Det är löjligt hur mycket han påminner om brorsan, haha.

Vi är nog alla överens om att ingen kan med säkerhet säga att
de vet någonting. Dagens sanning har många gånger visat sig vara 
morgondagens osanning.

Men om Gud faktiskt existerar, måste han vara
den mest fulländade poeten och konstnären.

Haha, fan vad jag älskar den här bilden. Se bara hennes obrydda min. Tjejen är ju helt van vid det där. Kanye's min, on the other hand, talar mycket om hur hans sexuella drift lär ha varit vid just den tidpunkten, haha.

Den där rumpan kan förövrigt ge föda åt många utsvultna barn. Helt klart.

Kan någon snälla förklara hypern kring dessa skor?

 De är så obeskrivligt fula. Vet inte vart jag ska ta vägen när jag ser hur alla kastar sig över de som hungriga hyenor ute i savannen. De skorna hör hemma på brottsscener - som mordvapen. I köket - som vitlökshackare. De hör hemma överallt utom på människofötter.

Förövrigt tycker jag inte att Jeffrey Campbell är någonting särskild på att designa skor överhuvudtaget. Max fem skor av de han designat, anser jag vara innovativa. Resten är bara flashbacks från andras tidigare skapelser, om man frågar mig.

För er andra som fastnat för Léon: The professional, här har ni en film som känns som någon form av uppföljare till den. Det är en fransk film med samma skådespelare som hade rollen "Léon" i The professional.  

"Efter en lång, brutal och framgångsrik karriär som hitman i Marseilles maffia, håller sig Charly (Jean Reno) nu på den smala vägen. I tre år har han levt ett lugnt och lyckligt liv med sin fru och två små barn.

Men så en vintermorgon blir han attackerad, och lämnas till synes död med 22 kulor i kroppen. Otroligt nog överlever Charly, och han ger sig efter Tony - den ende man som skulle våga försöka döda honom. Tony gjorde bara ett misstag: han misslyckades."

Kan se den här filmen fem miljoner gånger till
 - och jag kommer ändå aldrig tröttna.

Alla hatar när jag sitter där och påpekar, gång på gång, hur attraktiv jag tycker att han är i filmen. För det är han verkligen. Det är läskigt hur mycket han faller under min smak på killar.

Inte det allra första man förväntar sig på röda mattan kanske...

Fan, se så brun jag var... Jag är neonvit
jämfört med det där just nu, mina vänner.

- Po' niggas blues -

"Crazy, I gotta look at what you gave me. You're claiming I'ma criminal, when you're the one that made me. They got me trapped in this slavery. Now I'm lost in this holocaust, heading for my grave."

- Do for love -

"Now he left you with scars, tears on your pillow and you still stay, as you sit and pray, hoping the beatings will go away. It wasn't always a hit and run relationship. It used to be love, happiness and companionship. Remember when I treated you good?"






 -Until the end of time -

"Who can I trust in this cold world? My phony homie had a baby by my own girl, but I ain't trippin I'm a player. I ain't sweating him. I sexed his sister, had her mo' good like a Mexican"

Jag efterlyser du tjej som kommenterade i något gammalt inlägg och talade om att du är diabetiker (typ 1) och haft samma problem som mig med kost/tränings-upplägget? Jag behöver bolla lite idéer med dig.

Du kommenterade under perioden jag inte kunde svara på kommentarerna. Men jag har tänkt på dig och jag har inte kunnat hitta din kommentar. Svårt att leta på det viset. Så hör gärna av dig om du ser detta.

- Is it true that you praised a book by Mussolini in your first interview ever, for an italian paper?

"It's true. Here in America we're taught that Mussolini is a fool and a madman. One day I was in a bookstore and I found one of his books. It was a very smart book. I don't care about politics, I'm not a communist, a fascist or an anarchist. I just want to go my own way, without politics or God's help."





Bukowski, you're freaking amazing.

Gamalik gamal mish 3adi. Kalamik kalam mish 3adi. Leendet som kännetecknade dig som person. Aldrig fick man se någonting annat än ett leende på dina läppar. Till och med de läkare som -tog ditt liv- skänkte du ett leende och ett tack innan du hann ta dina sista andetag. Samma leende som mördade en del av oss istället. Vore det inte för det leendet hade du kanske fått den hjälp du förtjänade. 


Jag vet inte om du ser vad jag gör när jag sitter i min ensamhet. Jag vet inte om du ser breven jag skriver och gömmer i min låda. Breven till kroppen jag är medveten om saknar funktionella sinnen. Breven till anden jag hoppas överhuvudtaget besitter en funktion. De har nått flera hundra sidor nu. Jag önskar att du kunde läsa dem. Men utifall din ande inte kan göra det, läser jag upp det jag skriver högt. För kanske, bara kanske är din hörsel ännu befintlig. Komiskt, va? Men jag vet inte, jag hoppas väl bara. 

Jag tror på människor som du. Du är inte som någon annan jag stött på. Jag önskar att du kunde vara vid liv, döende på sjukhussängen igen. Jag hade hållt dig i handen, sett dig i ögonen och bett dig lova att inga fler löften ska brytas. För i och med ditt sista andetag, bröt du alla löften du någonsin givit mig.

Det har gått för långt. Det har blivit nästintill läskigt för andra att upptäcka. Du vet, min besatthet av dig. Det faktum att jag samlat alla hårstrån jag hittat på dina tröjor och sparat dem i en låda. Att jag inte vill lukta för mycket på din favorittröja du fick av mig, för att jag räds att din doft kommer försvinna. Att jag till och med sover med den, när ingen ser.

 Jag är inte dum, även om folk ser mig som det, vad gäller dig. Min egen familj. Mina egna vänner. Men helt ärligt, jag har kommit till insikt om att du är omöjlig för mig att jaga numer. Jag vet det. Men, mamma, om du bara visste hur gärna jag vill ha dig i mitt fångeskap. Jag hade bundit dina händer runt mina. Aldrig släppt dig. För du lyckades fånga hela min existens med dina händer bundna bakom ryggen. Varför skulle inte jag få göra detsamma?

 
Jag lovade ju dig att jag skulle
 hinna lämna livet före dig. Vad hände? 

"Tänk dig att du plötsligt förlorar kontrollen över någon av dina kroppsdelar. Din hand anfaller dig och slår dig i ansiktet. Dina ben bestämmer sig för att gå åt ett annat håll än du vill. Det är verklighet för Karen Byrne, skriver brittiska BBC news."

När hon för 18 år sedan genomgick en operation mot sin epilepsi drabbades hon av den ovanliga sjukdomen alien hand syndrome. Plötsligt förlorade hon kontrollen över sin vänstra hand. Under ett samtal med läkaren efter ingreppet började vänsterhanden plötsligt knäppa upp knapparna på hennes skjorta.

– Läkaren sa: ”Karen vad gör du? Dina händer klär av dig”. Jag var helt omedveten om att vänsterhanden höll på att knäppa upp knapparna. Jag knäppte dem igen med högerhanden, men så fort jag var klar började vänsterhanden knäppa upp dem igen, berättar hon.

"Jag kunde tända en ny cigarett

och lägga den på askfatet, och så

fimpade vänsterhanden. Den

 kunde lägga ur saker ur min

handväska utan att jag visste om

det – jag förlorade många saker på

det sättet innan jag insåg vad som

hände."

Karens situation är inte unik. Den amerikanska nobelpristagaren Roger Sperry är en av alla de som forskat kring denna udda sjukdom. Han menar att våra två hjärnhalvor, eller hemisfärer, är två separata delar med separata medvetanden. Varje halva tänker, kommer ihåg, resonerar, har en vilja och känslor. Den vänstra hjärnhalvan är den mer analytiskt lagda, och det är den som oftast har kontrollen över oss.

För att råda bot på epilepsi skär läkarna av en liten del av hjärnan, där de onormala signalerna som orsakar epilepsin finns. Ofta fungerar detta bra, men ibland blir det problem när de två hjärnhalvorna sedan ska samarbeta. Som i Karens fall.

Efter operationen vägrade hennes högra hjärnhalva att domineras av den vänstra och resultatet blev att delar av hennes kropp verkade kontrolleras av en "utomjordisk kraft" – därav namnet alien hand syndrome. Men det är ingen utomjordisk makt som tagit kontroll över kroppsdelarna – det är helt enkelt Karens högra hjärnhalva som tagit över hennes vänstra sida.

Artikeln

Eftersom att jag visar så lite av mig som person här på bloggen, tänkte jag börja lite lätt. Många av er har frågat om jag ser upp till vissa personer, inspireras av och dylikt. Låt säga såhär: jag hyllar många människor, men ser upp till få. Jag tänker publicera bild/info om en kvinna jag faktiskt ser upp till.




Abir Al-Sahlani, en svenskirakisk centerpartist som gör allt det jag bara drömmer om att göra i ett yrke. Den här kvinnan arbetar med att bl.a. bygga upp kvinnoseminarier, demokraticenter, ungdomsparlament (i Irak) och är aktuell med ett sekulärt liberalparti i Irak, Nationella Demokratiska Alliansen (ett parti jag står för). Hennes pappa är förövrigt partiledare för partiet, som dessvärre inte fick tillräckligt med röster för en plats i parlamentet (de hade dock ett säte i parlamentet år 2005). Ett parti som bland annat vill ta upp de homosexuellas rättigheter är inte ett parti som lätt kan få ett säte i nutidens Irak, haha.

Med tanke på att Irak aldrig riktigt varit bekanta med "demokrati", tenderar de olika aktuella partierna och dess ledare undvika samarbete och allianser. Deras syfte är att styra länderna själva utan att dela makten med någon annan. Abirs mål är således att visa dessa partier att ett samarbete krävs för att komma upp i tillräcklig mandat och därmed skapa en regering. För majoritet i parlamentet krävs 163 mandat och dit har inget av blocken nått. Regeringsförhandlingarna har pågått i drygt 250 dagar, vilket gör Irak till det land som varit utan regering längst - genom alla tider. Ja, det är katastrofalt. Belgien har dock tydligen överskridit det (igår) och tagit över det sätet.

200 män och ingen av dem kan ena sig om en regering, förstår ni vad de gör med folket? Deras intressen kommer före folkets. Inrikespolitiken i Irak är ett skämt, om ni frågar mig. Många av partierna har bra punkter och med ett samarbete kan MÅNGA under ske i Irak. Men som sagt, ett samarbete med människor som har inställningen att ett land enbart ska ledas av de själva? - Ja, bara där tar demokratin slut innan den ens tagit start. Faktum är att Irak inte har ont om resurser. Folk verkar ha fått för sig det. Vi har både välutbildade invånare och goda naturresurser, för att nämna några faktorer som krävs för att återuppbygga ett starkt Irak. Det är de jagcentrerade politikerna som hämmar landets utveckling.

Och visst är det klyschigt att beskylla USA, men det går inte att blunda för även USA's ansvar att det blivit som det blivit. USA gav det ena löftet efter det andra till det irakiska folket. Istället för att ha syftat till att skicka ena handgranaten efter den andra efter invasionen, borde de ha stått för deras löften och faktiskt engagerat sig i det som skulle kunna bibehålla ett starkt Irak efter att Saddam störtats - den irakiska armén och polismakten. Polismakten borde ha färdigtränats och den irakiska armén likaså. På så vis hade USA kunnat dra sig undan långt tidigare och lämnat ansvaret för landets säkerhet i irakiernas händer.

Den här fantastiska kvinnan har kommit så långt att hon till och med diskuterat hur framtida kontakter mellan EU och Irak kan strategiseras, tillsammans med Iraks premiärminister. En kvinna bland så många män. Förstår ni att hon tvingas ha livsvakter överallt runt sig - till och med sova med en kalashnikov (vapen)? Förstår ni vad hon offrar för att återuppbygga sitt land?

 Islams historia: profeten som ändrade världen (favorit än så länge)

Islams historia: Utmaningen.

"Idag är muslimerna splittrade i många fraktioner och islam används ofta för att rättfärdiga revolutioner och nationalism. Utmaningen ligger nu i att styra bort från fundamentalism. Kan man få den stora massan av troende muslimer runt om i världen att samexistera?

I tre program följer vi den islamska trons historia med avstamp i 600-talets mångkulturella värld runt Mecka, Medelhavet och Persiska viken, genom de gyllene åren under medeltiden till den islamska kulturens nedgång på 1300- och 1400-talen. Serien beskriver också kristenhetens ambition att behärska de islamska nationerna."

 - Den här dokumentärsdelen skildrar islams ökända "kopplingar" till olika företeelser i nutiden (genom dåtiden) bättre än någon annan dokumentär jag sett. Att hålla liknande dokumentärer objektiva är sällan skådat, men denna var mer objektiv än någon annan dokumentär i den genren, jag sett.

Om man förövrigt gillar historia, kommer man älska vad som skildras i denna dokumentär. Allt från osmanska riket till Arabien och hur britterna koloniserade olika länder. Åh, vad jag älskade den! Ska sluta tjata.


Ps. Om ni har ett intresse av dokumentärer om islam överlag, bör ni -utan tvekan- kolla på de två andra delarna till denna dokumentär; "Krig och vetenskap" samt "Profeten som ändrade världen". Ni hittar de under rubriken "Program i serien", strax under dokumentärfilmen.

Jag älskar hur de (n.kunz och hennes man) sätter definitionen av avantgarde i simpla vardagskläder. Hur de leker med färska texturer i samband med draperade silhuetter, för att sedan fläta in det i en underground-känsla. Åh. Blir helt till mig av den här vårkollektionen. Älskar de jordnära färgerna dessutom; sandtvättat, kamouflage, grått.

Det faktum att de fortsätter i den androgyna-trenden, är nog vad som får mig så galen i just denna kollektion (som om jag inte är det i alla kollektioner de skapar). Jag är rent allmänt svag för allt som har med androgynt att göra. Det hela militärt underground-inspirerade i de neutrala färgerna. Sättet de får in det feminint mjuka i kombination med det maskulint hårda. Fantastisk!

Lägg märke till domarens celebration
 av målet. Så fantastiskt objektivt, haha.

Okej, så nu har plan A skitit sig. I guess I got
the rest of the alfabet left to make use of...



Fan.

14 år gammal, kära läsare. Hur fantastiskt vacker är inte hon? Den här tjejen går precis under min smak. Älskar allt med hennes utseende, precis allt. Allt från den runda näsan, gluggen/kanintänderna till de buskiga ögonbrynen. Hoppas absolut ingen rör hennes ögonbryn. Gillar till och med stråna mellan ögonbrynen, haha.

En sak som dock kan kännas jävligt störande är då barn i denna ålder sminkas så mycket som de tycks göra i "Hollywood". Jag menar, hårförlängning på en 14 åring, som hon på somliga bilder tydligen har? Lite väl extremt. Tjejen är så naturligt vacker ändå. Förövrigt har jag valt ut de minst sminkade/fixade bilderna på henne.  Tycks vara så att hon har någon form av fling med Justin Bieber dessutom, haha.

"När jag blir sårad och ledsen, tänker jag: Det är otroligt
 vad som kan döljas bakom ett leende - och så ler jag"

- / Arnet & Björnsen

Aja, nu måste jag iväg till biblioteket för heldagsplugg. Min grupp och jag skriver nämligen ett arbete om mäns våld mot kvinnor, utifrån mannens perspektiv. Jag gillar vinklingen. Att mannen (i majoriteten av alla fall) lider i dessa förhållanden  är totalt obegripligt för många, varför vi vill skapa en större förståelse för mannens situation. Även om slagen aldrig är rättfärdigade, existerar mycket tankeverksamhet innan det där slaget kommer. Och det är det vi vill få förståelse för. Tanken-känslan-handlingen. Det vanligaste perspektivet som framläggs annars är ju kvinnoperspektivet.

Det var dock någonting killen vi intervjuade sa som störde mig: "men det är ju flest kvinnor som blir slagna av män". Och detta vet han alltså. Han kunde inte ens stå för att statistik inte alltid är tillförlitligt. Rätt dumt då statistik, kring liknande ämnen, är det mest oberäkneliga och ovissa vetenskapsresurs som finns att tillgå. Det fick vi gott lära oss i vår tidigare kurs. Men I don't blame them, man måste utgå från statistik på ett eller annat sätt. Det är i många fall det enda som finns att tillgå. Men jag störde mig bara på att han inte erkände det stora mörkertalet.

Världens mörkertal (dvs. sådana personer som bl.a. inte anmäler och därför inte kan tillföras i statistik) befinner sig i just detta ämne. Hur många män vågar anmäla att deras kvinna spöar skiten ur dem? Hur många vågar ens ta upp det faktum? Det är dessvärre mer 'förståeligt' i samhället att en kvinna blir slagen än att en man blir det, varför det även är mer påtagligt i statistik. Kvinnan kan -exempelvis- prata med sin väninna om det, som i sin tur anmäler. Skulle det vara lika lätt för en kille att berätta för sina 'grabbar' att han blir slagen av sin flickvän, tro? Man måste alltid ta hänsyn till mörkertal.

Shit, vad jag pratar. Kan diskutera detta ämne i timmar. Det här ämnet står mig nämligen väldigt nära om hjärtat. Våld som handling, i synnerhet i nära relationer, är det vidrigaste som existerar i mina ögon. Oberoende vem som tilldelar slaget. Kvinna eller man. Men allt som händer innan handlingen äger rum - DET är vad som fascinerar mig.

Förresten, jag kanske glömde nämna att jag "behandlades" för min fiskfobi igår, utifrån kognitiv psykoterapi. Låt mig få poängtera att jag aldrig mer ska tillåta någon göra det någon mer gång i en framtid. Helvete. Jag upplevde reaktioner i min kropp jag aldrig tidigare vetat existerar. På ett icke-så-positivt sätt. 

Min kropp började åla, skaka och äckla sig omkring precis som den ville. Vid ett tillfälle skakade jag "ut" äcklet, höll för öronen samtidigt som jag blundade. Ja, i samtalet. Inför hela gruppen. Sedan avslutade jag samtalet med att säga att vi aldrig borde ha behandlat min fiskfobi. Inte mysigt.

Sometimes we fall down, can't get back up
We're hiding behind a skin that's too tough

And how come we don't say 'I love you' enough?

Ärligt talat? - Ja. Ja, jag är less på tomma löften. Ja, jag har förlorat all respekt för ord. Och ja, jag har varit med om alldeles för många viktiga hejdå. Jag är medveten om att mitt liv inte är något spel, men jag kan inte rå för att känna mig spelad. Och helt ärligt? Någonting viskar att jag borde stampa mitt förflutna i ansiktet och springa rätt in i famnen på min framtid. 

- Vägrar vara paralyserad.

- Måla, måla, måla.

Håller nu på med en abstrakt tavla (abstrakt = bilden ovan) och jag kom just ihåg hur jävla drygt det är med abstrakta målningar (trots att de är mina favoriter). Det är fan lättare att måla porträtt än abstrakt.

Att få till linjer och dylikt med en "ren" böjning, ja, helvete. Valde dock medvetet böjliga, rena linjer till målningen. Abstrakta linjer kan nämligen ofta vara "raka", vilket utan tvekan är lättare att måla.

Lindrigare sömnproblem  - check!

- Vaknar inte längre 05.00.
- Sover inte längre 2 h/natt.
- Tar inte lika många "tupplurer".
- Vaknar inte längre 3-5 ggr/sömn.
- Har inte lika frekventa mardrömmar.

osv. osv.

Jag har insett en sak, jag trodde att jag först attraherades av den verbala kommunikationen vi för med människor (oberoende kön), men jag har nu insett att det är den ickeverbala kommunikationen som fascinerar mig.

- Har personen en tyst eller hög röst?
- Sitter personen med armarna korslagda?
- Ger personen varma bekräftande leenden?
- Har personen en rak eller ihopsjunken kroppshållning?
- Är personen framlutad eller baklutad när denne lyssnar?
- Saknar personen kontinuerlig ögonkontakt när jag tilltalar denne?

The conclusion is: Personens icke-verbala kommunikation är av större vikt för mig än den verbala, då jag insett att den ickeverbala kommunikationen är den utlösande faktorn till om jag överhuvudtaget välkomnar den verbala kommunikationen eller ej.

Som ni alla redan vet är jag en existentialist. So guess what? Vi ska ha en föreläsning om humanistisk existentialism i min utbildning, den 22a februari. Längtar!

I ain't lost, just wandering. Missing the cracks in the pavement.

Två ord: Aldrig. Mer.

"Våra liv hänger bokstavligen på att kroppens jämviktslägen inte rubbas. Om temperaturen i din hjärna ändrades mer än några grader skulle du bli medvetslös. Om mängden vatten i kroppen förändrades mer än några procent skulle din hjärna och din kropp inte kunna fungera.

 Våra grundläggande biologiska behov motiverar oss att handla på ett sådant sätt att den kroppsliga balansen återställs och upprätthålls, bl.a. genom att dricka vid törst, kyla ned oss vid värme m.m."


- / Philip Hwang

I'm just that girl who didn't know she'd lost her mind. 

-and now- 

Well, I'm just that girl who wants her mind back.