Flera fiktiva Facebook-konton med otroligt hatiskt innehåll. En av de alla uppdiktade personerna valde du skulle påstå att jag förtjänade att min mamma skulle dö. Du påstod att en alldeles oskyldig mamma förtjänade att dö. Att jag var en hora. Smuts. Inte värd att leva. Du valde så många ansikten, mailadresser och personligheter att säga det med. En räckte inte. Jag räckte inte. Du skulle dra in min mamma också. Min avlidna mamma. Som om det inte vore nog - att jag blev av med min mamma - du skulle säga att jag förtjänade det också. Att hon förtjänade det.

 

Och allt är okej. Egentligen. Jag förlåter dig för allt. Allt utom för min mamma. För jag vet att det är du. Jag fick ju informationen svart på vitt, men jag valde att inte göra livet jobbigare för dig. För om du har det i dig att skriva så till en människa du inte känner lär du ha det tillräckligt jobbigt i livet som det är, eller hur? Jag valde att inte skämma ut dig inför dina vänner genom att hänga ut dig. Jag valde att inte skämma ut dig inför din bror - eller mamma för den delen. Jag valde det. För visst fan hade jag lust att skada dig. Inte bara fysiskt, men själsligt också. Visa dina närstående vem du egentligen är. De där minuterna då jag repeterade det tyst för mig själv: "Din mamma förtjänade att dö".

 

Ändå försöker du söka upp mig på sociala medier - med ditt riktiga namn. Som jag vet stod bakom alla de där fiktiva - och jag låter dig kissa på min rygg och låtsas som att det regnar. Jag fortsätter göra det. Med glädje. Jag är nämligen övertygad om att det ligger önskemål bakom varje klagomål du la upp, även om det var i form av "du är en äcklig hora och alla vet det". Oavsett vad jag har gjort för att ha sårat dig så grovt, så ber jag verkligen om ursäkt. Från djupet av mitt hjärta. Jag känner inte dig, men någonting framkallade jag i dig för att du ska kunna göra det övertrampet. Och det är jag så ledsen över. Att du behövt känna så p.g.a. något jag framkallat. Jag önskar att du hade kontaktat mig och sagt det, så vi kunde göra saker rätt - tillsammans.

 

Det jag däremot inte förstår är hur du kan söka upp mig med ditt riktiga namn. Efter allt detta. Är det för att du tror att jag inte har det svart på vitt att det var du? Att du inte tror att jag fick för- och efternamn? Adress och personnummer? För det fick jag. Jag önskar bara att du, med ditt riktiga namn, kunde be om ursäkt för det du skrev om min mamma och berätta varför jag fick dig att känna som du gjorde, för kanske kan jag be om ursäkt för någonting som sårat dig. Du kontaktar redan mig med ditt riktiga namn. Jag vill inte hänga ut dig eller skriva till dig i ditt riktiga namn. Jag vill att du själv tar initiativ till det. När du känner dig redo. Framtill den dagen du ber om ursäkt kommer du fortsätta kissa mig i ryggen och jag kommer fortsätta låtsas som att det regnar. För jag behandlar dig som om jag inte visste att det var du och du behandlar mig som om det inte vore du.