Du är inte längre ett samtal ifrån. Du är ett helt universum ifrån. Miljarder andetag, miljoner ögonblick och tusen realistiska övertyganden blockerar baksidan av mina händer från att smeka din kind. Så som jag alltid gjorde. 

 

Jag har så många funderingar, mamma. Fungerar dina lungor där du är? Kan du ta ett djupt andetag utan att knipa efter morfin? Är du fortfarande stolt över mig? Trots att du nu är kapabel till att se mig i min mörkaste skepnad? Trots att du såg hur jag behandlade pappa den dagen du dog? Trots att jag inte gick till din grav på en hel månad efter att du gick bort? Trots att jag skrattar lite för falskt i andras sällskap och gråter lite för äkta i mitt eget? Jag hoppas det. För ibland skrämmer det mig mer än vad det betryggar mig när andra säger att du alltid är runt mig. Att du alltid vakar över mig. För du får ju se allt nu. Det där du kanske inte alls vill se - och förlåt för det.

Jag känner inte din själ i väggarna längre. Jag känner din själ i mig. Kroppsligen. Och jag vet att det låter galet, men jag känner dig. Här. I mina organ. I mina tankar. I mina ordval. I min matlagning. I mitt skratt. I min kärlek för växter. I sättet jag tilltalar och ser på barn på. I vad för byxor jag använder idag - vida, svarta byxor, sådana som du alltid bar och jag alltid skrattade åt. Du är i varenda andetag jag tar. Tänk att pappa grät i mitt kök häromdagen. När jag tillagade biryani. Han sa att jag såg ut som du, mamma. Att jag lagade maten som du, utan att ha blivit upplärd av dig. Det skrämde honom att han kallade mig "Khawla" vid två tillfällen den dagen. Jag grät också, men jag var så drömmande glad. Jag var ju som du. Någon annan tyckte det.

 

Och det gör egentligen ingenting att jag inte längre känner din doft från ditt lockiga hår på sängen längre. Jag har liksom vågat tvätta överkastet jag sparat från vår tid, mamma. Förstår du grejen? Jag tänker inte desperat att din doft ska återvända till sin gestalt längre. Jag vet att du har lämnat och det är okej nu, för du är närmare än någonsin.