och tro att du själv aldrig kommer smittas. För snart ligger du där i din säng; ofrivilligt nedbäddad med din förnekelse, drunknar långsamt i ditt eget snor och kvävs av din egen hals.


Slutsats:
Är du sjuk, är jag inte din mamma längre. 

Jag har märkt att du är duktig på att stava, jag undrar om du brukar googla orden innan du skriver eller om det faller naturligt för dig? Kan du ge några tips på hur du lärde dig att stava?



Jag har alltsedan pampers älskat att läsa böcker, vilket förmodligen varit någon form av språngbräda till min förkärlek att stava rätt. Min förkärlek för skriftspråk i allmänhet. Minns hur jag och mamma brukade ha heldagsutflykter till biblioteket istället för Gröna Lund och dylikt, haha. Jag fick exempelvis sällan leksaker i present (om inte jag bad om det), istället fick jag böcker i mängder. Det blev lite av en "grej" för de i min omgivning att hitta bra böcker åt mig. Det är ingen myt att böcker hjälper hjärnan att memorisera ord.

Självklart vet jag inte hur man stavar till alla ord, så de ord vars stavning jag tvivlar på kollar jag upp på Google/språknämnden. Det är viktigt att man inte går på "uttal" och bokstaverar ordet därefter när man är osäker på hur det ska stavas. I nästan alla fall känner man rätt direkt när man är osäker på ett ord. När du upplever den där sekunden av osäkerhet, gå på känslan av den! Tvekar du på stavningen bör du alltså kolla upp det och försäkra dig om att det är rätt innan du bokstaverar det utifrån hur det uttalas eller som du upplever kan vara rätt. Det kommer bara resultera i att du nästa gång skriver ordet på samma felaktiga sätt och i sin tur till att lura din hjärna till att tro att det är så ordet ska bokstaveras. En ond cirkel.

För mig är särskrivning egentligen ett större problem än vad exempelvis stavfel är. Är du osäker på om ordet ska sitta ihop eller inte är det av stor vikt att du säkerställer dig om det. Var petiga med särskrivning. Det är nämligen någonting som kan ändra hela meningens innebörd i större omfång än vad exempelvis ett stavfel kan göra. Ta bara meningen "en sjuksköterska kommer hit idag" - särskriver man på det ordet är det då en sjuk sköterska som kommer. Informationen förvänds. Hade det handlat om ett stavfel i detta fall hade en sjuksköterscka kommit. Meningens underrättelse förblir egentligen självklar, men stavningen inkorrekt. Och nej, jag uppmuntrar inte till att slappa med stavningen, så våga inte göra det! Haha, skämt åsido, jag vill bara framhäva särskrivningens betydelse med.

Ser man tillbaka i tiden och på dagens generation kan man se en tydlig skillnad på hur orden stavas. Idag stavar vi som krattor. Skriftspråket har försummats och jag tror att vår fallenhet för korrekt skrift kommer försvinna alltmer. Word, T9, Hotmail och andra kommunikationsplatser rättar stavfelen per automatik åt oss. Vi hinner inte ens se vart stavfelen ligger och inte heller orkar vi bry oss, den fixar ju jobbet. Vår hjärna går på viloläge i och med det, allt den hinner memorisera är din första felaktiga stavning av ordet. Det korrekta som rättas åt oss hinner hjärnan inte memorisera. Så hur rätt blir det när vi senare saknar de medlen? Sen kan jag personligen tycka att vi borde införskaffa språkreform i Sverige, men det är en annan fråga.  

Någonting annat att tänka på är sms, chatt och blogg-språkets inverkan på vårt sätt att stava och se på ord. Idag vet många inte ens vilka ord det är som är språkligt korrekta eller när somliga ord överhuvudtaget ska brukas. De tre exponeringsplatserna är, enligt mig, tillsammans med den automatiska rättningen, de två största faktorerna till varför vi stavar som vi gör idag. De främjar en större användning av uttalsbaserade stavfel. Jag menar, hur vanligt är det inte att läsa stavningar som: "avensjuk, chocklad, faktist". Vi läser allt färre böcker i och med att de ovannämnda exponeringsplatserna blivit mångas främsta källor till skrift. 

Det bästa tipset jag egentligen kan ge (för de som är väldigt osäkra på sin stavning) är att aldrig skriva på ett annorlunda och/eller försumligt sätt, med anledning att du ju "bara" chattar med vänner. Utnyttja det faktum att du brukar dessa exponeringsplatser så mycket som du gör och vänj dig redan där vid att skriva ut hela ordet, använda stor bokstav, kommatecken, punkt m.m. där det ska brukas. Se det som en daglig övning tills du känner dig tillräckligt säker på din stavning att du kan "slappna av". 

Du ber nedbrutet om svar. Vill veta vad du har gjort för fel. Varför jag beter mig som jag gör. Varför jag ser på ditt liv med kisande ögon. Jag ger utstötta svar. Förklarar att du inte har gjort någonting fel. Att jag är felet i vad du kallar liv. Jag har alltid varit felet. Du förstår, jag är inte den som smeker dig över pannan i din dödsbädd och förklarar att allt kommer ordna sig. För det kommer det inte. Det här är bara början till ett alternativ för dig; lära dig att älska kryddan av gift. En eftersmak utav bara ruin. För jag kommer aldrig vara ditt sjungande paradis utan att dessförinnan ha varit ditt tigande helvete. Det vet du.

Du önskar en färgrann och ståtlig ros att kunna visa upp i fönstret av Paris äldsta byggnad. Jag ser hur du längtar efter besökarnas avundsjuka sinnen. Du vill se de åstunda den vackra ros du alstrat. Beklagar att jag drar ut din inbillade ros ur rötterna, men jag är inte mer än maskrosen som vuxit igenom asfalten i din bakgård. De trampade på mig. Drog ut mig. Hystade jord över mig. Och även om jag fortsatte blomstra, förblev jag blomman ingen önskat växa kvar. Så, vill du fortfarande visa upp mig?

Du förstår, jag och du är inte lika. Vi är egentligen inte ens olika. Vi är bara liknöjda – på varsitt håll. För jag tror inte på kärlek utom kärleken för en själv. Jag tror än mindre på det du benämner ”lycka” eller din vilja om ett ”förevigt”. Förevigt dog innan det alls levde. Du måste förstå, jag tror lika lite på dina drömmar, som du tror på min verklighet. Och nej, jag behöver ingen bearbetning av mina inre konflikter. Beskriv därför inte hur himlen kan se ut bortom molnen. Inte heller hur mitt ljus kan skina bortom mitt mörker. Dina ansträngningar till helande ord är lika fåfänga för mig, som mitt leende är för dig.

Du väljer att istället kalla mig pessimistisk. Men hjärtat, när ska du förstå? Det är inte pessimism. Det är realism. Jag tror inte på regnbågar och evig lycka. Jag tror på ögonblick. Övergång. Fortsättning. Du vet, sådant som inte kräver ältande psykologer eller rosa piller. Så, nej, jag förbluffas inte av Dr.Phil, Oprah är inte min idol och jag drömmer inte om mig själv iförd en vacker, vit brudklänning. Vakna upp ur din paralyserade blackout; vårt första andetag var bara en introduktion för vårt sista.

Och vet du vad? Jag kommer inte le oftare av att bearbeta mitt förflutna. Jag ler inte mot dig för att du inte ger mig någonting att le åt. Mitt förflutna är det mest gudomliga Satan har skapat av mig. Och du ska veta att tiden då jag accepterade det faktum att enbart döden skiljer oss åt, var tiden då pessimisten i mig tog sitt liv. Du vet, det är i motbacken det går uppåt. 

Dagligen stirrar jag mitt förflutna blint i backspegeln, så tala om för mig - vad är det jag behöver lyfta upp till mitt medvetna? Ser du inte att det förflutna inte sitter i bilen bakom mig, utan behändigt i baksätet? Det spelar alltså ingen roll hur, vart eller när jag svänger. Jag är skuggad - oavsett motiv. Du blundar nämligen för det självklara; mänskligheten skulle aldrig utsättas för någonting som vi av naturen inte är i stånd att bära. De motgångar du tror har varit mina värsta, har därför aldrig ens kommit.

Min förträngning är såldes lika materiell som din bearbetning. Trots det förklarar du med självsäkerhet att mina demoner kommer bubbla över ytan och förgöra mig när jag som minst anar det.  Det du ännu inte kommit till insikt om är att allt redan dansar på ytan. Ytan där vi själva valt att bada. Du förstår, det är vi som skulpterar valmöjligheter av det. Vi kan simma förbi demonerna, under dem eller till och med över dem. Sedan kan vi göra vad du förespråkar: att sluta simma och tillåta oss drunkna med fingeravtryck från det förflutna runt strupen. Och där, min kära, har du skillnaden mellan en realist och en pessimist. En realist skildrar sin verklighet, medan en pessimist skildrar sina fantasier.

Nu ska jag visa er två av de absolut 
vackraste kvinnorna, enligt mitt tycke:




Dessa två motbevisar samhällets skönhetsideal om att kvinnan
måste ha en liten näsa och fylliga läppar för att vara attraktiv.

Hamnade på Nelly.com (som jag verkligen försöker undvika) och min plånbok känns plötsligt extremt mycket mer utmärglad.

Precis såhär hade jag stylat mig om jag hade haft ljusa ögon.

Spyr på allt som har med internationellt arbete att göra just nu. Gör nämligen ett projektarbete om bland annat avinstitutionalisering av barnhem för funktionshindrade och dylikt i Bulgarien. Lätt ord att uttala självsäkert, va? Det är ett sådant ord man gör allt för att undvika i en konversation. Ett sådant ord som man i huvudet läser med överlägsenhet men som senare, då man uttalat det, får en att se nykläckt ut på skolbänken.

 Så som grädden på moset kan ni ju njuta av hur det kommer se ut när jag tvingas repetera ordet "avinstitutionalisering" x antal ggr, under en 45 minuters redovisning i helklass, om just det. Självklart måste jag få det att se ut som att mitt första ord inte alls var "mamma" utan "avinstitutionalisering". Kaxigt.

Det som skrämmer mig är inte hur jag ska uttala det första gången. Det är mer hur ordet kommer te sig efter att jag brukat det en sisådär tre gånger. Jag har nämligen upptäckt ett mönster; bokstäverna kastar sig frivilligt och obrytt i munnen på en efter tredje gången...


Kyss mitt liv.